…
Som vanligt räknas bara framgångar i vår
galna värld… för den är verkligen galen.
Och de som inte sväljer galenskapen och idiot-tempot,
är i de flesta fall de som KÄNNER sig galnast,
och de galnaste känner sig mest normal,
så länge det håller.
Jag har pressat mina gubbiga ben upp till Hallstaberget
idag, 4 kom rätt ”oppat”… och 4 km ”neat”. Jag gjorde det direkt
efter tjejernas 3-mil. Jag gick in en kort sväng på hotellet
och sket ner en toalettstol, … ja inuti asså.
Men för mig är det som att vandra rätt in i en annan
samhällsklass, när jag går in i hotellfoajén.
Där de går omkring i badrockar, invid spa’t, och andra i dyra
skidkläder, solglasögon, skidor och pjäxor.
Och då är det inte längre en klass i minoritet,
utan folk som många troligtvis räknar sig själva som
arbetarklass på nåt märkligt vis.
Charlotte var kanske den starkast bidragande orsaken
till stafettguldet, men i mångas munnar talas det nu
att hon är slut som artist. Och de flesta fokuserar på
Frida Karlsson, och hennes framtid. Jag antar att
så är den mänskliga naturen på nåt vis. Så Kalla
är lite ur form för tillfället och funderar säkert på om
det blir nån framtida karriär. Frida är värd allt beröm,
jag är bara lite inne på hur svart och vitt det tycks vara
för så många människor, hur enkelt allt är när man är på topp,
och hur värdelösa vi är som inte är i form, eller är bäst i
världen. Jag är likt Kalla oxå ur form en aning,
men jag fajtas likt Kalla hela vägen intill mållinjen.
Och likt Kalla överväger jag framtida åtaganden som sliter för
hårt på mig utan att ge nåt tillbaka, medan det gagnar andra.
Fast vi gör det i olika världar. Hon alldeles bredvid strålkastarljuset,
och jag i anonymitet för att ta en plats i livet.
Ett beslut håller på att växa fram i mig, ett långsiktigt
beslut, där vissa aktiviteter troligtvis kommer att överges.
Och det beslutet har snarare stärkts när jag pressats och kritiseras
för att jag börjar ta hänsyn till mig själv, för första gången
i mitt liv.
Efter promenaden, bjöd min frys mig på linsgryta
och rågbröd med kummin och mandel. Den mellanlandade
bara i mikron några minuter. Och nu är näringen på väg ut
i kroppen som känns välförtjänt trött, och ska snart belönas
med stretching och spikmatta för avslappning och harmoni.
Kanske till och med Kaffe om nån timme.
I torsdags åkte jag och en nära vän, till kära moster,
som nu mera bor i Domsjö, istället för nästgårds.
Jag hade med mig egenhändigt bakade havrekex,
såna som hon gjorde, på den tiden hon hade en rygg.
Och så fick hon egenhändigt bakade grahamsbullar i sin frys.
”Det är som om jag hade bakat dem själv”
harklade moster ur sig, och jag kände mig stolt, stolt !
Bättre betyg går inte att få. Min vän hade med sig blomma
i kruka.
Nja … det är inte rå-deppigt, det är inte direkt dåligt.
Men trögt, små-grått, och lite halv-tufft. Men Min frys
matar mig med hembakt, och storkok. Och min kropp
orkade ändå gå 8 km idag. Och jag slapp tävla
om vem som har dyrast skiddräkt… jag kunde helt enkelt
bildligt och bokstavligt skita i det.