Månad: maj 2019

…
Flaggan hasade ner på halv stång,
utan att någon människa gjorde det.
Någonting eller någon dog… någonstans.
Och något nytt föddes på en annan plats,
eller inom någon… livet…. livet.

Jag är en idiot… men en rätt så fantastisk sådan.
Klok som en bok, men begriper ingenting.
Vad tänker du med Tomas ? Du har ju gett upp kärlek
sa du ju ? Och ändå låter du dig attraheras av henne ?
Uppsatt hår, blyg blick …äh sluta nu.
Jag är en idiot !
Tunghäfta ? … allvarligt ?
53 år gammal och tunghäfta ?
Nåja … säkrast så ändå. Hemma igen i
tryggheten, ensamheten … och suck … saknaden.
Jag är en idiot.

Tittar rakt fram… för nära … för farligt.
För ont, för smärtsamt, för underbart ?
Priset är för högt… det blir samma igen,
Nej jag kan inte riskera allt igen…
Jag längtar så … jag är en idiot.

Äntligen på fötter igen, hittat n娒n slags
självrespekt, lärt mig så mycket.
Men vet inte om jag är bräcklig eller stark,
eller både och. Ögonblicket är borta,
chansen är borta … hon gick… så klart.
Hon kanske också är en idiot, som jag.
Nåja … spelar ingen roll.

Pånyttfödd… mognad ….självrespekt
i någon form…. men en idiot,
för dum för att låta sig älskas.

…
Mina två klassresor

Jag har en gång gjort en enorm ”klassresa”…..

….I kanoter, längs hela Svartälven i Värmland med klass
9C från Albyskolan/Botkyrka. Skolan där Magnus 14 år blev
mördad av en yngre elev, för att han inte hade en krona.
Orten där rapparen Dogge Doggelito och DJn Robert Wåtz växte upp.
Robert som inte tyckte jag var värd en 5a i musik,
trots att jag fick 150/150 rätt på två vitt skilda provskrivningar
över en hel termins arbete. Och där ett bortglömt benrangel,
tonårsbarn vid namn Tomas tillbringade några år där
bland sprit och gräl.

Den andra sortens klassresa jag gjorde gick lätt utför
från låginkomsttagare till sjuk-pensionär. Mina rötter fanns
dock i Kramfors Ådalen, dit jag återvände på skolloven,
och sedan återvände att bo som vuxen, i Sollefteå,
Ådalens pärla. Röda Ådalen även kallat, har alltid varit ett
starkt fäste för socialdemokratin, ända sedan Ådalen 31.
Och när jag följt vad som hänt med solidaritet och
arbetarrörelsen de senaste decennierna, samt ikväll tittar
på ”dokumentären” om Stefan Löven, ”Svetsaren i Rosenbad”
och tidigare på Janne Josefssons återblickar och påstådda ånger
från hans reportage. Så stärks återigen för mig bilden om vad
makt och pengar gör med människors tillhörighet, minne och
var de till slut lägger sina sympatier.

Jannes kamp mot folket

Janne Josefsson som på nåt sätt
försöker rannsaka sig huruvida han farit för hårt fram
eller inte. J.J säger bland annat att ”personer med makt
har drabbats hårt av mina reportage” Vid åtminstone ett tillfälle
valde J.J att frångå att sätta maktpersoner under press,
och istället använda Skjutjärnsjournalistiken emot massorna,
när han ”granskade” Proteströrelsen mot nedläggningen av BB
i Sollefteå. Och han vände ”skjutjärnet” emot en fredlig
proteströrelse, utan att ta reda på vad just makthavarna
gjort för att reta upp massorna.

Ådalen 31 och barnehemsbarnet

På tal om skjutjärn mot massorna, så sägs det i dokumentären
Stefan, att han blev starkt påverkad av Bo Widerbergs
film ”Ådalen 31” och stärkt honom i hans socialistiska
övertygelse. Stefan Löfven, barnhemsbarnet som älskades
av en familj utanför Undrom. Ture och Iris Melander.
Iris vars praktfulla blomsterträdgård jag beskådat på
plats, Och Ture som jag spelat boule med vid Kalknäs skola,
några tillfällen. Och faktiskt i samma veva som Expressens
sportjournalist Stickan Bodin var med och startade upp
boulespelandet i Undrom.

Ers Majestät konungen

Dokumentären romantiserar Stefan, och inga kritiska frågor
alls tas upp. Barnhemsbarnet, som blivit fackpamp
och sedan statsminister i Sverige. Det är nästan lika
vördnadsfullt och försiktigt tå-tassande som när någon
underdånig ”journalist” intervjuar kungen till nyår,
och tilltalar i tredje person, som en kvarleva från
när kungar var enväldiga och ingen demokrati fanns.
Alla i reportaget tycker om Stefan, och vi Ådalingar är ju lite stolta.
jag satt själv och gladde mig åt att se bilder från min
hembygd, och personer jag kände igen. Men det var
väldigt underdånig ton på dokumentären.
Inte samma ton som Janne Josefsson höll när han
pressade vanliga demonstranter som ville ha sitt
sjukhus kvar. I det ”Röda Ådalen” Då var det
mer en fråga om hur illa Erik Lövgren blev behandlad,
han som drivit nedläggningen av Sollefteå Sjukhus
till gagn för det stora Sundsvalls sjukhus. Länets
Socialdemokrater hade gått tillbaka på sina vallöften
om tre fungerande akutsjukhus i länet. Och Stefan,barnhemsbarnet
från Undrom utanför Sollefteå ser overksamt på när det sker.
Och Janne granskar protestaktionen. Han som nyss sagt
att han granskade makthavare.

Den underbara resan

Det måste ha varit en underbar resa för barnhemsbarnet
Stefan att få växa upp i Ådalen, i en trygg familj med
godhjärtade föräldrar, som hade bägge fötterna på jorden.
Som arbetare, svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik,
börjar klassresan för det forna barnhemsbarnet. Nu är han
en ”arbetare”. Det finaste en socialdemokrat KUNDE vara
på den tiden. Resan gick vidare, uppåt, och plånboken
var inte det enda som blev större. Och till slut efter det
att Socialdemokratiska partiets ledning varit de starkaste
drivande i drevet mot Håkan Juholts vänsterpolitiska
hållning, och avsatts via pressen. Till slut så sprack
plånboken, och hemorten var sedan länge glömd.
Landsbygden var ointressant och nu gällde Rosenbad.
Barnhemsbarnets underbara resa var fulländad.

Konsten att se åt andra hållet

Ockupationen av Sollefteå BB startade måndag 30 januari
2017 kl 18:00 med stor uppslutning av medborgare och
media utanför sjukhusets entré.

