…
Sakta, sakta vågar sig värmen hit,
och sakta, sakta vågar björken släppa fram dina löv.
Inte alla lövträd ännu, men fler och fler.
Sissel sjunger ”Bred dina vingar” för mig,
via Spotify. Jag har tagit hjälp av ”spikmattan” för
att få min trötta kropp att slappna av efter en tid av
feber.
Jag tittade på ”Sommarpratarna” nu på förmiddagen.
Med bland annat Rickard Woolf. Jag tycker över huvud taget
om den typen av program, där ett samtal mellan människor,
helt olika människor dessutom. Men även själva sommarpratet,
som är monologer,. där folk berättar om valfria ämnen ur sina liv.
Och sedan har Woolf alltid varit något av en idol.
Jag såg honom faktisk på en enmansföreställning på
Hullsta gård i Sollefteå en gång. Som vis-tolkare och
filmskådespelare… men även som tänkare och filosof,
vilket jag inte är säker på att han titulerade sig själv som.
Även Maria Lundberg var där, som jag beundrat som komiker
och skådespelerska, men som jag på senare tid haft svårt för
efter sin roll som ”karaktärsvittne” i rättegången mot Beltran.
Det är svårt det där. När människor man beundrar plötsligt
inte längre beter sig förnuftigt, släpper på hämningar, som
får negativa konsekvenser för andra. Kan jag fortsätta beundra Maria
efter det ? Jag har svårt att göra det. Det mer att jag erkänner henne
som en duktig skådespelare, vilket ju inte förändrats iom
att hon var delaktig i ett av Sveriges största rättshaverier.
Och då pratar jag inte om skuld eller oskuld, utan jag pratar
om falsk vittnesbörd, ändrade vittnesmål, och planerad
framing av person, utifrån vad de tycker om den anklagade
istället för vad man faktiskt vet har hänt.
Men jag valde att lyssna även på hennes del i programmet.
En stor del av programmet ägnades åt relationer,
vilket jag tyckte var intressant att få höra allas olika
synvinklar på det. Det känns ändå som Woolfs bortgång
var en stor förlust för det kulturella och det mänskliga.