…
I morgon är det mors dag !
Under 18 år, 6750 dagar fick jag veta att jag inte var någonting värd
Steg för steg, har jag kämpat.
Varenda cell varenda tanke som växte,
fylldes med självförakt, det är mors dag i morgon.
Men nu på några år, har jag börjat hitta något som kan likna självrespekt.
Jag fick härom året hjälp att få bekräftelse för vad jag varit med om,
av en kvinnlig terapeut. Det skulle visa sig vara bra att det var just
en kvinna.
Och sakta, sakta kröp lilla nedtrampade Tomas fram till
världen igen…livrädd, men modig …
….Bara för att ha vaknat upp i en tid då jag som man ska
skämmas för att vara man …igen.
Mitt liv som dörrmatta
Jag hade inte självrespekten, att sköta om mig själv.
Och det medför att man riskerar bli trakasserad för
att man inte sköter om sig själv, sitt hem.
Jag tyckte inte jag var värd att behandlas med respekt.
Det hade jag lärt mig. Så folk tilläts trampa på mig,
ta min tid utan att ge nåt i gengäld, folk tilläts ta
mig för given… ända tills en dag, då jag stod upp för mig
…och det är inte populärt för omgivningen. Säkert hälften av alla
jag känt och betraktat som vänner och bekanta ställde inte
upp på att Tomas lät sig själv ta lite plats i livet,
och de finns inte kvar i mitt liv idag. Men det är inte i huvudsak
jag som valt bort dem, de försvann av sig självt,
när jag avslutade mitt liv som dörrmatta.
Vänner och prylar
Men det är lite med vänner, som det är med prylar och pengar.
Under senaste tiden har jag reducerat mitt liv från
saker som bara låg och skräpade, tog upp damm,
tog energi från mitt liv. Och hungern efter mer pengar
och nya saker har bedarrat betänklig. Och jag har kommit fram till att
ju färre saker jag har, ju mindre begär jag har, desto lyckligare är jag.
Det finns fortfarande saker jag kan tänka mig att köpa.
Men skillnaden är att jag inser att jag kan klara mig bra utan
dem också… till och med bättre i de flesta fall.
Nästan alltid går jag ut ur kapital-varu-butiker tomhänt.
Och kan andas den fria luften.
1000 ”vänner”
Och med vänner är det lika samma, Jag blir inte lyckligare av att
ha 1000 vänner på Facebook. Jag blir inte lycklig av att
vänta på så kallade ”vänners” tid, släktingars tid.
Man kan säkert skriva flera böcker i försök att reda ut begrepp
som ”respekt”, ”vänskap” och ”kärlek” utan att komma fram till
entydiga svar. Men säkert är att antalet är mindre viktigt
än kvaliteten. Så väl med saker, som med vänner.
Jag gör rent överallt, för min skull.
Jag har själv sett till satt jag fick råd med glasögon ,
utifrån samma mediokra inkomst. Och ser saker
igen. Bland annat skräp och smuts. Och torkar bort det.
Igår fann jag ett smart sätt att få bort nopprar på
min bäddmadrass, som nu till Jysks stora förtret kan
användas i många år till.
Under 18 år, 6750 dagar fick jag veta att män inte var något värda,
under dessa dagar förväntades jag utvecklas till en man.
En empatisk, snäll trygg man.
Det tog 12.775 dagar till, 35 år till, för mig att hitta någon
form av självrespekt. I morgon är det mors dag.
Jag hade nog inte klarat att vara jättebra själv
Jag blev aldrig far, till egna barn, vilket jag sörjer.
Men jag fick med mig samma trasiga arv som min mor, min far
fick, och förmodligen deras föräldrar. Och det är inte alls säkert
att jag skulle klarat av att vara en bra far till mina tänkta barn,
jag heller. Allt det man bär inom sig, måste ta vägen nån stans.
Och om det inte får tas omhand, bli bekräftat, så finns det bara två sätt.
Antingen lämpar man över det på andra, oftast sin närmaste omgivning,
eller så blir man introvert och självdestruktiv, och inget av sätten
borgar för den trygghet barn behöver.
Lättare i några minuter
Jag har alltid varit bra mot barn, satt gränser, visat dem respekt,
talat med dem med samma respekt som med vuxna. Men det
är stor skillnad att vara snäll farbror i några minuter
hos kompisens familj, och att på heltid ansvara för en annan
människas liv och utveckling. Jag tror på allvar att
jag inte varit så hemskt mycket bättre förälder själv,
inte med allt jag bar inuti. Men jag ser inte
på mig själv som mindre värd för det. Jag konstaterar bara
att vi måste få hjälp med våra trauman, för att fungera som
människa, moder, fader ….
…i morgon är det mors dag
Jag godtar inte tycka synd om
Jag godtar inte längre att nån tycker synd om mig,
för det är oftast med nedlåtande ton folk gör det.
Jag kräver inte att alla ska tycka om mig, för det
är varken möjligt eller ens önskvärt.
Men jag kräver att bli behandlad med respekt.
Några viktiga ledord, och grunden för att komma igen
Tiden med terapeuten var behövlig. Det var jag som
gjorde nästan allt, men hon som sa några få förlösande
saker, som alla handlade om bekräftande av Tomas känslor
upplevelser, inre upprättelse. En av de viktiga sakerna var
att bekräfta, sätta ord på hur oerhört ledsen och förtvivlad
jag kände mig. Det var förlösande att inte behöva ljuga och låtsas,
att inte behöva ”tänka positivt”. Det var grunden för det
förtroende som behövdes för att kunna gå vidare Och jag fick även
med mig verktyg att hantera livet, sådana man annars ofta får av
föräldrar, när man inte växer upp i dysfunktionella familjer.
De första sessionerna, grät jag hejdlöst och chippade
efter andan, och hon förstod att låta mig gråta, innan orden kunde
börja ta form, innan ”verktygslådan” skulle fyllas. Livets
verktygslåda. En av de första sakerna jag sa var:
Jag tror att det för mig handlar lite om att ta plats
Då hon sa: vet du Tomas jag tror det handlar nästa uteslutande
om att du, Tomas behöver ta plats
Min terapeut försökte hjälpa mig att hitta litteratur,
att läsa om mödrars olika sorters övergrepp mot söner,
mentala, sexuella, våldsamma, utan att för den delen
gå in i detalj på vilket av detta som gäller mig, eller
i vilken grad. Hon blev förvånad… att det fanns INGEN
sådan litteratur. Det skulle kunna betyda att mödrar alltid
gör rätt… ELLER så betyder det att ingen vågar prata om det, varken mödrar
eller söner. Det motsatta finns det dock hyllmetrar att läsa om,
utifall nån skulle känna sig manad.
I morgon är det mors dag
Nu är denna fantastiska terapeut utan jobb pga av politisk egoism,
och storstadstänk. Trots att hon är den enda kompetenta
terapeut jag pratat med, under 30 år, och trots att behovet
och trycket efter samtal var oerhört stort när landstinget
skadeglatt såg på när VOON kapsejsade.
I morgon är det mors dag, och EU-val,
fast vi inte har nåt val