…
Något sena anländer vi till handelsträdgårdens
himmelska helvete, med undersköna blomster
och lustgårdens orm klonades till ett gross i antal.
Jag och min styrdans-promenad-värderingspratbollplank-krishanteringsventil-fikasällskaps-ochnumeraävenblomsterhandlar-kompis Eva-Linda.
Jag hade varit där någon vecka innan, å bangolfens vägnar.
Innan det var tal om någon realisation. Och dååå, var det gott
om plats i korridorerna. I lugn och ro gick Johnny och
jag och valde ut av vad än vi månde vilja ha. Och bangolfskassörens
surt förvärvade pengar, vilket jag varit medskyldig till att driva in,
rann genom fickorna, som sand genom trasig hink.
Men nu, idag, var det fråga om att kunna få tag på något billigare,
Ca 50% billigare, och då förvandlas den egentligen så välbeställde svensken
från försynt mespropp, till vass-armbågad paradis-orm.
Varma öppna armar, förvandlades till vässade armbågar,
som en skriande måsflock inför lite left-overs på Sibylla,
Och från flanken svävade graciöst en biggus Måsus,
in och högg en kycklingklubba, när en från bordet klev
upp en sekund. Åhh ursäkta att jag ”svävade iväg där lite”
Varenda kundvagn var redan tagen, och alla korgar.
Som av ett mirakel hittade vi åtminstone en parkeringsplats
till bilen. Redan när vi kommer ser vi personalens trötta
stressade blickar, räkna krukor och kronor i kassan.
Blickarna stirriga, medan de mumlar siffror tyst för sig
själva, och inte tappa räkningen. Jag funderade en stund
om jag skulle gå fram och vara så där onödigt trevlig som
jag kan vara, mitt i huvudräkningen, så de kom av sig.
Men de var beväpnade med både blomkrukor och sekatörer,
så jag vågade inte.
En gammal dam kastar sig framför vår vagn
för att få tag en japansk buskroslig forest, som skulle
kunnat vara den sista. Ooops, en fot kom visst i kläm,
och vagnarna krockade ihop, samt att blicken svartnade på en annan dam,
som inte han dit. I ett haaaav av blommor, tycktes ändå några vara
mer eftertraktade. Här kunde man inte komma dragandes med
nån arbetarklass-pelargon inte…. fiiiint ska det va MM MM !
– Åhh Ture … hämtar du en trädgårdshortentia där borta bland begoniorna
– Jaa …älskling
(Paus, hök-ögon, känn, på blad, ögna, spana)
– Nä men Ture det där är ju en Svepehortensia !!!!
– Jasså… men den var i en trädgård
– Allt ska man göra själv
Själv går jag och reflekterar, spionerar och betraktar
över fenomenet handelsträdgårdsrea. Och en äldre anställd
man går med krökt rygg och en kärra med blommor,
och jag klämmer hurtigt ur mig:
– Ont i ryggen ???
Han tittar på mig och svarar avledande,
med ett rosslande, hest, gutturalt:
– Äääääähhhh !
Och fortsatte kärra med krökt rygg.
Det fanns så många sorter och min kamrat kunde massor av namn
på allehanda växter, vilket imponerade. Själv kunde jag Lobelia,
Pelargoner och rosor. Men hon hade ju kunnat lura mig lätt,
med att rabbla upp diverse sorter. Fast lapparna vi sedan fann
bekräftade hennes vilda gissningar.
Efter lite förhandlingar om bärhjälp, lyckades vi få tag på en
vagn, och nu började blomjakten. Vi smög in bakvägen till ett
område med blommor, den stora massan av blomjägare inte
visste utav, eller orkade gå till. Det kändes lite härligt lagom
svenskt småbrottsligt, utan juridiska följder.
Sedan efter gissningsvis 30 minuters köande, och bufflande i
trånga trädgårdsgångar, med blomsterberusade hemmafruar,
och bortafruar, kom vi fram till kassan. Och jag skyndade mig berömma
tjejerna i kassan, innan de börjat räkna och mumla för sig själva.
Hur glada ska de inte vara när rean är över ?
Och på vägen ut erbjöd sig en äldre dam som hade både
leda och verk, att bära blommor, om hon fick vagnen.
Och innan jag hann säga nej, kom hon haltandes med en av
våra kassar med blommor, medan hennes man hängde sig
över vagnen och käppen bremä !
Och nu jäklar … BLOMMAR DET !