Ett och ett halvt år senare smög Stefan dit
under radarn, utan press, pliktskyldigast och utan
att stödja bygden som vaggade honom till sömns när
han inte hade möjlighet att bo hos sin biologiska mor
Statsministerposten var än en gång Stefans, och allt han behövde
göra för att få den, var att regera på Moderaters och
kristdemokraters budget, samt ge Annie Lööf och Majoren nästan
allt de ville ha. Han kallade det för ”förhandlingar”
han kallade det för att ”ge och ta”. Borta var blockpolitiken,
och det var den tidigare Undromspojkens våta dröm.
Att splittra alliansen, och eliminera vänsterpartiets inflytande,
eliminera alla möjligheter till någon form av vänsterpolitik.

Fladdrar nu i blått

Mannen som påstår sig blivit starkt berörs och influerad
av Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” Där fyra demonstranter
och en flicka som var åskådare sköts ner av armén.
Röda Stefan Löfven, Barnhemsbarnet från röda Ådalen,
som blev en politisk kameleont, men nu fladdrar i olika blå
nyanser, men även anammat lite bruna flagor efter de
stora flyktingvågen.

Sveket mot Helgum ?

Nyligt stod även att läsa om hur Sverigedemokraterna
gått om Socialdemokraterna i Helgum/Sollefteå.
det pratades otydligt och svepande om hur orten
och landsbygden blivit bortglömda, att det ”kändes så”.
Att S hade svikit dem, glömt bort dem. Och här blir det
intressant och skrämmande. För visst instämmer jag naturligtvis
i Socialdemokratins svek mot de svaga i samhället. Jag som alltid
haft ett djupt rött hjärta, rödare än S. Och jag likt många
här omkring är av olika anledningar kritiska till EU.
Om röda väljare blir besviken på att sitt röda parti blivit
blått, så röstar man istället på …. ehh … hmm få se nu
mörkblåa Sverigedemokraterna, med starka undertoner av bruna
skjortor och inga större fans av fakta.

Som Laleh sjunger – Tack förlåt

Förlåt mig om mitt röda hjärta gråter över
människors slutledningsförmåga. Förlåt mig om jag rodnar
knallrött över Undromspojkens underbara resa till Rosenbad,
förlåt mig om jag blir desillusionerad när maktens
skjutjärnsreporter Janne Josefsson gör en helomvändning
och skjuter mot folket istället för makthavarna med
avgångsvederlag, svikna vallöften och feta plånböcker.

Så vem står då på min sida ?
på det utstötta folkets sida ?
Vem bryr sig om landsbygden ?
Jag har själv sett Ådalen 31.
Och den grep starkt tag i mig också
Stefan Löfven, och jag blev också i någon mån
en Stockholmspojk, som blev omhändertagen och
älskad av två genomstarka vänliga Ådalingar.
Och mitt hjärta är fortfarande rött Stefan.
Grattis till din resa !

…
Jag älskar att vara ensam,
men inte att känna mig ensam.
Och aldrig känner jag mig så ensam,
som när jag bevittnar familjers vardag,
små älskliga smeknamn som ”vännen” och ”älskling”,
hur medveten än jag är om att det inte är
så hela tiden i någon familj.

Det eviga såret blöder då, de outsinliga
tårarna rinner…. och måste få rinna.
Tids nog blir det sol igen, innan nästa skur,
väter mina kinder. Så är det bara, och så måste det få vara.
Det borde vara en rättighet att få bli
älskad, när livet börjar. Men det är faktiskt
inte på det viset för alla.

Vad som var, kan inte förändras, de som har
gått bort, är borta för alltid, utom i våra minnen,
utom i mitt minne. Många känner saknad efter
en älskad familjemedlem, en del har svårt att gå vidare,
vilket kan betyda olika saker för olika människor.
Men jag känner ofta saknad efter saknad. Saknar att ha någon,
ha haft några som saknar mig tillbaka.
Hur underbart månne det inte vara,
att känna sig saknad?

Jag fick det liv jag fick, och jag är tacksam
över mitt liv och allt det goda jag sett, känt
och upplevt. Jag skulle inte heller kunna tänka mig
att inte gått igenom det hemska, det sorgliga,
för då hade jag inte varit jag. Jag är glad för varje dag,
för varje regn som ger grönska, för varje solskensdag
som värmer mitt ansikte.

Jag har svårt att lita på människors kärlek,
och välmening. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.
Massor av dem. Och det är inget konstigt i det.
Men jag känner mig kanske inte ens älskad
om jag skulle varit det, för jag litar inte
på någons kärlek. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.

Jag slås av hur många Sollefteåbor, som troligtvis
inte ser det undersköna, paradis av nipor, älven
skogen, bergen och dalarna … för att det är för nära,
för mycket vardag, och blicken är fixerad på nästa fotsteg,
på det förhatliga sk ”livspusslet”.
Och lika tänker jag, utifrån vem jag är,
vad jag fått och inte fått. att många inte heller ser
hur bra de har det materiellt, familjemässigt, beröring,
samvaro… för att det är för nära, för mycket vardag,
och blicken är fixerad på nästa fotsteg.

…. men jag ser … och gråter mina outsinliga tårar,
innan solen åter kommer och värmer min min kind,
och jag naivt drömmer igen om att få känna mig saknad.

…
Förutfattade meningar

När man skriver om manligt och kvinnligt,
speciellt under det könskriget som nu råder,
det kalla, det hänsynslösa, det hämndlystna kriget
där det bara finns offer och förlorare, den dagen freden kommit.
Bara offer på båda sidor frontlinjen. och som alltid i krig,
mest offer bland de som inte startade kriget, på BÅDA
sidor frontlinjen.
När man skriver om manligt och kvinnligt, så
blir det ofta med stora fördomar, med förutfattade
meningar, svepande, anklagande.
Precis som med alla andra förutfattade meningar,
fördomar, och hat… låt oss tänka, mot tex
människor av olika härkomst och religion.

Jo jag gillar faktiskt olika, men gör ni det ?

Och för att ens kunna beröra ämnet och de stämningar
som nu råder, de könsroller, de föreställningar om könsroller,
de föreställningar om kvinnor som råder,
och de föreställningar om män som råder,
så kommer även jag i detta inlägg tala i svepande begrepp,
fördomsfullt, fast min absoluta tro är att vi alla är individer,
och bör få förbli det. Min fasta tro att ”jag gillar olika”.
Kommer ni ihåg det slagordet ? som stolt användes för att
försvara allas lika värde…. ALLAS lika värde.
Det vore bra om ni kommer ihåg, för de ”goda” som använde det
mest, tycks ha glömt.

