Månad: februari 2019

…
Så där ja, pannkakor och lingonsylt i magen.
Jag provade att ha ½ dl grahamsmjöl i dem,
det blev inte alls så dumt.

En promenad i halkan tillsammans med G,
plus ett steg närmare ålders-pensionärs-livet,
när jag tog på broddar på fotarna.
Inte för att jag är rädd att ramla ännu, men för att kunna
gå på promenad utan skridskor. Plus 2 grader i dag,
så lite närmare normaltemp.

Annars är det väl rätt okej, även om jag kämpar något
med stress och meningsfullhet för närvarande. Ständigt trött.
Osså är det en balansgång i hur mycket man ska bry sig
om omvärlden, och medmänniskorna. Skulle jag falla in
i den tydligen rådande normen kring detta, så skulle jag
skita i allt omkring, hämta fogsvans o hjälpa folk att såga av
grenen vi sitter på.

Jag fattar inte hur folk kan vara så cyniska och likgiltiga

Jag får då och då faktiskt fokusera på små glädjeämnen,
och vardagliga underverk, så som hembakt bröd,
frisk luft, frisk kropp, så länge jag har tillgång till dessa.
Alla har inte detta!

Jo nog längtar jag efter snöfritt nu, även jag,
efter barmark, barfota på gräsmattan, kortbyxor,
utomhusboule, och logdans… jag längtar faktiskt,
just nu är denna säsongs förälskelse med vinter, över

Jag sms:ade härom dagen med Amin, som nu flyttat till en
annan norrländsk stad. Förut spelade vi boule om sommaren.
Jag gav honom mina extra tävlingsklot, medveten om att han
troligtvis inte skulle bli kvar. Det var i alla fall kul att få
livstecken. En mycket trevlig ung kille, och att han
inte blivit utvisad gladde mig.

Nå ja… dag för dag blir det raskt ljusare,
och med det återvänder livet på ett vis,
efter vinteridet.

…
Vilket varmt och inkluderande ord… eller ?

Vilket underbart ord ! Eller hur ?
Det fullkomligt dryper av välmående-bringande
endorfiner hos oss när vi hör ordet.
Men jag som blygsam ordekvilibrist ….
ser även på ordet från andra sidan
”gemenskapen” !

Men låt oss vara ärliga

För gemenskap inkluderar, de som är inom gemenskapen,
men då exkluderar man per automatik de som inte är med
i gemenskapen. En sorts absolut sanning faktiskt,
som en slags naturlag. Men jag tänker att det kan vara bra
att erkänna det för oss själva, och inte lura oss själva eller
förvanska verkligheten.

Val gemenskap eller ofrivilligt

Och mycket av vilka gemenskaper vi tenderar välja/hamna i
tycks vara inkomstbaserat/statusbaserat och kulturellt betingat.
Där även en stor portion av snobbism spelar in.
”vi är ju faktiskt lite bättre än de som har mindre pengar,
fast vi aldrig skulle drömma om att erkänna det offentligt”.

Den stora gemenskapen, där folk riskerar drunkna för att få komma in

Den Europeiska ”Gemeskapen” EU/EMU tex är ett tydligt
exempel på när en gemenskap inte enkom utesluter andra
som en ofrånkomlig sidoeffekt av att man bildar gruppering,
utan faktiskt medvetet exkluderar andra länder på ekonomiska
handelsmöjligheter och sociala vis, och gömmer sig bakom ordet
”gemenskap”. Detta är den nationella aspekten av medvetet
exkluderande. Sedan har du Penga-stegen, där man dessutom i
vanlig ordning när det handlar om makt, förskansar sig obscent
höga löner, avtal och förmåner, och tycker att det är helt i sin
ordning, i den gemenskapen inom gemenskapen EU.

Och det blir för mig inte tydligare att gemenskaper exkluderar
än när tusentals drunknar i Medelhavet, när de försöker ta sig in
i gemenskapen, eller när Trump bygger mur för att exkludera
fattigare sydamerikaner. Eller när Israel bygger mur mot Palestina.
Allt detta under olika slags gemenskaper. Där alla inte är välkomna
naturligtvis.

