…
Asså …. ibland så vet man ju inte helt säkert
En hund begraven – man kan aldrig så noga veta
Min gamla hund Jacques, eller som jag trodde han
hette, som 9-åring: ”Schack”, som sedan länge är borta och begraven…
han var en gla-skit.
Rund om midjan, taskig motorik, med utvecklingspotential
vad gäller slutsats och inlärning, för att uttrycka det något inlindat.
Till motsats då från Joshua, eller Josse, som var svaret, graciös,
inklecklell… och hade integritet i överflöd.
En gång när jag skulle gå ut och rasta dem,
så släppte jag kopplet ned för trappen, till porten
där det var en glasport. Och Schack hade bråttom ut
och leka och kissa sprang rätt in i glasdörren.
Och man bildligen såg hur ögonen gick i kors, och hur
stjärnor och fåglar snurrade runt hans ulliga blonda huvud,
som i en serie-stripp.
Där tänkte man kanske att Schack lärt sig sin läxa,
men istället backade han och tog sats och sprang in i
rutan en gång till… nja … men kan aldrig så noga veta ju,
det kunde kanske funkat andra gången
Men skinkan var ju god och – man kan aldrig så noga veta
En god vän som jag respekterar, och håller för riktigt
smart, med integritet och people-knowledge.
Bjöd mig, med glimten i ögat på en historia som också
skulle kunna läggas under kategorin ”man kan aldrig så noga veta”
Han hade, om jag nu minns det rätt varit utomlands,
och blivit riktigt kräksjuk, och spytt kaskader.
Alltså riktigt riktigt dålig. Han misstänkte att det kunde varit Parma-
skinkan han ätit tidigare…
… men så kryade han på sig lite. Och funderade lite,
det kanske inte var Parma-skinkan ändå ??!
Så han tog o testade igen….
.. och började kräkas kaskader igen. Berättade min polare
och skrattade.
Jag tror alla har nån liknande grej. Själv brukar jag vara snabb
att bjuda på mina blunders, både verbalt och i blogg.
För den som orkar sovra bland alla djupa, humoristiska eller
värderingsmässiga inlägg så finns där många.
Dumsnål – man kan aldrig så noga veta
Fast det jag gjorde härom dagen var mer ett utslag
av dum-snålhet, än att göra om samma misstag inom
loppet av en kort tid. Sedan en tid så har jag blivit
mycket mer näringsriktig och mindre slösaktig kring mathållning
och inköp. Jag har även ”lidit av” nå’n form av amatör-hypokondri”
i synnerhet när det gäller intag av föda, dör jag varit panisk rädd
för bästföredatum. (Fråga min moster)
Men nu hade jag en hushållsost som börjat närma sig sig
slutet på sitt existensberättigande. Det var ca 1 cm kvar i
tjocklek. För 10 år sedan hade jag inte tvekat och kastat den.
Ja ni förstår ju varthän det bär.
Jag tog givet rätt på osten, skar den i bitar
och la på nattmackan. Varpå det blev nattvak på toaletten
nån gång fram på småtimmarna.
*Jag tyckte väl först att den smakade lite som fotsvett luktar,
Man kan ju inte så noga veta faktiskt…
Där fick jag betalt för gammal ost 
Men man känner sig liksom som ny,
när man spytt en timme. alla spänningar försvinner,
och magen är redo för nya äventyr .
..lite Parma-skinka kanske ?