Lätt förvirrad Tomas

Men jag blir lätt förvirrad när de feministiska hjältarna som ska slåss
mot sexism, objektifiering och utnyttjande ser ut tex så här:

(Zara Larsson)

Det är någonting jag inte förstår i det här. Det har, om jag
förstått det rätt att göra med att hon har rätt att klä sig så
här, nånting att göra med kvinnlig sexuell frigörelse
… eller nåt. Riktigt säker är jag faktiskt inte, om jag ska
vara riktigt ärlig, så är nog inte hon det heller, eller hennes
gelikar. Själv tänker jag lite ändamålsenligt nyvaket att den klädseln
fullkomligen skriker efter manlig uppmärksamhet, och
att det sexuella uttrycket är det sätt som ska nå den uppmärksamheten.
Men jag kanske har missat nå’t ?
Klädseln i fråga här ovan och liknande måste väl ändå bli svårt
att kalla för något annat än sexuellt utmanande. Dvs för att vinna
mäns sexuella gunst, och när hon då lyckas med det blir
hon förbannad på män som blir sexuellt attraherad av henne.
Är inte det lite märkligt hörrni ?.. vad är det jag inte förstår ?
hjälp mig att förstå hur det här funkar ?

Klä dig som du vill Zara

Personligen är det mig helt likgiltigt hur människan på bilden
ovan klär sig. Jag respekterar inte längre människor som inte
respekterar mig. Och hon ”hatar, hatar, hatar killar”
om jag inte minns helt fel. Och jag blir inte attraherad av
kvinnor som jag inte respekterar.
Det är således mer kombinationen åsikter
i förhållande till beteendet jag funderar kring,
och det kontraproduktiva i det hela, utöver eventuell
dubbelmoral. För min del får hon klä sig precis hur
utmanande hon vill. Problemet är att hon inte tycks förstå
grundläggande orsaker och verkan. Hon verkar inte vilja förstå
konsekvenser av sitt agerande, eller ta ansvar för det.
Ansvaret menar jag då ligger i vilken sorts förebild hon blir för
unga tjejer…. och vilka konsekvenser det kan få för dem.

Juridiska ansvaret är tydligt…men

Jag minns den arga debatten ang att kvinnor ska få klä sig hur de vill
utan att bli våldtagna. Man menade på att rättssystemet
lade ansvaret på våldtäktsoffret. Att hävda det är som att sparka in
en öppen dörr. Det är klart ALLDELES klart att juridiskt och moraliskt
kan BARA en gärningsperson vara ansvarig för sin handling.
Det har INGENTING alls, juridiskt att göra med kvinnors eventuella
klädsel…INGENTING.

Demonstrera mot ”döden” den gillar vi inte

Men det är en sak att hävda hur det borde vara, och en annan sak
hur det ibland är. En gång i tiden då statsminister Ingvar Carlsson,
uppmanade och stöttade en gång fackets initiativ att ”demonstrera
mot arbetslösheten”. Vilket jag som genuint röd väljare finner alldeles
utomordentligt korkat. Snacka om att skjuta bredvid målet.
Det är som att demonstrera mot döden eller mot sjukdomar,
det är som att vid sjukdom attackera symptomen, istället för
det som orsakar sjukdomen, i form av leverne etc.
Om man är missnöjd med arbetslöshet, borde man inte då demonstrera mot
det som man tror orsakar arbetslöshet, eller ev de krafter politiska
inriktningar som orsakar arbetslöshet. Och därom varierar säkerligen
orsaksanalysen… men ändå.

Varför attackerar vargen min hund, när min hund jagar vargen ?

Det är som när jägarna blir förtvivlade och utnämner sig själva
och sin jakthund till offer, när en varg dödat en jakthund. Efter det
att jägaren själv släppt ut den jakthunden fritt i det vilda att söka
upp älg, men även varg och björn. Och sedan lägga upp en bild på
en söndersliten hund och låtsas vara förvånade av utgången.
Varg borde inte döda jakthundar tycker de, aningen naivt för att
uttrycka sig milt… men varg gör det om de blir trängda och jagade.
Det är inte bara deras självklara rätt att försvara sig, utan nedärvt
i deras överlevnadsgener under tusentals år av utveckling.

Det borde inte va så … men vakna !

Och det finns även liknelser att dra kring orsak och konsekvenser
kring eget beteende vad gäller sexualitet, klädsel,
utmanande. Kvinnor borde inte bli mer utsatta bara för att
de klär sig mer utmanande. Men det är ändå vad som i marginalen
kommer ske, vilka lagar du än skriver, hur många oskyldiga du
än sätter dit, hur galet ogenomförbara lagar du än skriver, som
samtyckeslagen. DET KOMMER ÄNDÅ ATT SKE, och det är galet fel
men det kommer ändå att ske, och det kommer definitivt alltid
vara så att ju mer du utmanar, desto större risk
att du blir utsatt. vare sig det är jägare, jakthund,
eller arbetslöshet, eller sexuell utmanande unga kvinnor,
och till och med tonårsflickor. Och hur man som förälder
skulle våga utsätta en ung omyndig tonårstjej för dessa
risker, är för mig helt, helt oförståeligt. Alldeles oavsett hur
det borde vara.

”Jag hade rätt”

Jag kommer även ihåg min faders kloka inlägg i trafikdebatten.
När alla i hans omgivning hävdade sina rättigheter i trafiken,
om trafikregler osv.

”Och det stod på gravstenen, JAG hade rätt”

Om jag som förälder hade hävdat min dotters rättigheter
att klä sig hur hon vill, även sexuellt utmanande.
Och sedan efter en våldtäkt möta min dotters livlösa ögon,
så vet jag inte hur jag nånsin skulle komma över det.
Jag skulle iaf INTE sagt ”JAG HADE RÄTT”

Och hur hamnade vi här ?

Så hur har vi hamnat här, utifrån den mest självklara av alla
befrielsekamper, den om att först alla män fick rösträtt,
och sedan lika självklar alla kvinnor fick rösträtt ?
Hur hamnade vi här i ett av världens tryggaste länder att bo
och leva i. hur blev det så här i det land som av vissa betraktas
som det mest jämställda i världen (Jag har invändningar)

Lögn, förbannad lögn och statistik

Anledningarna till att Sverige ligger högt i våldtäkt-statistik,
är flera, och av flera anledningar enligt mig missvisande.

”Tänk på att alla statistiska jämförelser mellan länder bör göras med
försiktighet på grund av de skillnader som finns gällande de juridiska
definitionerna av brott i olika länder, eller de olika metoder som
används för att rapportera in brott”.

Så det går alltså med fog att ifråga sätta hur utbrett det i
verkligheten är i Sverige, när man kallar det Assange blivit
anklagad för, för våldtäkt. Det skulle förmodligen inte ske
någon annanstans i världen. Ej heller det Timell blev anklagad för.
I inget av fallen är det heller bevisat att anklagelserna är sanna.