Kommur’n ! (som många äldre på dialekt benämnde Kommunen)

På en betydligt mer lokal nivå, skapas ju även där ”gemenskaper”
och hierarkier, vilket faktiskt är en stor del av gemenskaper och
utanförskap. Hur vanligt föreställer ni att det är, att vuxna
barnen till de inom kommunledning, får jobb inom kommunen ?
Hur vanligt i procent det är, kan jag inte vittna om,
men jag kan vittna om att det förekommer ganska ofta,
och det är inte sekundära uppgifter utan sett med egna ögon.

Olika värde på arbete och människan som utför arbetet

Själv har jag då som av hälsoskäl inte kunnat slå mig fram,
och inte haft nån pappa som gav mig titel och kontor, vid ett
otal tillfällen blivit blivit ganska nedlåtande bemött av människor
som varit anställda i hela sitt liv. Vid ett tillfälle efter att under en
tillfälligt bättre period i min hälsa, utövat ett gediget arbete under
2 veckors period, i ideell regi, så stötte jag på en bekant i stadsparken
i Sollefteå. Han har ett kontor lite högre upp i byggnaden på
kommunhuset (Ju högre upp du hade kontor, desto högre ställning)
han stod i gul väst och sa nedlåtande…

– ”ja det är ju kul att du får göra nån nytta oxå”.

Han arbetade för övrigt inte, men hade gul väst
och en titel på byggnadskontoret och förmodar jag, mer betalt än mina
NOLL kronor i lön.

Tukt och förmaning som slog tillbaka

Y.P, arbetsförmedlaren, som en gång för länge sedan,
nedlåtande uttryckte:

– När ska det bli nåt av dig Tomas ?

Jag tänkte på henne nu när arbetsförmedlingen varslar
folk, för att de inte är effektiva. Förut gav de mig tukt och förmaning
att skaffa mig ett jobb och ”bli något” .. nu antar jag att det får tukta
sig själva och förmana sig. ”det känns ju otryggt” vittnar några varslade arbetsförmedlare, med vita anleten och tår i ögonvrån.
Ja tänk om ni skulle ta o bli nåt ni oxå, tänkte jag då och hornen i
pannan, under glorian kliade och svansen växte på mig.

Ja de var väl i nån slags gemenskap de oxå, men nu hamnar
vissa av dem i vår lilla gemenskap, utanför de attraktiva
gemenskaperna, Vår gemenskap, flyktingarnas, de sjukas,
de gamlas, de arbetslösas gemenskap.

tänk så det kan gå hörrni !

Ingen vill ju vara utanför, och alla vill ju upp… eller ?

Ingen vill ju vara i en exkluderad ”gemenskap” för det innebär
att acceptera ..inte bara sämre villkor, utan även ett lägre värde.
Och man skulle kunna tänka sig att dessa exkluderade ur gemenskaper
vara en stark rekryteringsbas för rasism och extremism, men
även grogrund för sjukdom och depressioner.
Både lokalt och globalt.

Därför inte så populärt kanske, min tunga är inte tillräckligt brun

Det brukar därför sällan falla sig väl hos människor inom en viss
gemenskap, att belysa dessa mekaniker om inkluderande och
exkluderande, när man gör det underifrån som jag oftast gör.
Därför då spricker den självbilden av sig själva som inkluderande,
och gemenskaps-ivrande människor. Jag ifrågasätter då även
kompetens, status och inkomst utifrån jobb deras föräldrar ärligt
erhållit pga av släktskap med chefer och kulturliv. Så det är klart,
på så vis lär ju inte mina chanser att släppas in i sådan gemenskaper
öka, men det är ju heller inte min avsikt. Min avsikt är att belysa
förljugna strategier och gömslen bakom vackra ord.
Och min förhoppning är ett mera lokalt leverne, och självbestämmande
på riktigt, inte som borgerlighetens självbestämmande som bara inkluderar
det som har råd

Jag menar att mindre grupper människor lokalt är både
bättre miljömässigt, hållbart, och mer demokratiskt,
om man får hoppas på förändring, men jag är skeptisk
faktiskt.

