Detta är en blogg, som helt ogenerat tar upp de stora frågorna i livet och världen, de stora känslorna inuti Tomas Tvivlaren (Jag) , och betraktelser från vardagen. Min utgångspunkt till all information som delges mig/oss medborgare, är att tvivla på den. Som min bortgångne hus-guru, Tage Danielsson så klokt fastslog: "Utan tvivel är man inte klok". Jag blev både lycklig och förvånad över att domän-namnet tomastvivlaren.se fanns ledigt, eftersom jag finner tvivel vara positivt och livsnödvändigt, ja och så heter jag ju Tomas. Den bibliske Tomas Tvivlaren har ju ett något mer negativ betydelse, eftersom all religion uppmanar till blind tro. Likväl som politik. Här kommer tvivlen hagla som spön i backen. Läs och tvivla!
… När ska ni sluta hata mig ? Vad har jag gjort er ? Jag råkar vara svart och muslim, Det var några med samma hudfärg som mig, som våldtog kvinnor i ett annat land härom dagen. Ett land där miljoners miljoner muslimer, likt mig, tvättar min tvätt, jobbar, försöker leva som en muslimsk och svart.
Varför hatar ni mig ? Vad har jag gjort er ? Alla dessa miljoner muslimska kvinnor och män, vill ni hålla ansvariga för vad dessa män gjorde ? Vad har vi gjort er ?
9.992 av 10.000 invandrare begår INTE, gruppvåldtäkter här i Sverige. Och utan vår arbetskraft stannar Sverige, precis som den gör utan er arbetskraft, varför hatar ni oss ? varför hatar ni mig ?
Jag är en medelålders man i norra Sverige, Född i Sverige, mörka bruna ögon, långtidssjukskriven efter många trauman i livet, men jag har tagit mig igenom dem, och kommit ut på andra sidan mörkret. Varför hatar ni mig ?
Det var visst någon chef som tafsade på en kvinna härom dagen, och en annan man våldtog en stackars kvinna. Jag har nu länge fått höra att det är mitt fel.. för jag är man. Varför hatar ni mig så ? Vad har jag gjort er ? Varför förstår ni inte vart hat leder ? och vem hatet drabbar först ? Det drabbar först och främst den som hatar, och förändrar er från grunden.
I processen förlorar ni allt gott i er, och ni blir de monster ni påstår er vilja besegra. När jag var barn, var det kvinnor som förgrep sig på mig. Det rev djupa sår i min själ som aldrig läkt. Men jag skuldbelade inte dig för vad de gjorde mig, för att du är kvinna. Jag hatar inte dig, jag hatar inte kvinnor. Tillit är svårt, det medger jag. Men jag valde att inte hata, för att det skulle förtära mig inifrån. Så varför hatar du mig så… jag är ju man, och det var en man som våldtog en kvinna i en grannkommun härom dagen. Jag har förstått att det är mitt fel på något vis…. för jag är man.
Är det verkligen hämnd ni vill ha ? Är ni alldeles säkra på det ? För det är vad ni faktiskt håller på med. Hämnd… inte jämställdhet, inte ett rättvisare samhälle, inte konstruktiv problemlösning, inte eget ansvarstagande, utan hämnd och hat. Varför hatar ni mig så ? Hatet förtär er… mer än mig.
… Just nu älskar alla Greta Thunberg, nja .. nä inte alla, det finns nog en del arga bensinslukare, som ogillar hennes ord. Men det är inte eventuell ilska mot en klarsynt, vältalig 16-åring som är skrämmande.
Det mest beklämmande är alla applåder från politiker, alla inbjudningar … och nominering till Nobels fredspris. De människor som en stund solar sig i hennes glans, klappar och ler, och tycker Greta är underbar, för att sedan vara de som är direkt drivande för att fortsätta i samma destruktiva miljöförstöring. En sån politisk fars som marionetter till Multinationella storföretag, som inte skulle kunna vara så ekonomiskt totalitära om Gretas vision skulle genomföras. Ett sånt hyckleri ….
Jag gillar själv Greta. Det är raka ord, det är kloka ord … klokare och rakare än jag någonsin hört en politiker eller storföretagare yttra. Hon pratar direkt till dem, men hyser inget hopp till dem, vädjar inte till dem, för hon vet att de inte lyssnar ändå. Hon avslöjar deras lögner.