Att ställa rätt frågor

Så hur hamnade vi här ?
Det har jag faktiskt inget svar på,
inget som jag bygga upp med entydiga orsaker och
konsekvenser. Men fundera kring det går ju.
Vad skiljer Feministiska Sverige från andra delar av världen då,
historiskt, kulturellt, politiskt och i välfärd ?
Även om det är svårt att peka på en enda anledning, är det nog
i dessa frågeställningar man hittar svaret på frågan om hur vi
hamnade i ett medialt könskrig i media, med rättegångar i media,
och iofs missvisande men ändå hög våldtäktsstatistik.

Kontroversiella teser

Jag vill hävda något som i första ögonblicket kan verka ett
kontroversiellt påstående… speciellt för de som tror på att
det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor strukturellt,
samt att all vi män skulle bära del av det sk patriarkatet
som förtrycker kvinnor strukturellt, men att kvinnor överlag
inte alls har någon del i detta påstådda patriarkat.
Jag vill hävda att på många plan, i hemmet, kring det
sociala så har det varit och fortfarande är det kvinnor som i
större utsträckning har sista ordet… framförallt i förhållanden.
Det är… som jag varnade för i början av inlägget en generalisering
av stora mått, och stämmer givetvis inte in på allt och alla.
Men det gör ju inte heller generaliseringen om män som
potentiella våldtäktsmän så… låt mig för sakens skull hållas.

Jag köper det inte

jag köper inte heller den bilden av kvinnor som det
svagare könet, varken historiskt, under Metoo, eller efter Metoo.
Jag köper inte den bild metoo vill göra gällande av kvinnor som
omyndigförklarade individer, som inte klara av att säga ”nej”
inte klarar av att ge en spark i skrevet på en för närgången man.
Jag köper inte att vuxna myndiga, starka kvinnor skulle
vara oförmögna att göra detta. Jag köper inte Metoos verklighets-
beskrivning.

Spark i skrevet

Jag tar hellre en rejäl spark i skrevet, än en anonym våldtäkts-
anklagelse, tio år senare när någon kommit på nåt de inte kom
på med en gång. Jag tar hellre en käftsmäll om jag skulle ”misstolkat”
en sexuellt utmanande kvinnas intentioner, än en efterhandskonstruktion,
15 år senare.

Könsrollers bevarande

Sen finns det massor av beteenden. könsroller och konstigheter
både i den kvinnliga och den manliga könsrollen jag finner
förlegat, konstigt, dubbelmoraliskt och idiotiskt rent ut sagt.
MEN könsroller är ALLAS vårt ansvar, både mäns och kvinnors.
Och vi köper och accepterar i praktiken de flesta av könsroller,
men när de rollerna ger oss oönskade konsekvenser, blir det annat ljud
i skällan, då faktiskt helt fördomsfull uttryckt av mig, i synnerhet från
det täcka könet.Själv tillhör jag det uppenbar otäcka könet.

Men vill vi verkligen fortsätta så här ?

Men det finns en hel del mer att tänka kring detta med
”kvinnans frigörelse”, hur fri hon egentligen blivit sen ho lämnade
barnen på dagis och gick ut och gjorde karriär likt mannen.
Och hur fria barnen blivit sen kvinnan blev frigjord.
Det finns en hel del att funderar kring hur länge vi ska tjafsa om
snopp och snippa, och när vi ska börja leva hållbart, när vi ska
börja vara med våra barn. Det finns en del att fundera kring
i hur vi egentligen mår i Sverige, vad vi egentligen vill ?
Och hur vi uppnår det, och om Metoos giftermål med kapitalism
(liberalism) verkligen är sättet att nå detta ?

…
”Söndagskväll i Karibien”, låter väl alldeles
enormt drömskt och exotiskt, oemotståndligt,
romantiskt och vackert. Något Björn Afzelius kunde skalda
om under socialismens drömska täcke.

Själv längtar jag inte till Karibien, inte till ett
pensionsliv i Portugal, eller Thailand, när allt det
vackraste finns här runt omkring oss, en försommarkväll
i Sollefteå, Nipornas stad, Ådalen. När apeln står i blom,
Och björkarnas löv äntligen vågat slå ut i fullo.
Och färgar hela min värld grön… min värld.

Vi som nästan inget äger, får tänka oss att allt vi ser
omkring oss är vårt, och vi äger hela världen, men nästan
inga saker. För vem kan ta ifrån oss Bofinkens fallande drill, en
försommarkväll, när molnen skingras efter ett gudomligt
och efterlängtat regn, och solen blygt tittar fram,
bakom ett flyende moln.

Vem kan hindra mig från att andas
in den rena friska luften regnet skapat, och genom glasklara
nya glasögonglas se världen för första gången, som det vackraste jag sett.
Världen är inte där borta i horisonten, vid ekvatorn, med
dyra äventyrliga resor i fjärran. Världen är här hos mig, där
storlommen ropar i skymningen, när fiskespöt, darrar till
och en abborre nappar för första gången.
Jag känner ingen större rikedom än den.

Dropparna hänger i barr och löv efter regnet som välsignade
naturen och mig själv. Ett Storskrake-par buklandar mitt på
den spelblanka Ångermanälven, skygga för människan,
på behörigt avstånd. Björkarnas vita svartfläckiga stammar
tillsammans med de nya skirt gröna löven ser ut som
en levande pastellmålning. Jag vandrar ensam på kvällen,
men känner mig allt utom ensam. För jag har träffat 5-åriga Evelina,
ägarinnan till ljusets spira, och jag är på väg hem från en av alla mina
familjer jag lånar några timmar ibland. Och jag har ätit västerbottenpaj,
med sallad till, och rostade solroskärnor.
Jag har haft äran att 7-årige Valdemar den store kom och satte sig
bredvid mig och lade sitt lilla rufsiga huvud mot min axel.
Och jag har pratat om livet med en riktig Karl… och kramats
av Åsa, världens troligtvis innerligaste kramerska.
Evelina tog även fram en bild på ett hjärta, och ur den kom
denna musiktext fram från hennes fantasi, medan jag blev
beordrad att trumma till sången:

”Mitt Hlätta finns i mitten,
och hlältat slål o hittal hem till sitt
hus”

Hon och Valle ebjöd sig oxå att sjunga ”Bajskolvssången”
för mig, men jag kände att det skulle försöra stämningen lite.

Varje steg jag tar, tar jag leende och för tillfället lycklig
av allt det jag bär med mig från middag på Bruket,
och den overkligt vackra naturfilm jag vandrar rätt igenom,
med en symfoni av småfåglar, gömda i lövkronorna. Som de
spelade för mig.

Det bådar gott för denna sommar,
då ”ljusets spira” finns för människornas beskydd.

*”Ljusets spira”, var Evelina som hade hittat mammas mattpiska,
vilket hon förklarade för en oinsatt moder.

Tänk… att få bo mitt i paradiset… förstår vi
hur vackert vi bor ? Hur kan man resa ifrån allt detta ?

