…
Solnedgång …
Ett lätt vemod kommer över mig.
Jag har aldrig varit mer harmoniskt,
jag har aldrig varit mer hel, så nu har jag råd
att låta vemodet hälsa på.
Jag är inte rädd för det, inte för sorg,
inte för döden, inte rädd för undangömda
skrymslen och vrån i min själ.
Men det finns så klart saker jag räds, jag är
ju bara människa. Men det tar för närvarande
inte så mycket plats som det gjort.
Idag på dan, var jag inte nära mitt vemod.
Men nu vid solnedgången, när kroppen
kommer till ro, när allt som skulle göras är gjort,
är det här. Och det är välkommet.
Det får vara här hos mig en stund.
Jag tänker lite på människor jag tycker om,
som jag fått släppa, för att det ej funnits plats
eller vänskap, eller kärlek tillbaka.
Jag tänker på hur livet bara går vidare, när
far och mor gått bort. När morfar varit borta så länge
att det känns som ett annat liv. Jag minns sorg,
glädje, ensamhet, bråk, skratt och livet.
Och jag tänker på människor som jag har valt att
inte släppa in i mitt liv mer. Människor som sagt sig
tycka om mig. Men jag inte har känt mig omtyckt,
där det dränerat mig på ork, liv och omtanke.
Jag har valt att släppa dem fria.
Och för stunden känner jag mig vemodig,
inte så djupt sorgsen, men lite grann,
lite lätt ledsen, less och … ja vemodig.
Lite lätt uppgiven kring boule, och engagemanget.
Lite less och slutkörd på minigolf. Lite ointresserad av
ointresserade människor, bekanta och vänner.
Solen har redan gått ned, den gömmer sig bakom
berget. Jag ser dess violetta och orangea strålar
över bergskammen. Jag stänger av telefonen,
gör min egenskapade stretching-yoga och massage.
Känner mig harmonisk, avslappnad och aningen
… vemodig.