… Ännu en dag har jag levat. Inga stordåd uträttade, inga änglavingar förvärvade, inga storslagna ambitioner nådda.
Men jag står upp rakryggad, för det jag tror på. Ensam med en symbolisk penna. Pennan som sägs ska vara mäktigare än svärdet. Men båda är uttjänta reliker, från en svunnen tid.
Jag står med stadig blick, mot den som granskar mig, den som ser ner på mig. Jag sviker inte längre mitt hjärta, sviker inte längre min själ. Hellre blir jag ensam, än att överge dem, Jag är deras ende förkämpe.
Jag vet nu, att jag visar mina vänner störst kärlek, genom att ge dem frihet. Och mina vänner gör mig fri, genom respekt. Om du älskar någon, käresta, släkt eller vän…. … ge dem frihet. När de är fria kan de alltid återvända till dig, annars, om du håller fast dem, är de alltid på väg ifrån dig.
Jag har slutat att överleva, och börjat att leva. Inget märkvärdigt, ingen karriär, inga jorden-runt-resor, inga miljoner att sätta sprätt på. Inga ”upplevelser” i parti och minut. Det är inget liv… det är panik.
Att leva för mig, är att lära sig se små nära ting. Att förstå gåvan som livet är, att inte förstå gåtan, kärleken, men ändå längta efter den.
Var minut, var sekund som jag ännu andas, livet är här… nu ….
Om mina mörkbruna ögon slås upp, även i morgon, skall jag koka god gröt, och dricka gott kaffe, och hänga undan tvätt. Varken mer eller mindre förväntar jag mig. Inget märkvärdigt …. andas, äta, le, leva !
Asså …. ibland så vet man ju inte helt säkert En hund begraven – man kan aldrig så noga veta
Min gamla hund Jacques, eller som jag trodde han hette, som 9-åring: ”Schack”, som sedan länge är borta och begraven… han var en gla-skit. Rund om midjan, taskig motorik, med utvecklingspotential vad gäller slutsats och inlärning, för att uttrycka det något inlindat. Till motsats då från Joshua, eller Josse, som var svaret, graciös, inklecklell… och hade integritet i överflöd.
En gång när jag skulle gå ut och rasta dem, så släppte jag kopplet ned för trappen, till porten där det var en glasport. Och Schack hade bråttom ut och leka och kissa sprang rätt in i glasdörren. Och man bildligen såg hur ögonen gick i kors, och hur stjärnor och fåglar snurrade runt hans ulliga blonda huvud, som i en serie-stripp.
Där tänkte man kanske att Schack lärt sig sin läxa, men istället backade han och tog sats och sprang in i rutan en gång till… nja … men kan aldrig så noga veta ju, det kunde kanske funkat andra gången
Men skinkan var ju god och – man kan aldrig så noga veta
En god vän som jag respekterar, och håller för riktigt smart, med integritet och people-knowledge. Bjöd mig, med glimten i ögat på en historia som också skulle kunna läggas under kategorin ”man kan aldrig så noga veta” Han hade, om jag nu minns det rätt varit utomlands, och blivit riktigt kräksjuk, och spytt kaskader. Alltså riktigt riktigt dålig. Han misstänkte att det kunde varit Parma- skinkan han ätit tidigare…
… men så kryade han på sig lite. Och funderade lite, det kanske inte var Parma-skinkan ändå ??! Så han tog o testade igen….
.. och började kräkas kaskader igen. Berättade min polare och skrattade.
Jag tror alla har nån liknande grej. Själv brukar jag vara snabb att bjuda på mina blunders, både verbalt och i blogg. För den som orkar sovra bland alla djupa, humoristiska eller värderingsmässiga inlägg så finns där många.
