…
Jag har nyligen lyssnat på Erik Nivas sommarprat
i P1. Det är så fascinerande att få ta del av andra människors
hyfsat ocensurerade berättelser. Det är som att hamna
i en annan värld, i ett annat universum. Få ta del av deras
innersta tankar… och vara anonym när du gör det.
För så öppenhjärtiga som en del av P1s sommarpratare är,
är nästan ingen i verkliga livet, livet innanför Facebook,
innanför TV, radio och Avpixlat.
Jag har snuddat vid tanken på att låta ”vanligt ordinärt folk”
sommarprata.Dvs inte bara kändisar. Människor med intressanta tankar, liv,
men som grundplåt har tillräckligt språk för
mediet Radio. Jag har snuddat vid tanken på hur ett eget
sommarprat skulle se ut och byggas upp. Och insåg
ganska omgående att jag ”sommarpratar” nästan varje dag,
här på min blogg. Men att jag har betydligt färre ”lyssnare”,
läsare… ibland inga alls om man får tro kommentarsfältens
tystnad, eller uteblivna uttryckssymboler.
Men…. när jag läser mina inlägg igen, en dag efter,
en vecka, en månad, ett år, tycker jag de är rätt välskrivna,
och jag står fortfarande för det jag skrev en gång.
Jag tror inte uteblivet engagemang från utomstående
har att göra med kvalitet på skribenten.
Jag menar ”Blondin-Bella” med 1,5 miljoner ”unika följare”,
visar väl om inte annat på att kvalitet och antalet
följare inte nödvändigtvis hänger ihop.
Men jag lyssnar gärna på olika människors berättelser, det
gör min värld större och mer exotisk, och framförallt
finns det mycket att lära, även av blondiner med
begränsad hjärnkapacitet… alla egentligen.
Men speciellt mycket njuter jag av att höra gamla människor
berätta om tider som är för evig förpassade till deras
minnen, och sedan är det borta, om ingen lyssnar,
och återberättar. Detta trots att vi nu har större möjligheter
än någonsin att lagra information. Eller kanske paradoxalt
nog på grund av detta, på grund av teknik, datalagring
och datorer.
Jag föredrar helt klart en 93-årig farbror berätta med
hjärtans lust om alla sina upplevelser, alla svårigheter,
nöd och lust, kunskaper, än att köpa nån berättelse på
nån kommersiell ”storytell”… vi västerländska människor
tycks aldrig upphöra att gå över ån efter vatten.
Det är återkommande i så mycket av vårat stressade bakvända,
upp-och-ned-vända sätt att leva.Hudvård, själavård, kroppsvård,
hälsa etc etc. Det som oftast bara behöver mänsklig beröring,
och/eller lyssnande öron, ”behandlar” vi istället med kemikalier
i form av lyckopiller, antidepressiva och inlåsning.
Men när jag lyssnar på 93-årig farbrors uppgivenhet,
sorg, och livsberättelser blir både han och jag rikare.
Men det är inte bra för den ekonomiska tillväxten !
Mänsklighet är inte bra för den ekonomiska tillväxten !
Jag funderar ibland över detta att få människor att le,
att få människor att må bra, skratta osv. Och tänker tillbaka
både på vila tillfällen människor har fått mig att le, ända inifrån
hjärta, eller jag fått nån att göra motsvarande.
Och jag inser att de innerligaste leende och skratten
kommit efter att folk/jag blivit sedda, fått gråta ut,
fått häva ur sig, …och SEN brutit av med humor, lek,
skratt eller dylikt.