…
Anael Khalifa ?
ingen aning faktiskt !?
Men om jag säger:
Ja då vet några fler vem hon är.
Lead singer i the Shalva band. Mer vet vi inte om henne.
Annat än att hon är blind, religiös, och ursprungligen från
Frankrike. Och att de musikaliskt sopade mattan på Eurovisionen iår
trots att de inte tävlade, och att det inte var en egen låt.
Jag kan bli typ musikaliskt kär ibland.
När varje ton går rakt in i hjärtat. Hon prickade de låga
tonerna i början. De spröda tonerna i mitten,
Hon prickade dynamiken. Det fanns inget skådespel, inga
danser, ingen egoboost i uppträdandet. Bara massor av
förtrollande toner, med förtrollande ord, sjungna från hjärtat.
Det var kort sagt magiskt. Och det är uppträdanden som detta
som gör att jag fortfarande ”snabbspolar” mig igenom
Eurovisionen varje år, på ST play. För det tog mig 4-5 sekunder att
fastna för hennes röst och gruppens framträdande.
Sen har jag spelat den om och om igen.
Nåja, jag snabbspolade mig igenom resten av eländet,
och på goda grunder vill jag påstå. Att jag i bloggtiteln
kallar det för ”pridegalan” är för att det är ungefär vad
Eurovision song contest blivit. Och då syftar jag inte mest till
alla inslag av conchita wurst, Dana international, eller
den korpulente herren/damen i foliehatt. Utan helheten är
glamour, yta, smink, fuck-me-boots, naken hud och en
trummaskin som man sjunger några toner till, och ska jucka
med höfterna så mycket man orkar. Och om några toner träffas rätt,
så kan de vinna hela skiten. Lite som karaoke och
pole dancing på samma gång.
Olika svagheter, eller ”defekter” vi alla bär, för oftast med sig
att vi skapar oss enorma styrkor på andra områden för att
kompensera för det. En blind vässar till ex övriga sinnen mer,
aktiverar dem i hjärnan. Mina kriser i livet som nästan golvat mig
för gott några gånger, har gett mig ett nyanserat språk,
har gett mig empati., har gett mig förmågan att uppskatta saker
människor och de små vackra, spröda tonerna i livet.
Sångerskorna i The Shalva band må vara blinda, men de slapp se
allt det ytliga, glittriga, de hade inga inövade danssteg som ska
tilltala vår sexualitet, och få oss att rösta. Jo jag vet,
de var inte ned i själva tävlingsmomentet. Deras sångnummer
var för många ”titta va duktiga de är trots att de är blinda”
En slags patronizing av dem, trots att deras röster var överlägset bäst,
deras känsla för ord, dynamik och känsla överträffade all
”after-dark-show- musik” med hästlängder.
De var inte äkta för att det ”var synd om dem”,
de var äkta, för att de var äkta i sitt uppträdande.
Eurovision är ett spektakel, en pridegala, en glittrig fest
för en del av världen som har mer än den behöver.
Och det kanske den måste få förbli. Om så många tittar på den,
om så många vill vara på plats, så kan man inte hävda
att den inte ska få vara.
Men man KAN hävda att det var
länge sedan det handlade om musik, och musikalisk kvalitet.
Precis som med ”Lets dance och liknande, är det popularitets-
tävling… fast med nationalism och politikska undertoner när man
trycker iväg ett sms vars pengar går till…. ja jag vet inte …
men jag gissar att Barnen på Gazaremsan inte ser pengsarna,
ej heller folket i Jemen. Men jämlikhet handlar ju inte om det
nu för tiden , jämlikhet handlar om att ha så mycket ”pride”
som möjligt med i en show.