Dumsnål – man kan aldrig så noga veta
Fast det jag gjorde härom dagen var mer ett utslag av dum-snålhet, än att göra om samma misstag inom loppet av en kort tid. Sedan en tid så har jag blivit mycket mer näringsriktig och mindre slösaktig kring mathållning och inköp. Jag har även ”lidit av” nå’n form av amatör-hypokondri” i synnerhet när det gäller intag av föda, dör jag varit panisk rädd för bästföredatum. (Fråga min moster)
Men nu hade jag en hushållsost som börjat närma sig sig slutet på sitt existensberättigande. Det var ca 1 cm kvar i tjocklek. För 10 år sedan hade jag inte tvekat och kastat den. Ja ni förstår ju varthän det bär. Jag tog givet rätt på osten, skar den i bitar och la på nattmackan. Varpå det blev nattvak på toaletten nån gång fram på småtimmarna. *Jag tyckte väl först att den smakade lite som fotsvett luktar, Man kan ju inte så noga veta faktiskt…
Där fick jag betalt för gammal ost
Men man känner sig liksom som ny, när man spytt en timme. alla spänningar försvinner, och magen är redo för nya äventyr . ..lite Parma-skinka kanske ?
Jag läser om Anne Sofie von Otters reaktion på Pressens opinionsnämnds omdöme av i det här fallet Aftonbladets drev mot Benny Fredriksson.
Ann-Sofies ord – Jag hoppas mycket att Bennys död finns som ett brännmärke i hjärtat
och samvetet på alla som deltog i häxjakten på honom!
(Anne Sofie von Otter)
– Det jag och mina söner känner i dag är inte glädje, inte lättnad i
egentlig mening. Men PON:s beslut säger oss i alla fall att världen inte
är h e l t galen. (Anne Sofie von Otter)
Hon har mitt medhåll
Jag kan bara hålla med henne. För de som fortfarande har ett samvete nån stans långt inne i själens gömslen, kan det vara klokt att fundera över sin egen roll i dylika utomrättsliga drev. En människas liv avslutades, med stor sannolikhet till följd av metoo:s gränslöshet och brist på eftertanke, relevans och grund för anklagelser. Och ett otal fler liv krossades grundat på indicier, skvaller och sårade känslor.
Överutvecklade och underutvecklad samveten
Själv har jag ett alldeles för överutvecklat samvete, som ibland, när jag råkar minnas, känner hur det snörper i bröstet när jag som ovetande barn, straffade våran hund för att av misstag ha bitit mig i lekens tecken. Eller ansiktsuttrycket på en tjej som jag gjorde slut med för över 20 år sedan. Där hon släppt det för ca 20 år sedan, och haft åtminstone 2 nya efter mig. Nej jag går inte omkring och tänker på dessa saker. Men när minnena för mig dit, snörper det till i hjärtat för nån sekund igen, osså går jag vidare igen.
Gränslös hjärtlöshet
Direkt efter Bennys död, var det en kvinna som i media urskuldande hävdade att man inte kunde veta vad orsaken till Bennys död var. Bara som ett exempel på hur hjärtlös folk kan bli, när de får sniff på makten. Sexuella närmanden …. förövare ?
Det är oftast redan välbeställda kvinnor med makt i synnerhet som drivit Metoo-rörelsen i media, för ökade egenmakt, istället för mot könsstympningar i Afrika, barnäktenskap, våldtäkter som väl är något värre än en hand på låret, eller en upplevd berättelse om hur en maktkvinna kände sig när en maktman gjorde sexuella närmanden mot henne, och hon råkat glömma att verbalisera sin olust till närmandet inför ”förövaren”. ”Förövaren” som för övrigt blev vedertagen benämning på personen som utförde närmandet.
Metoo är inte de utsattas, de våldtagnas revolution
Det är oftast redan välbeställda kvinnor med makt i synnerhet som drivit Metoo-rörelsen i media, men det är till mycket stor del följarna till drev, till maktgalningar som Hitler, till sannings-förvrängare och främlingsfientliga som Åkesson & co, det är följarna som legitimerar och möjliggör drev, mobbing, lögner, övertramp, maktmissbruk, drev till självmord. Och då hjälper det inte att hävda ”feminism” som motiv för sitt agerande.. inte inför Gud, inte inför dina manliga anhöriga, men framförallt inte inför din egen själ, som är den du närmast står till svars inför.