Slutsatser från ett annat perspektiv

Så en av mina slutsatser utifrån ett liv i ”utanförskap”
är att mycket av framgång, vare sig det gäller eget
företagande, positioner inom stora företag, kommunpampar,
fackpampar, presidenter etc etc, handlar om hur fräck man är
att ta för sig, vilka gemenskaper man tar sig in i, eller
knuffas in i. Hur mycket man värderar sig själv ekonomiskt,
och hur mycket man är beredd att trampa på andra för att
komma uppåt. Det finns massor av kompetens inom de utslagna
ofrivilliga gemenskap som inte tas till vara på, för att det
upplevs som ett hot från under, samt att
man då kanske måste betala lön för deras kunskaper och
förtjänster, gud förbjude, och då blir de ju deras jämlikar och
får ett värde, så kan vi ju inte ha det ?

Trygghet för vissa gemenskaper

Den sk ”tryggheten” som nu iom Sverigedemokraternas framfart,
och moderaternas goda vilja diskuteras handlar oxå om gemenskaper
och exkludering.
För inte diskuterar man flyktingars trygghet, tiggarnas,
arbetslösas eller sjukas trygghet, vi ingår nämligen inte i den
gemenskapen vars trygghet avses. Så även SD och Metoo
är skapade gemenskaper, som gärna exkluderar

Anledningen till ett udda perspektiv

Jag har sedan liten, av för mig numera uppenbara anledningar,
och på gott och en hel del ont, varit en jämkande inkluderande,
balanserande människa, som velat medla, hålla fred, undvika
konflikter etc, och därför får jag nu oxå ett annat perspektiv i
frågan om gemenskap.

Vi får den värld vi skapar, vi får de politiker vi röstar på,
vi får det samhälle majoriteten vill ha. Och så här vill majoriteten
uppenbart ha det.

Och det är därför man önskar att man var självhushållande,
oberoende av hela karusellen av hierarkier och gemenskaper,
och fick odla mina potatisar och morötter i lugn och ro,
’men det är en naiv dröm, men likväl en dröm.
De flesta goda drömmar verkar vara naiva ändå så.

…
Det är inte helt lätt, det här med livet.
Och ibland blir man så trött på skiten
omkring en, på alla fronter.
Ofta är det nog att hålla ordning
på sitt eget liv.

Kärlek tex … ja vilket skämt.
Jag har nog aldrig, aldrig känt mig älskad,
och jag är trött på att skylla det på mig själv,
vilket tycks vara det vanligaste jag hör.
Kan man inte älska mig som jag är,
så kan de dra till…. till… till … ja till Vellinge rent utav.

Politiken, där både allt för många väljare och
de flesta politiker, likt de flesta företag skiter
i det mesta utom sitt eget bästa för stunden.
Facebook bara fullkomligt vimlar av idiotiska
delningar, utan det minsta aning om det man
delar stämmer eller inte, och visar det sig inte stämma
det man delat, så ändrar de ändå inte uppfattning.

Världens modigaste kvinna är för tillfället en liten flicka
på 15 år, och heter Greta, men det struntar miljoner svenskar
och miljarder rika västerlänningar i, för att de vill kunna köra bil
och flyga utan begränsningar, och alla har det värst,
och få eller inga är redo att förändra sina ovanor.
Man ska bara ha och ha….. och ha mer.

Och Ulla Gustavsson angående slöjor på idrottande barn;

– Nej. Slöja kan inte vara annat än en sexualisering av kvinnan”

Man orkar knappt konfrontera sånt. Hur fan tänker människan ?
Jag blir så jävla trött på all jävla rasism, kapitalism, liberalism,
nazism och feminism … jävla egoister hela högen !

Vart fan är det sunda förnuftet ?
Och när ska folk, makthavare och företagare tänka längre än
dit nästippen slutar ?

Jag får väl vara glad fötr varje dag jag vaknar upp,
och dårarna till människor inte förstört moder jord
helt och hållet, eller sprängt oss alla i luften med kärnvapen,
när en mognadsgraden på världens mäktigaste män är så dålig
att en 15-årig svensk flicka har mer vett än alla världens
makthavare och företagare tillsammans.

Och en svensk statsminister som både övergivit vänsterrörelsen
och sin hembygd, vad finns det kvar för förtroendekapital där ?
Tro fan det att väloljade käftar som Åkessons ges utrymme
att förvanska verkligheten då, och skylla allt elände
på invandring och invandrare.

Så j-a trött på skiten !

så fy fan !

…
Klockan är halv-ett på natten,
och det har hunnit bli den 9e februari,
och året är 2019… o än ä ja inte dö,
som Janne Vängman sa.

