…
För en god sak struntar vi i sanningen
Likt lokalpressens desperation över avfolkning
från landsbygden, när de konstant överdriver allt
positivt, och skriver om succé och publikrekord
i varje evenemang. Skriver om ”stjärngalor” för den krympande
lilla skara egenföretagare som ännu klarar sig.
Och väljer varandra typ. Man överdriver siffror vid för orten ytterst
viktiga och relevanta demonstrationer om förd landstingspolitik
som sticker dolken i inlandets fortlevnad.
Likt lokal press och lokala politiker låtsas som om en positiv
anda och inställning ska stoppa avfolkningen i bygden,
och blunda och slå dövörat till för både intern kritik
över förd kommunalpolitik, samt blundar för hur enormt
mycket rikspolitik och marknadsliberalism i realiteten
är skulden till avfolkningen av landsbygd och småorter.
På samma sätt
På samma sätt finns en ytterst skadlig desperation,
och frustration kring frågorna runt övergrepp,
kränkningar, våldtäkter, ofredanden med mera.
Och frågan är om konsekvenserna av ”revolutionen”
totalt sett gör mer skada än nytta för både kampen
mot olika övergrepp, och så klart de som drabbas av
denna ogenomtänkta hämndlystna, blinda vrede,
när man frångår sanningen helt ogenerat och kallar det
”En nödvändig del av revolutionen”.
När man inte bryr sig om hur många som
oskyldiga som faller offer för kampanjen.
Med ”rättfärdigandet” att så många kvinnor fallit
offer i historien. Sådant stavas: ”Hämnd”
Vreden är bränslet, men oxå det som bränner allt i sin väg
Vreden som fanns i Metoo, blev blint raseri.
Sedan slumrade den offentliga vreden aningen till på
det mediala planet, även om en jämn ström
av ”uppfostrande” feministiska tidningsartiklar
hela tiden hållit liv i vreden efter Metoo´s introducerande.
Men så kom dokumentären om Josefin Nilsson
som utöver att den visas på SVT play.
Och den för hämnden så viktiga vreden,
och själva livsnerven i Metoo kom tillbaka med ens.
Och med ens fick många åter ”tillfällig sinnesförvirring,
och i en del fall, medvetet planerad sådan.
Ett fint porträtt av en fantastisk artist
Jag tyckte personligen att det var en fin dokumentär,
den porträtterade Josefin vackert, och belyste
sorgen över hennes bortgång. Tog även upp misshandeln
som hennes ex åsamkat henne och blivit dömd för.
Jag greps av både det nästan obeskrivbara i misshandeln,
och framförallt den psykiska tortyren Josefin bevisligen
fått utstå. Men även av henne starka artisteri. Hon grep
tag i mig redan första gången jag hörde henne sjunga.
För hon menade varje ord hon sjöng, och det hördes
tydligt. Och ovanpå det var hon dessutom en mycket vacker kvinna,
vilket kanske också blev en förbannelse för henne.
Under influensatider för egen del, blir det lätt så
att TV blir en av de få saker man orkar med. Men ibland
är avstängningsknappen det enda valet. Men jag såg
på Landgång, med Anne Lundberg, trots att jag
har lätt allergi över hennes självmedvetna kamera-charm,
och ska synas i bild i tid och otid. Jag ångrar det inte dock.
Då det handlade om återuppbyggnaden av Rwanda, efter ett
folkmord som egentligen är i paritet med 2:a världskrigets
judeutrotning. 800.000 människor mördade. En grupp unga
män hade startat en akrobatgrupp, fann ljus i mörkret, uppträdde
och underhäll unga föräldralösa barn i läger. Nu från krigets
Kongo. En av mödrarna till de unga männen hade 6 barn,
levde i fattigdom. Hon hade utöver det över 40 föräldralösa barn
som hon lät få äta, så länge maten räckte.
Varför står det inget om dessa hjältar på löpsedlarna i Sverige,
och alla offer de senaste 3 åren ? Jo för att i Sverige pågår en
”revolution”
Man måste hela tiden jämföra, sa Anton Glanzelius rollfigur i
”Mitt liv som hund