Och den oetiska revolutionen fortgår, och tillvägagångssätten normaliseras
Och iom med svallvågorna efter Metoo, tänker man att vågorna ska ebba ut något. Men tillvägagångssättet att döma folk i media utan bevis fortsätter oemotsagt i större delen av media, efter som feminism är vår tids heliga ko, och får inte ifrågasättas, än hur många offer den skördar. Tex så är två sk ”dokumentärer” för närvarande ute i etern. Och ordet dokumentär förknippas felaktigt oftast som objektiv fakta. Om dessa två utpekade herrar och deras förehavanden vet jag inget. Michael Jackson och R Kelly. Men det jag vet är att ingen av dem dömts i domstol för något brott.
”Skyldig ändå lixom … för jag tror det”
Bara igår tror jag att det var, satt en blond vacker kvinnlig i pippigul tröja och pratade med säkerhet om Jacksons skuld, som vore han dömd, ang just ”dokumentären” i fråga. Och de påstådda brottens allvarliga grovhetsgrad. Det har alltså blivit praxis i media att likställa anklagelse med att vara skyldig. Det har gått så långt att vi accepterar att man åsidosätter rättssystemet helt, och hittar på sina egna domar … I MEDIA … och nästan INGEN ifrågasätter detta. Guilty your honour … guilty, but NOT as charged
Nu är ju som bekant Jackson inte längre med oss, men jag känner väl att även efter ens död kan det inte vara fritt fram att anklaga människor hur som helst. R. Kelly. blev friad i rätten från anklagelser, men räknas ändå som skyldig i allmänhetens och Metoo:s ögon sett.
Det må hända vara så att Kelly och Jackson är ”skyldiga”… men till vad ? Alla tvivelaktiga handlingar är inte våldtäkt, och alla anklagelser är inte sanna. Alla är vi skyldiga your honour, men till vad ? vilken grad ? och vad säger lagen om graden av skuld.
Men många fullkomligt ääälskar ju de enkla ”Dirty Harry-lösningarna En magnum i pannbenet, sen är ”problemet ut världen” Att Svärjevänner från ”livets hårda skola” (en skola som ännu ej geografiskt lokaliserats, men misstänks ligga i Vellinge).. … att de aningslöst förespråkar det rättslösa vedergällningarnas tillvägagångssätt, förvånar inte så att jag tappar hakan
Men jag är väl aningen mer förvånad att feminismen, som är sprungen ur den rödaste rättvise-mylla, har trampat så snett, och i det närmaste efterapat den bruna rörelsens faktaresistens, utomrättsliga och inhumana tillvägagångssätt. Men framförallt besviken på de som stöder detta…
… för det innebär att den verkliga jämställdhetskampen, för en lång framtid är förlorad… den kampen mot segregation och klassamhället.
Samma lika Dirty-Harry-argumentation förs nu i debatten om vbad som ska göras med IS-krigare. Och varje person som försöker tänka et steg längre än ”skjut dem på plats” anklagas för att dalta med terrorister. När frågan egentligen handlar om hur vi ska undvika satt det sker igen, hur vi ska urskilja mördare från icke mördare, och vem som ska göra det ?
Jo förresten Clint Eastwood är skådespelare och regissör, och Dirty Harry är en filmkaraktär.
apropå:
Slutord
Jag är inte Benny…. men jag är Benny, för om det tillåts vara okej mot honom tillåts det i nästa steg vara okej mot mig
… Jag känner mig på fullaste allvar, utan ironi, aningen materiellt bortskämd.
En mycket god materiell standard besitter jag
Mitt handfat i badrummet är sprickor och hål i, jag har fått hyreshöjning för nåt år sedan. Det är fortfarande stora bubblor på 30 cm på färgen, på väggen i badrummet, fast jag blev lovad att få det, åtgärdat för två år sedan. Jag har aldrig haft någon lampkupol till badrumslampan, Duschslangen läkte från dagen de installerade den, och blöter ner väggar och golv. Och torkställningen sen 70-talet o plast, har slutligen gett vika och är inte längre. 14e generationen
Och det har kommit till min kännedom att det är renoveringsstopp från vår hyresvärd, och att hyresgästerna, dvs en sån som jag är, är gnälliga och ska hållas kort. Plus att svenska hyresgäster i området tydligen ska vara sämre hyresgäster…. ja jag vet inte jag. Jo men jag är nog svensk… tror jag … jag invandrade hit till Sverige så sent som på 1600-talet… så kanske jag räknas som 14e generationens invandrare eller nåt.