Det blev som vanligt en kopp kaffe på morgonen,
och råg-havre-gröt, efter jag diskat min morgondisk.
En ren diskbänk, och gott kaffe är en bra start
på dagen för mig, oavsett vad som sker inuti mig.

Idag fick jag än en gång göra egen-påhittad Kai-Tomas-Yoga,
för att finna lite ro i själ och kropp. Och det blir
oftast bättre av det. Spenatsoppa hittade jag i frysen.
Ska jag vara ärlig, så är jag inte alls så förtjust i spenat
i något som helst format, men jag äter för att få i mig näring
som övrig kost inte ger… så som järn tex.
Men med lite kokt ägg till, så gick den ner,
och jag mår gott i själen av att veta att jag fått
i mig näring. Och föreställer mig att näringen far ut i kroppen,
där min själ bor, och lagar och bygger upp.

Ett stadsbesök utan mervärde, men två givande telefonsamtal
under dagen med E-L och U.P.
Jag såg ”En katt i Paris” på Viddla.se, (Biblioteket)
en jättebra animerad film.

Och nu blir det att borsta tanden, och titta in i huvudet
några timmar. Som vanligt ska jag välja vilken godnattsaga
det blir jag ska somna till inatt.
Jag somnar nämligen gärna till dvd-film,
och ser det som en vuxen-godnattsaga,
för att vagga lilla Kai-Tomas till sömns.
En av de vanligaste godnattsagorna jag ser
om och om igen är ”The bucketlist” Med Jack Nicholson
och Morgan Freeman”

ZZZZzzzzzzzz

…
Vissa dagar är upp,
och vissa dagar, lite stökigt inombords.
Jag tror det är livet… japp, så är det bara !

Balanserande av motpoler som finns både inuti, och utanför

På nå’t sätt så bär vi kanske med oss den trygghet
vi behöver, inuti oss, och ljuset. Men på samma vis undrar jag,
om vi dessutom bär med oss mörker, kaos, och
sådant. Jag tänker att man kan påverka dessa
två motpoler genom framförallt eget agerande.
Men jag tänker även att det inte är orimligt att tro
att yttre faktorer påverkar oss, får oss ur balans,
eller stärker oss tillfälligt eller i längden.Och vi har både ljus
och mörkt i oss, och omkring oss.
Japp så är det bara!

Ingen kontroll

Tanken på att kontrollera sitt liv, ter sig i mina ögon alltmer
kontraproduktivt, för varje dag jag lever, för varje dag jag
lär mig. Det tycks istället paradoxalt nog vara så att ju
mer man låter bli att försöka kontrollera saker,
och framförallt sin omgivning, desto bättre ”kontroll” får
man på tillvaron. Fast det kanske inte är kontroll man får då,
utan acceptans, och därmed harmoni,
vilket skulle kunna förväxlas med ”kontroll”

Negativ magnetism

Ibland, när det blir lite oharmoniskt inuti,
och man kanske själv omedvetet bidrar till det,
när man känner sig sårbar och ”hudlös”
så tycks det som yttre faktorer, instabila människor,
gränslösa människor dras till en som magneter,
i det ögonblick man själv kanske känner att man behöver iaf
liiite hjälp med sin egen stabilitet, en liten positiv puff, nån slags
trygghets-virus som stärker en. Då tycks de poppa upp som
svampar ur marken, som om någon övre makt testade hur mycket
man pallar med, eller livet om du så vill.

Verbalt kidnappad

Idag så blev jag tex verbalt kidnappad av en herre på
ett café. Det innebär att denne kan prata oavbrutet i jag-format
i princip hur länge som helst, och inget annat än ett
abrupt snudd på otrevligt bemötande kan bryta personens
monolog i jag-format. Jag var till en början väldigt tålmodig,
försökte på olika sätt bryta den maniska monologen om
hur ”fantastiskt” ett visst preparat, enkom han kommit på var
för hälsan. Det fanns inget slut… jag var verbalt kidnappad,
för att jag initialt öht bytt några ord med honom.