…
”Det sägs vara det viktigaste valet någonsin,
ett ödesval” Går EU och partierna ut med.
När vi skulle först röstade om EU, så hotade både
den politiska eliten och storföretag med att avgå respektive
flytta sina pengar utomlands, när opinionen till en början
gick dåligt och NEJ-sidan ledde. Och svenska folket höll
på att skita åt sig, och det vände till ett JA. Sen flyttade
ekonomiska eliten utomlands ändå
Man sa oxå att matpriserna skulle bli dyrare om vi inte
gick med i EU. Så här ser det ut idag:

Folket fick skrämselhicka, och trodde på storföretag och
politiker som kom att fördubbla sina inkomster som EU-parlamentariker.
Men allt detta har svenska folket glömt, matpriser, och hot om landsflykt.
Och den nya generationen hade ingen aning, om de inte läst sig till detta.
flera länder gick emot sina befolkningars folkomröstningar,
alternativt gjorde omval, tills folket röstade ”rätt” dvs JA.
Med enorma skillnader i valbudgetarna.

Så anledningen till att det finns ”de som påstår” att detta är
det viktigaste valet, är inte för folkens skull tror jag. Jag tror det handlar
om hotad maktposition för en byråkratisk, ekonomisk elit,
som vi brukade kalla politiker. Hur skulle det vara viktigt för oss ?
Vi får inte välja president !, vi får inte välja ”utträde på valsedeln”
(Det är de mest rädd för efter Brexit-hotet, som röstats igenom,
men ännu inte blivit av, i detta ”demokratiska” ”samarbete”

Hade det varit demokratiskt, med suveräna nationer,
så hade det funnits ett kryss på valsedeln, med ”utträde ur unionen”
Men EU, EMU ÄR INTE demokratiskt.Det finns de som jämfört dagens EMU
Tysklands storhetsdrömmar i början av förra seklet, fast utan att
ladda att vapen. I första tanken låter det ju befängt att jämföra
med ett krig där så många fick sätta livet till. Och tar man med just
den aspekten, så är det en befängd jämförelse. Men beaktar
man enkom stormaktsdrömmarna, med enorma löner för de
som är högst upp i pyramidspelet, så är kanske inte jämförelsen så
befängd längre. Eller ?

Ett av de argument som nu används flitigt av politiker som
har mycket att vinna ekonomiskt på EU, och därför är för,
är att de med emfas kallar det för ”samarbete”, och menar
på
att om man inte vill vara kvar i EMU, EU, sä är man emot
”samarbete” och ergo kan stämplas som odemokratiska
nationalister. Det är ett lysande ”argument” OM det varit sant.
Men det är faktiskt inte sant att EU.-kritiker är emot samarbete
över gränserna. Det är inte ens sant för SD, det parti som jag
kanske tycker är det mest förhatliga näst efter C, KD och M.

Man kan samarbeta utan att ha ett EU. Man kan välja vilka frågor
som är viktiga satt samarbeta kring över statsgränser.
Och man behöver inte ett jättekolossalt, överbyråkratisk
projekt med militära ambitioner för detta. Det är bara lögner mina
vänner, bara lögner. För den som har ögon och öron öppna,
och hjärnan påslagen sen EU började, så är det uppenbart
vart hän detta sk ”samarbete” är på väg: Mot en egen stat !

Så inte ens Sverigedemokraterna, som ÄR ett nationalistisk parti,
med starka främlingsfientliga inslag, och delvis arga rasistiska väljare,
som jag inte tycker har en demokratiskt inrikespolitisk agenda,
inte ens de är på papperet emot Europeiskt samarbete.
Och de har faktiskt rätt i kritiken om ett överbyråkratiskt
EU som behandlar allt för mycket, de inte har att göra med
Jag skulle till och med gå så långt att vi bör göra makten ÄN
mer lokal tom på nationell nivå. Mindre än i kommuner delvis,
så folk får bestämma över sina egna liv på riktigt. Förr
kallade vi det decentralisering, och på den tiden var C för det
i realiteten, men inte nu längre. Nu är C det parti, där i princip
ingenting finns att känna igen sig från 70-talet.
En total förändring av värderingar, och inte till det humanare
vill jag hävda. Idag finns det inget parti som verkligen driver den
frågan om decentralisering, på riktigt. Och jag har inte möjlighet att
kryssa för ”utträde ur EMU” på valsedeln. Mina enda val är att låta
bli att rösta, eller att genom min röst på mitt parti legitimera
EUs existens genom att höja valdeltagandet. Det mina vänner
är inte demokratiskt. Det är inte ens bara byråkratiskt,
det är en form av tvång, en form av semi-diktatur.

”Om du inte använder din röst,
kommer andra använda din tystnad”
läste jag nyligt.

Det är ett starkt argument för att rösta kan man tycka.
Men att inte får rösta på president, inte få rösta för utträde,
vad är den rösten värd då ur demokratisk synpunkt ?

Jag är mer inne på ett annat, mer sant uttryck:

“The only thing necessary for the triumph of evil
is for good men to do nothing.”

Och i detta fall kan en EU-röst vara lika mycket att ”göra ingenting”
som att låta bli att rösta, så fråga är vem är ”a good man”
och vad är ”evil”. Och frågan är: om det finns en ”gemenskap” i EU,
så finns det ett utanförskap oxå. En sak som många vill se, starkare gränser
till EMU, mer avvisande av människor i nöd.
Och det kallar vi för: ”Gemenskap”

Det är samma sak som sker med kontanthanteringen nu.
Den nya generationen är för bekväma, och gör det möjligt för
banker, stat och företag att skippa kontanthanteringen.
3 butiker i Sollefteå REDAN vägrar kontanter. Och snart har jag inget val,
DÄR HELLER. Var är demokratin i detta ?
Och folk förstår inte heller vilka friheter de ger upp med
försvinnandet av kontanter. Allt du har är några digitala
siffror på en dator… hur lätt är det att radera ut några siffror på en dator ?
Och det är möjligt att göra det från vilken plats i världen som helst.
Lägg där till att digitaliserandet av pengar, är en övervakning
av vad vi handlar och lägger våra pengar. Demokrati ? I think not !

Och så ser mina val ut…. jag har fortfarande på självaste valdagen,
inte bestämt mig
OM jag ska rösta, men vet VAD jag ska rösta om jag röstar.

…
I morgon är det mors dag !

Under 18 år, 6750 dagar fick jag veta att jag inte var någonting värd
Steg för steg, har jag kämpat.
Varenda cell varenda tanke som växte,
fylldes med självförakt, det är mors dag i morgon.

Men nu på några år, har jag börjat hitta något som kan likna självrespekt.
Jag fick härom året hjälp att få bekräftelse för vad jag varit med om,
av en kvinnlig terapeut. Det skulle visa sig vara bra att det var just
en kvinna.
Och sakta, sakta kröp lilla nedtrampade Tomas fram till
världen igen…livrädd, men modig …

….Bara för att ha vaknat upp i en tid då jag som man ska
skämmas för att vara man …igen.