Men jag känner mig materiellt bortskämd faktiskt
Så många nödlidande … något måste göras !
Jag läser om olika yrkeskategoriers låga löner, och hur de inte får ekonomin att gå ihop längre. Vissa har så dåligt ställt att de bara får ut 15.000 kronor i månaden faktiskt. Själv har jag det rätt bra, jag får ut så pass som 10.000 kronor, när jag räknar in bostadstillägget, och får ca 4000 kronor över varje månad efter räkningar och mat, så det kan inte vara lätt att vara låginkomsttagare heller. Jag känner mig lite bortskämd faktiskt. Landsbygdsproblem
Jag läser om hur vissa påstår sig måsta flytta från landsbygden pga höjd bensinskatt, och hur det blivit ett oöverkomligt problem, fast de ändå har hus, två bilar, åker på semester utomlands minst en gång om året. Kör bil långa sträckor för nöjen ett par gånger i månaden. Jag känner verkligen för dem. För jag har inte råd med bil, så jag har det inte lika tufft ekonomiskt, som dessa.
Så jag känner mig faktiskt aningen materiellt bortskämd
”Säffle … kan man få en kopp kaffe !”
Jo osså de som tycker kaffet kostar för mycket på sta’n så de inte har råd. Det är klart att med 35.000 netto kan det bli tufft, det förstår jag. Jag bjuder gärna nån gång, jag har så pass mycket över att jag kan bjuda på kaffet, och hembakat bröd, hemkokt sylt. Jag känner mig helt uppriktigt rätt så ekonomiskt privilegierad … och faktiskt aningen bortskämd.
Skamligt beteende mot äldre
Ja sen ska vi inte glömma alla fattigpensionärer, det är synd och skam, och politikerna borde skämmas. Jag har läst i tidningarna om de värsta exemplen som bara har 13.000 – 14-000 kronor i månaden att röra sig med. Men jag har lite över, så jag kan hjälpa dessa fattigpensionärer med fyrhjulingar, sommarstuga och bil. Jag ska bara bjuda medelinkomsttagaren med 35.000 på kaffe först. För det är lite väl dyrt med kaffe på stan faktiskt.
Jag skäms över mitt kön
Sen är det faktiskt så att det finns flera utsatta grupper för mig att hjälpa. Kvinnor tex som grupp har 2017 hela 4.000 kronor sämre lön än män, i genomsnitt bara 31.700 kronor. Och jag är ju faktiskt man, så jag känner ansvaret här, över min del av de patriarkala strukturer som gör att kvinnor bara 31.700 i genomsnittslön. Så jag har nog nån krona till över från mina 10.000, om inte annat kan jag bjuda på hembakt bröd för de kvinnor som inte får det att gå ihop.
Men för säkerhets skull
Men så klart under förutsättning att det inte utbyts någon som helst fysisk kontakt mellan den som bjuder och de nödställda, eftersom det i efterhand mycket väl kan upplevas som en kränkning och kan falla under samtyckeslagen, eller sexuella trakasserier. Och det är förskräckligt hur vi män behandlar kvinnor, men här vid mitt enkla soppkök för lågavlönade kvinnor, förekommer ingen handpåläggning. Jag vill givetvis om det ändå insisteras på en kram som tack för min välgörenhet, ha en inspelad muntlig försäkran om att kramen sker under samtycke. Så att jag inte beter mig burdust, patriarkalt och mansgrisigt.
Men jag känner mig lite bortskämd faktiskt som man, eftersom jag haft privilegiet att bli tafsad på rumpan och låren i tresiffriga antal gånger. Sämre ställt än tiggarna … faktiskt … påstås det
Nä … men jag tycker att rent materiellt, så har jag det nog bättre än de flesta här i Sverige, verkar det som. Jag har faktisk bekanta som hävdar att de har det sämre ställt än tiggarna utanför Konsum och ICA. Jag menar dåååå… då är det tufft. En av dessa bekanta svor i bilen hela vägen till sommarstugan, efter att jag lagt en guldtia i koppen utanför Konsum.