Ring en vän, men ”fråga inte publiken”

Till slut messade jag en vän, och bad henne ringa mig,
så jag kunde sitta kvar och fika färdigt i lugn och ro,
då och först då slutade han prata i jag-format, reste
sig och gick. vissa dagar bara invaderar dessa människor
ens liv. När man som minst behöver det.
Nå ja … jag löste ju det ändå, men det tar energi från mig,
likväl som människor som hänsynslöst tränger sig fram
i tillvaron, människor som aldrig tar hänsyn. Människor
som ljuger sig fram i tillvaron…
Japp så är det bara !

Men vacker

Det var inte en helt harmonisk dag idag,
men det kan ha varit en av de vackraste dagarna på
mycket, mycket länge. Milt och soligt, med ett alldeles vitt
landskap, utan avgaser som smutsat ned snödrivor,
utan salt och sand. Och solen värmde ansiktet när
jag stannade upp och vände ansiktet mot ljuset, mot värmen

Behöver bli ”elakare”

I vissa situationer behöver jag helt klart vara lite ”elakare” än
jag oftast varit förr. För om någon tar så mycket hänsyn till
andra att de ”kraschar” själva, så kan de ju i än mindre
utsträckning, i förlängningen vara andra till hjälp.
Ergo, måste Lejon äta före sina ungar, för om de som bringar
mat till flocken svälter ihjäl, så svälter sedan ungarna obönhörligen
ihjäl. Detta går som en metafor även att applicera på oss människor,
och socialt beteende. Och det är speciellt viktigt för oss som
tidigt i livet, orättmätigt fick lära oss att våra
känslor, våran tid, våra liv inte var lika mycket värda, som de
som likt parasiter livnär sig på vårt ljus.

Men i morgon är en annan dag,
och det gör inget om den blir bättre.

Japp så är det bara!

…
Visst är det som ett mirakel
varje år ? När det blir ljusare och ljusare,
för var dag som går. Man fylls av ljus ända in i själens
innersta djup. Våren symboliserar ett outtröttligt hopp,
och på försommaren föds vi nordbor på nytt igen,
samtidigt med tussilago, nyutslagna björkar och vanligt
gräslikt grönt gräs. Snart står vi mangrant utefter tegelväggar i lä,
lutandes mot busshållplats-stolpar , och sitter på parkbänkar
och suger i oss den första värmande solen på månader.
Som svultna trötta skuggor… fast inte hungersnöd,
men väl ljus-absintens. Och nysvenskarna som när de kom,
funderade på vad vi höll på med på våren, får samma absintens,
och samma soldyrkan.

Det ÄR ett mirakel, varje år. Blommors frön gror snart
i våren, upp ur marken, tittar naturens mirakel
till en början blygt fram. För att sedan majestätiskt
färga hela vår sommar i grönt, rött, gult, blått,
och tusen nyanser av dessa.

Vi är inte där ännu, men vi börjar ana det borta
i horisonten. Nu när solens strålar värmer en aning
när vi med hela ansiktet suger i oss solens näring.
Och våra hjärtan börjar gro… ett frö.
Men ännu ligger den vackra, kyliga, blåvita snön i drivor,
lyser upp vintermörkret, som sakta men säkert
gör reträtt inför vårens första försök.

Redan runt sjutiden på morgonen, börjar gryningen,
och inte förrän vid fem på eftermiddagen blir det helt mörkt.
Och om bara en månad, har vi fått ytterligare tre timmar dag.
Kan ni fatta ?… det är ju som ett, …. ett… ett mirakel JU.

Mars, vintermånaden som har sol,
och är vinter, men ljus och vacker, och solen gassar
ner på det vintervita landskapet, och skidåkande små,
människor, promenerande, grillande små människor.

Tänk hörrni… vad vi har att vänta.
Jag blir glad bara jag tänker på det.

…
Snö som pudrar Ådalen vit

Jag läser om snökaos,
och jag hör: ”vilket väder hörrni”
lite varstans. Men det betyder ju egentligen:
”hej, jag vill prata med dig, men har inget
att prata om som inte riskerar skapa konflikt”

Men för mig är pudersnön som kommit decimeter-vis,
inget oväder, ingen plåga. För mig är den obeskrivligt
vacker och oskuldsfullt vit, innan dagen efter sand och
salt förstörts vackra vita gårdar och vägar.
För min inre ser jag landskapet i Mumintrollets Julkalender
1973, och hör Tove Jansson underbara finlandssvenska
brytning, som jag än idag får rysningar av att höra på.