Mitt liv som dörrmatta

Jag hade inte självrespekten, att sköta om mig själv.
Och det medför att man riskerar bli trakasserad för
att man inte sköter om sig själv, sitt hem.
Jag tyckte inte jag var värd att behandlas med respekt.
Det hade jag lärt mig. Så folk tilläts trampa på mig,
ta min tid utan att ge nåt i gengäld, folk tilläts ta
mig för given… ända tills en dag, då jag stod upp för mig
…och det är inte populärt för omgivningen. Säkert hälften av alla
jag känt och betraktat som vänner och bekanta ställde inte
upp på att Tomas lät sig själv ta lite plats i livet,
och de finns inte kvar i mitt liv idag. Men det är inte i huvudsak
jag som valt bort dem, de försvann av sig självt,
när jag avslutade mitt liv som dörrmatta.

Vänner och prylar

Men det är lite med vänner, som det är med prylar och pengar.
Under senaste tiden har jag reducerat mitt liv från
saker som bara låg och skräpade, tog upp damm,
tog energi från mitt liv. Och hungern efter mer pengar
och nya saker har bedarrat betänklig. Och jag har kommit fram till att
ju färre saker jag har, ju mindre begär jag har, desto lyckligare är jag.
Det finns fortfarande saker jag kan tänka mig att köpa.
Men skillnaden är att jag inser att jag kan klara mig bra utan
dem också… till och med bättre i de flesta fall.
Nästan alltid går jag ut ur kapital-varu-butiker tomhänt.
Och kan andas den fria luften.

1000 ”vänner”

Och med vänner är det lika samma, Jag blir inte lyckligare av att
ha 1000 vänner på Facebook. Jag blir inte lycklig av att
vänta på så kallade ”vänners” tid, släktingars tid.
Man kan säkert skriva flera böcker i försök att reda ut begrepp
som ”respekt”, ”vänskap” och ”kärlek” utan att komma fram till
entydiga svar. Men säkert är att antalet är mindre viktigt
än kvaliteten. Så väl med saker, som med vänner.

Jag gör rent överallt, för min skull.
Jag har själv sett till satt jag fick råd med glasögon ,
utifrån samma mediokra inkomst. Och ser saker
igen. Bland annat skräp och smuts. Och torkar bort det.
Igår fann jag ett smart sätt att få bort nopprar på
min bäddmadrass, som nu till Jysks stora förtret kan
användas i många år till.

Under 18 år, 6750 dagar fick jag veta att män inte var något värda,
under dessa dagar förväntades jag utvecklas till en man.
En empatisk, snäll trygg man.
Det tog 12.775 dagar till, 35 år till, för mig att hitta någon
form av självrespekt. I morgon är det mors dag.

Jag hade nog inte klarat att vara jättebra själv

Jag blev aldrig far, till egna barn, vilket jag sörjer.
Men jag fick med mig samma trasiga arv som min mor, min far
fick, och förmodligen deras föräldrar. Och det är inte alls säkert
att jag skulle klarat av att vara en bra far till mina tänkta barn,
jag heller. Allt det man bär inom sig, måste ta vägen nån stans.
Och om det inte får tas omhand, bli bekräftat, så finns det bara två sätt.
Antingen lämpar man över det på andra, oftast sin närmaste omgivning,
eller så blir man introvert och självdestruktiv, och inget av sätten
borgar för den trygghet barn behöver.

Lättare i några minuter

Jag har alltid varit bra mot barn, satt gränser, visat dem respekt,
talat med dem med samma respekt som med vuxna. Men det
är stor skillnad att vara snäll farbror i några minuter
hos kompisens familj, och att på heltid ansvara för en annan
människas liv och utveckling. Jag tror på allvar att
jag inte varit så hemskt mycket bättre förälder själv,
inte med allt jag bar inuti. Men jag ser inte
på mig själv som mindre värd för det. Jag konstaterar bara
att vi måste få hjälp med våra trauman, för att fungera som
människa, moder, fader ….
…i morgon är det mors dag

Jag godtar inte tycka synd om

Jag godtar inte längre att nån tycker synd om mig,
för det är oftast med nedlåtande ton folk gör det.
Jag kräver inte att alla ska tycka om mig, för det
är varken möjligt eller ens önskvärt.
Men jag kräver att bli behandlad med respekt.

Några viktiga ledord, och grunden för att komma igen

Tiden med terapeuten var behövlig. Det var jag som
gjorde nästan allt, men hon som sa några få förlösande
saker, som alla handlade om bekräftande av Tomas känslor
upplevelser, inre upprättelse. En av de viktiga sakerna var
att bekräfta, sätta ord på hur oerhört ledsen och förtvivlad
jag kände mig. Det var förlösande att inte behöva ljuga och låtsas,
att inte behöva ”tänka positivt”. Det var grunden för det
förtroende som behövdes för att kunna gå vidare Och jag fick även
med mig verktyg att hantera livet, sådana man annars ofta får av
föräldrar, när man inte växer upp i dysfunktionella familjer.

De första sessionerna, grät jag hejdlöst och chippade
efter andan, och hon förstod att låta mig gråta, innan orden kunde
börja ta form, innan ”verktygslådan” skulle fyllas. Livets
verktygslåda. En av de första sakerna jag sa var:

Jag tror att det för mig handlar lite om att ta plats

Då hon sa: vet du Tomas jag tror det handlar nästa uteslutande
om att du, Tomas behöver ta plats

Min terapeut försökte hjälpa mig att hitta litteratur,
att läsa om mödrars olika sorters övergrepp mot söner,
mentala, sexuella, våldsamma, utan att för den delen
gå in i detalj på vilket av detta som gäller mig, eller
i vilken grad. Hon blev förvånad… att det fanns INGEN
sådan litteratur. Det skulle kunna betyda att mödrar alltid
gör rätt… ELLER så betyder det att ingen vågar prata om det, varken mödrar
eller söner. Det motsatta finns det dock hyllmetrar att läsa om,
utifall nån skulle känna sig manad.

I morgon är det mors dag

Nu är denna fantastiska terapeut utan jobb pga av politisk egoism,
och storstadstänk. Trots att hon är den enda kompetenta
terapeut jag pratat med, under 30 år, och trots att behovet
och trycket efter samtal var oerhört stort när landstinget
skadeglatt såg på när VOON kapsejsade.