Värd sin rikedom … ju … sägs det
Höginkomsttagare, dom är ju värda sina löner på 50.000 – 100.000 … ju ! Men frågan är om inte även de får betala onödigt mycket skatt, på pengar de tjänat på andras arbete, och tagit ut vinst på andras inbetalade skattemedel. Kan det verkligen vara rättvist att de ska behöva betala skatt, när de lyckats ekonomiskt i livet … nja jag vet inte ja…
Är man stor….
Så … nä… jag torde ha det rätt bra jag ändå, jag känner mig aningen bortskämd materiellt faktiskt Men om någon ur dessa utsatta grupper behöver en hembakt bulle, eller hemkokt soppa för att överleva… ja då finns jag här för er. ”Är man stor, måste man vara snäll”
… Suck …. Klok som en bok, men ack så trist med klokhet, jämfört med kärlekens vilda obegränsade, levande eldar.
Då och då undrar vi nog alla vad vi håller på med egentligen, vad vi gör med våra liv. Jag är är femtiotvå år nu. Men var är kärleken nånstans ?
Vackra ord i alla ära, underbara vinterdagar med sol. Vegetarisk kost hos en vän som är så gott att man nästan inte tror att det går att göra så god mat.
Promenader i all ära, En kopp kaffe med goda vänner, nån enstaka gång, när deras livspussel pausar. Men var är kärleken ?
Femtiotvå år, en evighet känns det ibland, men knappt ett ögonblick i historien. Och sen tar det slut, ”en stund på jorden”, som Laleh sjunger så man gråter och ler på samma gång, och tänker på orden hon sjunger ”Jag var nära, jag var nära jag var där.. en stund på jorden”
Och visst var jag där, men var jag nära ?
Tårarna forsade ned för mina kinder, när jag åter såg ”The dolphin boy”.
Tårar som de vore fångvaktarens nyckelknippa och låste upp en dörr till en isoleringscell.
Och friade inlåsta tårar. Morads tystnad gav mening åt mina betydelselösa ord. Och hans starka älskvärda far som gjorde allt i sin makt för att Morad skulle komma ut ur den cell han hamnade i efter en traumatiserande misshandel.
När han riskerar hamna på institution, görs ett försök med att han får komma till en grupp människor och simma med delfiner, tiden går och sakta, sakta kommer han tillbaks, från den bubbla han stängts in i efter traumat.
Han talar inte, men får kontakt med delfinerna, och blir levande … i vattnet, med delfinerna. En stund i havet, en stund på jorden.
(Se gärna den dokumentären …youtube !)
Jag är inte Morad, men jag är Morad, Jag fick stänga av stora delar av mig själv för lång tid, och kärleken blev utestängd, och nycklarna är kanske tårarna på kinden.
”Jag var nära, jag var nära, jag var där”
Ja det är allt jag vill kunna säga, när jag stänger mina ögon för gott. En stund på jorden.
… Nä jag borde väl inte hetsa upp mig borde väl inse att det är som det är. Men idiotin, den medvetna begreppsförvirringen kring Metoo fortsätter, och jag finner att jag gång på gång nödgas ”försvara” människor jag egentligen inte alls har mycket till övers för. För att detta håller på bli normgivande för vårt maktgalna svenska samhälle.
Eskil Erlandsson står , likt övriga centerpartister, och Annie Lööf i synnerhet, för en människosyn, som är beklämmande, cyniskt och inhuman. Nu slår media upp feta rubriker om ”sextrakasserier” där det ursprungliga meddelande var att han skulle ha lagt en hand på en moderat kvinnas knä, men senare ändrades till kvinnans lår. Jag blir bara så trött på allt hyckleri …. så innerligt trött. Och fröken Lööf får kliva fram och markera, som vore hon en jämställdhetsivrare. Det finns få saker Annie bryr sig så lite om som jämställdhet. Och så klart att hon utan minsta tvekan är beredd att offra vem som helst oavsett kön, för egen makt eller risken att partiet tappar i förtroende, om de inte genast tar avstånd till nåt de inte vet något om egentligen. Jag skiter också i Eskil Erlandsson, men utifrån vilken föraktfull politik han företräder, men den är den samma som Annies.
