…
Ett varmt sommarregn i slutet av Juni år tvåtusennitton.
det strilar svalkande, och jag låter det falla på mig,
utan att söka skydd. Jag känner mig lite lycklig och ler uppriktigt
åt det vackra sommarvädret, i min vackra stad.
Jag sätter mig leende på en uteservering,
inbillar mig att jag ser trygg och harmonisk ut. Och kanske
lurar jag någon…. ibland går jag själv på det iaf.
Ett ungt par sitter och har bara varandra för ögonen.
Ögonen glittrar, det är dom mot världen. Jag sätter mig med
ryggen mot dem. Inbillar mig att jag verkar mer självständig,
harmonisk då. Det är jag inte. Inte just då iaf. Jag går sönder
lite varje gång. Jag håller uppe fasaden. Jag skämtar med
caféägaren, med en kraftfull självsäker röst.
Men jag blir ledsen. Inte för att de är kära
och lyckliga. Utan för att jag INTE är det,
och inte varit det. Deras kärlek slår hål
på min fasad, och blottar min tomhet.
Och jag ser en liten, liten figur i storlek 34, stå bakom sin
mamma i fika-kön, och får några minnesbilder.
Jag gick i från dig, jag hoppades att du skulle
stoppa mig, bli rädd att du skulle förlora mig för
alltid. Men du såg inte ens att jag gick.
Jag tog på mig mina bruna manchesterjeans
och mina gympaskor i storlek 34, och gick ut
i tomheten … tittade bakåt… för att se om du följde efter.
Det gjorde du inte.
Sedan dess har jag gått ifrån… och hoppats på att
bli stoppad… vänt mig om, och tittat.
Nu med storlek 44, och slitna blå jeans med
hål på låren…. tittar jag mig om, när jag går
bortåt horisonten själv, ensam. Och förstår fortfarande
inte att jag hela tiden är den som lämnar.
Du är borta sen ett antal år, men jag går fortfarande
och hoppas på att bli sedd, upphunnen, och
längtad efter, saknad. Under hela tiden jag haft storlek 44,
har jag sökt efter någon som behövt mig. Och jag har alltid
hittat någon. Någon med stora sorgsna ögon som känt sig
misshandlad av livet, sviken, vars behov jag kunde fylla,
för jag såg behoven. Men i de slitna jeansen,
och skorna med storlek 44, bor även han med storlek 34,
och bruna manchesterjeans, som går ifrån dig….
och hoppas på att bli stoppad. Det blir han inte …
nu heller, inte med 44 i skor heller.
Och var gång har jag gått ensam in i tomheten,
in i mörkret, sett mig om, för att se om någon kom,
eller ropade på mig.
En dag ska jag berätta allt som hänt mig,
men för vem ska jag berätta det ?
En dag ska nån förstå … förstå vad ?
Och vem ska tro mig, och vem vill lyssna ?
En dag ska jag berätta allt som hänt mig,
men inte nu.
Caféägaren, bjuder på kaffet, och gör en extra stor
ostsmörgås, bara för mig. Jag skrattar och skämtar oblygt
med två cykelturister, helt orädd för främlingar,
men vansinnigt rädd för närhet. Bakom skämten, bakom
mitt orädda yttre, gömmer jag mig, och inbillar
mig att jag är trygg. Caféägaren är en kille
som alltid ler och är trevlig mot alla, jobbar långt utöver
en 40-timmarsvecka. För snäll för sitt eget bästa.
Ja hoppas att han nån gång får den kvinna han förtjänar,
och att hon inte har stora sorgsna ögon som känt sig
misshandlad av livet, och inte ser honom.
Jag hoppas faktisk fortfarande, barnsligt naivt att jag
en gång träffar en kvinna jag vågar lita på. Att jag inte
går ifrån henne, utan mot henne. Och att hon se mig,
utan att jag ska behöva berätta allt det jag trott mig
måste berätta. Att det inte spelar nån roll. När jag öppnar
munnen och skall förklara mig, och försvara mig, att hon
bara sätter fingret för min mun, och säger: Schhh !
Jag hoppas… jag hoppas.
Jag går i regnet och försöker plåstra om hålet i min själ,
som blottade min tomhet. När mina ögon såg ung naiv kärlek,
mänsklighetens hopp. Lägger mig och vilar på eftermiddagen,
tar nya tag, och lever i min dag….. trots allt !