I morgon är det mors dag, och EU-val,
fast vi inte har nåt val

…
(Obs ! spoilervarning)
Regnet, det efterlängtade regnet sveper in
över min lilla stad, med tomma butikslokaler,
och en storslagen natur. Halta och lytta människor som jag
som blir kvar efter en migration som pågått sedan
60-talet. Migrationen till storstaden.
Men än mer tacksam är björkarna och lönnarna, gräset
och alla djur, över det grå, ”trista vädret”

Igår kväll vid läggdags, kröp det och småvärkte i min kropp,
så jag fick stiga upp och stretcha alla muskler för att
kunna somna. Innan det hade jag knallat iväg på bio
alldeles själv, och tittat på Aladdin, med Will Smith.
Jag gjorde något mycket ovanligt för att vara mig,
jag gick själv, efter inte fått napp på sällskap.
Jag har inga större problem med det det nu,
jag och mig själv är rätt bra kompisar nu.

En Disneyfilm innehåller mycket klyschor,
overkliga drömmar om prinsar på vita hästar,
och undersköna prinsessor. De presenterar också
en hel del lögner om människors godhet och ondska.
Och de goda är oftast vackra, och de onda är fula.

Den stackars inlåsta prinsessan i filmen Aladdin, som
är inlåst, är naturligtvis oerhört vacker. Prinsarna som
kommer och friar klumpiga, korkade och rätt värdelösa.
Och den ”riktige prinsen” Aladdin, är en simpel tjuv som
berövats sina föräldrar. Snyft, snyft. Kungar, Sultaner och prinsessor
med allsmäktig makt, vill bara folkets väl. Så är det bara i sagor.
Men även i sagor sägs sanningar. Jafar den ondskefulle,
som vill bli Sultan, var en gång en skicklig tjuv som Aladdin,
och sade till Aladdin, något i stil med:

Att stjäla ett äpple gör dig till en simpel tjuv,
men att stjäla mycket, gör dig till statsman”

Jag kommer inte ihåg det exakta citatet, som är bättre.
Sen på slutet i en film år 2019, blir givetvis Prinsessan Sultan
fast det inte går enligt lagarna, och gifter sig med den
godhjärtade tjuven Aladdin som egentligen bara lånat
saker han stulit. Will smith går från blå till brun,
blir frisläppt eftersom Aladdin är så godhjärtad att
han inte önskar nåt för sig själv. Och Will gifter sig och
får två barn med prinsessans tjänarinna, som den vackra
goda prinsessan givetvis ger hennes frihet, och som hör och häpna,
även hon är så vacker att man tappar hakan,
ergo är hon också god.

I verkligheten får prinsessor ut apanage för miljoner, går på fester
och tillställningar, gifter sig rikt, och behöver inte jobba
vanliga jobb. De låtsas bry sig om barn i Afrika, men vill
inte gärna tulla på apanaget för att förbättra deras situation.
Kungar behöver bara vända blad när de är otrogna.
Och det gör inte lika mycket att importerad drottning
aldrig lär sig prata svenska, medan om Irakisk ungdom fått
skägg för tidigt, räknas som simpel tjuv, och får
INTE gifta sig med prinsessan, men väl en enkel biljett
tillbaka till vinande kulsprutor och trampminor.

Trots att prinsessan i Aladdin sjunger en feministisk
upprorssång, och blir Sultan på slutet, och själv väljer
att hon vill ha den föräldralösa pojken som stal hennes
smycken, och hennes hjärta, lyckas ändå Jane Magnusson i DN
se filmen ur detta perspektiv:

”Aladdin” är en musikal och en familjefilm som vill
flyga in under radarn och förstöra våra hjärnor. I filmen skall flickor
sitta och vänta på att bli gifta, och snubbar skall ha en massa titlar
och pengar för att få ligga. Och är man en svart man som Will Smith, så
måste man målas blå.Det är så mycket som är reaktionärt med denna film så man skall
absolut inte ta med sig barnen för att se den. Man skall nog inte ta
med sig en dejt heller. Skall man gå själv? Nej.

Så jag undrar vilken film hon sett,
och om hon tog fel glasögon vid Kassan,
där man fick välja 3D-briller. Tom när prinsessan
blir Sultan på slutet, så är prinsessan den kränkta
i Janes ögon och att Will Smith
målas blå blir enligt henne en ras-grej.
Det är nästan makelöst innovativt av henne.

Själv, trots att jag nu i bloggen kanske analyserat
sönder en enkel underhållningsfilm, vars enda syfte skulle vara
att roa, så underhöll filmen mig. Och grep tag i romantikern i mig,
men jag blev mest tårögd när anden blev friad, på bekostnad
av Aladdins ego. Jag lät mig villigt förföras av denna orealistisk saga.
Det var därför jag valde att se den. Jag visste precis vad som
skulle hända, och det blev ett lyckligt slut, vilket var lite vad
jag suktade efter just nu i livet.

…
Margareta Strömstedt
80 år gammal när TV-programmet Sommarpratarna
spelades in, idag då nyligt fyllda 88 år gammal.
Väninna med Astrid Lindgren, bara en sån sak,
apropå starstruck.

Detta var alltså innan mer än halva Sverige fallit ned i hat
och fördomar, först mot invandrare, sedan mot män
över lag. Men hennes ålder, erfarenhet ger andra
infallsvinklar , genuint intresserad av människorna hon möter,
som en urmoder, men ändå bara människa.
Hon talar bla om detta vansinniga med att klumpa ihop
grupper:

”Att säga att barn ser och att barn vet, är en lika absurd
självklarhet, som att säga att kvinnor ser, och kvinnor vet.
Eller att gamla ser, och gamla vet. De e klart att vi vet.
Alla vet. Bunta aldrig mer ihop barn ! Och dra aldrig mer
ihop oss som är 70+, till en ynklig restgrupp, i marginalen.
Se våra alldeles egna ansikten, så som vi vill se era”.

Det är det närmaste jag hört
något slags erkännande

Hon nämner inte män … men hon säger ”alla vet”
och i ordet ”alla” ingår faktiskt även män. Det är det närmaste jag hört
något slags erkännande, i offentliga sammanhang av att
män också är någon sorts människor, på mycket länge.
Men så var det också 2011 det sades. Och paradoxalt nog från en
kvinna som kommer från en tid då det fanns anledning
att prata om kvinnoförtryck i Sverige. Eller kanske inte paradoxalt,
utan PÅ GRUND AV, att hon levt igenom detta, som gör att hon,
förstår vikten av att inte klumpa ihop.

Jag är arg, det kan inte ha undgått någon som läser mina
blogginlägg. Jag är riktigt arg, inunder den glättiga ytan
ni möter på stan eller på dans. Och känslor bör man inte förringa.
Men jag tycker det kan vara en bra idé att fundera på vad och vilka
eller vem man är arg på. Om enkom känslor får styra världen, vore
hela världen i ständigt krig. Men de måste få finnas, de måste få
uttryckas. Mina känslor är tex helt sanna. Det är även Zara Larssons
känslor. När hon säger att hon hatar killar ”
Eller är de sanna ? … är det verkligen sant att hon hatar killar ?
Eller hatar hon egentligen den kille, eller de killar som våldtog en
kvinna ? Hon är arg, men hon buntar ihop människor utifrån
sitt eget påstådda hat. Så känslan är sann, men målgruppen,
stämmer inte. Därför tänker jag att man bör koppla in hjärnan
emellanåt också.