Jag kan faktiskt inte räkna antalet gånger som kvinnor lagt en hand på mitt lår eller på min rumpa. Sånt här vill inte metoo-anhängare/ feminister alls kännas vid. För det är givetvis så att jag inte är ensam. bland män. Varför är det då i princip brottsligt att vidröra en kvinna på ett sätt som inte ens är nån mening att nämna i sammanhanget, när det gäller män.
Jo jag har nog tankar om vad det kan tänkas bero på. De kvinnor ni ser i media, är sällan våldtäktsoffer, kvinnor som blivit slagna, i sina hem, av sina män. Det är kvinnor som fått en hand på sitt knä… nä lår var det visst, när hon tänkte efter. Det är kvinnor som skryter om sexuell erövring av kändis ena dan, för att när hon inser att fler erövrat honom, ”inser att det var våldtäkt”. Säg ”NEJ” för helvete, och sparkas om de inte hör efter ! Det är ofta kvinnor lite högre upp i hierarkin, politiken och näringslivet samt media. Det är inte alltför sälla kvinnor som har lite makt, men vill ha mer makt. Manliga positioner ersätts sedan av kvinnor efter anmälningar som inte ens resulterade i dom, så som i Lasse Kronérs fall vid ”smartare än en 5-klassare”, ersätts av Josefin Johansson, som by the way råkar vara … eh .. just det , feminist
Och där det anses jämställt först när olika nyhetspaneler och dylikt är antingen majoritet kvinnor eller tom 100 % kvinnor i den aktuella panelen. Nyligen var det fet rubrik på svt:
”kvinnor är i
majoritet på många högskoleutbildningar, men ingenjörsutbildningarna
sticker ut och når bara runt 20, 25. 30 % av kvinnorna, nu måste
branschen få bukt med den här kraftiga underrepresentationen ….
…..tjejerna
har på senare år tagit stora steg in på universitet och högskolor, och
är i majoritet på många utbildningar, som tex jurist och läkarlinjen”
Ergo kvinnor i majoritet = jämställt (?)
Hela jämställdhetsrörelsen har blivit ett skämt, med allvarliga splittrande, segregerande konsekvenser för hela samhället, inte bara för män som inte faller i god jord hos de som tror sig beivra ojämställdhet, men i själva verket häller bensin på elden och skapar än mer ojämställdhet.
Jag tänker på de miljoner kvinnor som i världen blir förtryckta, har omänskliga bördor på sig, mördade, våldtagna. Och hur totalt ointresserade Svenska Metoo-anhängare egentligen är av dessa orättvisor, om vi nu bara ska skilja ut de orättvisor och förtryck som begås av män, mot kvinnor, vilket tycks va utgångspunkten för all nutida jämställdhetsdebatt.
”Ska han inte släppa det här ilskan mot feminism nån gång den där surgubben Tomas”, skulle jag kunna föreställt mig att nån tycker … om jag trott att nån längre läser denna typ av inlägg, om jag trott att folk längre bryr sig om om anklagelser är sanna eller inte. Njä … icke sa Nicke så länge folk beter sig illa oavsett kön eller hudfärg eller sexuell läggning, så kommer jag då och då opponera mig. Tystnad är diktaturens och maktmissbrukets bästa vän, även när det är feminister som missbrukar sin maktställning. Så länge media dränks av denna typ av mediala skenrättegångar så kommer jag finnas där och gnälla o va jobbig. Så länge sanningen, och begreppen kring brott förskjuts och förvrängs, kommer jag va en ”snigel i ögat” och sur gubbjävel.
… En efter en försvinner människor ut ur våra liv. Det är så för oss allihop, ingen undantagen. Döden kommer till oss alla, och tar ifrån oss nära och kära. Osämja, gnidighet, är också skyldig till många uppbrott. Folk förblir alltid desamma, men ändå utvecklas vänner, makar, söner, fäder åt olika håll i livet. Ibland så olika att man tar olika vägar, och inte ses igen.
Ensamheten har skrämt mig in i märgen, genom alla år, mer än något annat. Men nu är det bättre. Människor jag tycker om, som inte är lika intresserade av mina tankar, eller gläds åt samvaro… det är som det är bara. Människor som inget tillför i mitt liv, utan tar energi… , dom får helt gå nån annanstans, det är som det är med det. De flesta som behandlar mig med respekt, åtnjuter min respekt, och få dörrar är för alltid stängda. Det är bara det att jag bultar inte längre på dörrar till folk som har annat att göra, gör andra val, som tar min tid, men inte ger av sin.
Det är inte alltid de man initialt skulle tippat, som blir kvar i ens liv. Det är inte alltid de man tror som står där i mörkret och håller om dig, när ingen annan ser dig. Det är inte alltid de man tror, som säger orden som ger dig frihet och mod. Det visar sig, åtminstone i mitt fall vara människor, som befunnit sig lite i periferin av mitt liv. Men ändå jag betraktat som vänner. Det visar sig att det ofta varit människor som sett mig, men inte funnits ända inpå, som visat mig respekt, och ingjutit mod i mig
Att döden tog min far, är inte ”unheard of” det är oftast så, även om det kändes för tidigt vid sextiosju års ålder. Men jag saknar honom än.
Jag saknar inte min mor, eller mina bröder. Men jag skulle gärna haft en mor och bröder jag kunde saknat. Men nu är det som det är med det.
Jag vet väldigt väl vad kärlek är. Jag upplever kärleksfulla handlingar, jag ger kärlek, jag är kärlek. Men jag vet inte vad kärlek är alls, jag har ingen kvinna jag älskar som jag lever med, jag har inga egna barn att dränka med kärlek. Och det är mitt livs stora sorg och saknad. Men det är som det är med det. Jag har det ändå ganska bra för tillfället, ganska … bra …
Men min tid här på jorden, min tid här i livet, är viktig, lika viktig som din. Och ingen kommer stjäla den mer.
… Tack för ännu en dag, att vakna och kunna ta mig upp för egen maskin. Tack för gröten på frukostbordet, för mjölet jag kunnat baka bröd av. Tack för vänner som får mig att växa, och visar respekt.
Tack för snön som faller, tack för solen som tinar den bort. tack för regnet som får frön att gro, tack för tak över huvudet. Tack för boule, tack för kaffe, tack för ännu en dag. Jag känner mig privilegierad.
Men jag känner även andra känslor, för tillfället är det inte helt friktionsfritt. Omdaningar i prioriteringar som initialt för med sig oönskade externa reaktioner, men som i längden ändå förhoppningsvis kan resultera i mer harmoni och livsglädje. Respekten för sig själv erövrar man inte utan inre strid, eller utan att markera mot omvärlden, och konsekvenserna av det.
”Vad är det värsta som kan hända ?” frågade en kompis mig, angående en sak jag oroat mig för en tid nu. Det är en bra fråga att ställa sig själv. För då blir det tydligare.
En del människor ifrågasätter aldrig sig själva, sina beslut eller sitt agerande. Andra gör det konsekvent med sviktande självkänsla och självförtroende. Så ser världen ut, så ser livet ut.
Somliga människor tycker de är värd större tillgångar i likvider, saker och bekvämlighet än andra. Andra kliver ständigt åt sidan när skörden skördas, men drar oket när det plogas. Så ser världen ut, så ser livet ut.
Med hjälp av spikmatta/akupunkturmatta, pressar jag syre in i mina lungor, mitt blod, förbi spända, krampaktiga magmuskler. Och liv återvänder till själ och kropp. Hyfsat framgångsrika försök till att för egen del leva mer jordnära, mer spartanskt, mindre erövrande, färre men viktigare mål, och utan kravfyllda och kvävande ord som ordet ”ambitioner.”
En lätt strävan under perioder, som sig bör finna frid i att tillbringa tid för mig själv, och göra även den tiden meningsfull. Och att hitta gemenskaper där jag relativt kravlöst bara kan vara. Aktiviteter som stimulerar, och människor som till största delen respekterar. Vi är alla bara människor, och kan begå misstag. Jag är inget undantag. Men att åtminstone strävan och grundfilosofin ska vara att visa sig själv och andra respekt.
”En vacker dag ordnar det sig”
Stod det kluddat på en betongvägg i Sollefteå, och det är ord jag nu suger i mig och tänker på. Nu blir det spela lite musik !