Jag är arg

Jag är arg, men på vem, vilka och vad ?
Har någon hört mig påstå att jag hatar kvinnor ?
Eller ens att jag skulle vara arg på kvinnor ?
Nej det har ingen hört eller läst, för det har jag aldrig sagt,
och det är inte så. Jag har kopplat in hjärnan och förstår
att jag inte kan hata kvinnor över lag, för vad några gör
och säger. Jag har förstått detta sen tidigt, och jag lever som jag lär
åtminstone på den punkten.

Jag är arg, för att människor hittar på lögner med hjälp av
hopklistrade bilder, för att svärta ner konstruerade grupper.
så som invandrare. Jag blir arg när
man använder statistik så vårdslöst att det är så nära
en ren lögn det går att komma, för att visa på hur hemska
män är. Jag är arg för att så få kvinnor och för den delen män
säger emot dessa lögner, och att man inte godtar generaliseringar
och lögner när det gäller invandring, medan man köper det osynat
när det gäller män.

Ser ni skillnaden ?

Så ja, jag är arg.
Men skillnaden är att jag inte är arg på en grupp utifrån
vad de har för kön, eller vad de har för etnicitet.
Utan utifrån hur vissa politiska grupperingar klumpar ihop
människor och inte drar sig för att ljuga.
Ser ni skillnaden ? Ser ni skillnaden ?

Och jag är arg när media, likt under svininfluensan ska
driva ensidig propaganda, och tysta alla kritik,
precis som nu görs med alla ”berättelser”.
Och att berättelser betraktas som tom juridisk obestridbar sanning,
och att hur det känns för den ibland förknippas med
en direkt handling från den andre.

Försvarstal för en jag ogillade

En gång på bangolfen, på den tiden det
fanns utrymme och tid tom att spela bangolf på bangolfen,
så utspelade sig som på så många ställen i samhället och livet
något som kan liknas vid mobbning. Och det utspelades denna gång
emot en kille som jag inte alls tålde, och försökte så gott
jag kunde att inte släppa honom för nära inpå.
Men då det börjades pratas skit om honom, och lögner,både bakom ryggen
och direkt medan han stod mitt i smeten. Så blev jag förbannad
och röt ifrån, … trots att jag inte ens gillade honom.

Fattar ni ?

Så som Margareta berätta om i sommarprogrammet om sin väninna
Astrid Lindgren, när en främmande dam kom fram till Astrid och sa:

– Åååhh du som älskar alla barn ”

Var på Astrid ska ha tittat tanten i ögonen och sagt lite torrt:

– Nej jag älskar inte alla barn, Jag älskar mina barn, och några till,
Men jag RESPEKTERAR alla barn

Något att tänka på år 2019 … respekt,
och att inte klumpa ihop människor utifrån ålder, kön eller ursprung.
Ska det va så jävla svårt hörrni ?

…
Att sätta ord på mina känslor i bloggformat,
eller diktformat, är relativt lätt för mig.
Jag har haft lång tids träning på det, genom många kriser.
Och ofta är det kvinnor som ”hjärtar” mina länkar till bloggen,
och uppskattar känslor i skrift.

Däremot har ingen av de jag träffat, märkligt nog velat prata
känslor… eller jag ska rätta mig själv där, inte velat prata om
mina känslor. Och ingen av de som ”hjärtar” mina känslosamma inlägg
tycks vara intresserad av mig sexuellt/romantisk.
Man tillhör inte riktigt topp-hundra i draften, när det väl ska till
Finns det ett samband ? … så klart det finns.
Men det är inte helt okomplicerat… och det är
i min uppfattning inte kvinnor över lag heller. Se där en
generaliserande fördom från mig!

Men jag har oxå fått ta en del anonym skit för att
jag uttryckt känslor, berättat vad som hänt mig,
uttryckt sorg över utebliven kärlek som barn.
Utebliven trygghet. Och det sker i större utsträckning från
män enligt min personliga erfarenhet, men absolut inte
uteslutande från män.

Att som man uttrycka känslor, är än idag synonymt med
att visa svaghet. Något som föraktas av både kvinnor och män,
när det gäller mäns känslor. ”Offerkofta” fick jag många gånger
höra uttryckligen, och än fler gånger antydningar.
Nu mer bryr jag mig inte om sån´t. Jag fortsätter ändå
att uttrycka en mans känslor, oavsett vad kvinnor och män
tycker om det. Samma oskrivna lagar vad gäller känslor
gäller inte för kvinnor. Det ska mycket till innan en kvinna blir
betecknad som ”offerkofta”. Inte ens under den här delen av
svensk historia som enkom fokuserar på kvinnors lidande,
har någon kommit på tanken att kalla det för offermentalitet.
Så är det !

Jag kommer, om jag känner behovet, vid tillfällen att fortsätta
uttrycka min saknad av egna barn. Jag kommer att ibland
skriva om min outtömliga sorg, efter att inte ha varit önskad
under hela min uppväxt. Det är en del av mitt liv, och de känslorna
är fullkomligt friska och sunda. Det kommer alltid finnas människor
som vill förminska dig, oavsett om du är kvinna eller man.
Det kommer finnas de som tror att de vet bättre än du,
hur du ska ta dig igenom och övervinna problem.

Men kärleken hade inte en chans i mitt liv,
verkar det som. Det fanns inga som helst förutsättningar
för att en man av min sort, i den här tiden, skulle vara ett
klipp för en kvinna som skulle kunna ge mig något mer än krav
eller skuld. Det finns gott om kvinnor som inte gör så.
Men för dem är jag den ”snälle” killkompisen den fina killen,
som absolut är värd kärleken. Men inte med dem bara.
”Och det handlar inte om pengar, inte om status” försäkrar
de kvinnor som har nå’t mer att ge än skuldkänslor och krav.
Men ändå har de valt män med stabil inkomst.
Det här är fakta att det ser ut på det här viset, det finns till
och med forskning kring det som visar att pengar spelar in.
Och att ännu en gång kalla mig som man för ”offerkofta”
för att jag tar upp det, förändrar inte hur det ser ut.

Det är klart att en majoritet inte kommer hålla med
om detta… jag fattar. Det är inga problem.
Men så är det i alla fall.

Men på riktigt är det inte ett dugg synd om mig faktiskt,
inte ett dugg. Jag har det riktigt bra i mitt liv, utan pengar
och utan romans. Men jag är ändå människa, med mänskliga
känslor, och kan sakna det viktigaste i livet,
någon att älska … barn att älska.

Är det en enda sak jag faktiskt är avundsjuk på
hos vänner och bekanta, så är det föräldraskapet.
Så är det bara.