På mitt fönsterbleck ligger små drivor av pudersnö,
under fågelmataren full med blåmesar och talgoxar.
Och det är åtta grader kallt.

I min koja

Jag äter mormors havrekex, fast det är jag själv som bakat
dem, och behöver inte äta dem med andakt, jag får ”trotsigt”
ta hur många jag vill. Och det gör jag. Mina skafferier är
fulla av nyttiga godsaker, och jag har någon krona över.
Jag lägger tillbaks den fina, dyra bordlöparen med mönstret
dikesflora på mitt egensnickrade köksbord, efter att gästen
tackat för sig. Gröt och hemlagad soppa,, hembakade
grahamsbullar bjöds det på innan jag åter fick min koja
för mig själv.

Men igår….

Men igår, ekiperades det, ondulerades det friskt,
parfymerades, och putsades i kanten för att visa upp
sig från bästa sidan. Det var dans på Brännö brygga,
Nej, nej, nej, nej men väl dansmara i Härnösand, till
Blender, Perikles och Highlights i Lejonkungens
regi. Och alla voro de vackrast i salen, om du
tittar från rätt håll, och på rätt attribut.
Och alla ville de bli sedda, förda men inte för… förda.

Kväll efter kväll

Några står, kväll efter kväll, och hoppas på att bli
uppbjudna. Jag tänker på hon med blont krusat hår,
och hennes mörka väninna, som ser så längtande ut,
och gjort allt de kan för att vara vackra nog.
Och jag ser hon med den vackra Kleopatra-näsan,
och frisyren som ser ut att vara gjord i västanvind,
och hon ser alltid så varmt på den hon dansar med.

Snön ven och yrde utomhus, och inne virvlade kjolar
och klänningar. Några kråmade sig inför de som stod bredvid
och visade upp sig som i Orrspelets högtid. Andra på dansgolvet
stod nästan still och stirrade varann stint i ögonen…. som bara
de var där. Som förande, men ej för…förande danskavaljer, gällde
för mig att upptäcka dessa farthinder i tid, för inga koner var
uppsatta i syfte att varna. Några balgäster var höga, några var låga,
det varierade mellan 1,50 uppåt.

Men alla voro de vackra i aftonen

Men alla voro de vackra i aftonen, när hon äntligen skulle bli
sedd. För hon hade framhävt alla sina vackraste drag, sina
slanka ben, sitt söta ansikte, sina fylliga läppar och sin
utputande byst. Och pojkarna de gamla, bröstat upp sig, pumpat
biceps, satt på sig sin machomask, somliga med hatt på sned,
somliga med tatueringar, och synliga muskler utifall det fanns att
visa upp. Och alla voro de vackrast ikväll.
Och en gjorde faktiskt både och typ….

Kroppen pratar…

Musklerna värkte för mig, framåt 11-snåret, då jag dansat
nonstop, i nära på 4 timmar. Hon hade rätt Sollefteås Skogsmulle,
tomta, och teater-premiärlejon… kroppen pratar med oss,
och vi måste lyssna till kroppen. Min sa ”Aj, aj, aj vad det,….”

….men alla lyssnar inte

Min chaufför har svårt att lyssna på sin kropp.
Jag erbjöd mig att ta över ratten om han var trött.
Han VAR trött, men ville inte byta.
Man kan säga att hela vägen på ett oregelbundet sätt utnyttjades
i hela sin bredd, även motsatt körriktning. Och vid ett tillfälle
så var det nog min stämma som i stegrande volym ljöd:

– rondell, rondell, RONDELL, RONDEEEELL !!!

… som hindrade oss från att hamna på förstasidan i Tidningen
Ångermanland på måndag morgon.
På något vis så hade jag under natten ljud som kraftigt påminde
om sågverken från för, där man ”drog stockar” och redan hårt
medtagen efter flitigt utnyttjad danskropp under kvällen,
och gräsligt trött för att natten höll på att bli till dag, s
å blev det att få 2 – 3 timmars sömn, innan Elvis had left the building.
Nu kommer det ta ca en vecka innan Kai Tomas inre klocka
stämmer något så när överens med övriga Sveriges tidszon.

…
Det är ändå lite märkligt med Ebba Bush Thors
kristenhet. När hon i riksdagen vurmar för de
rikaste. Det finns något udda i att Annie Lööf hävdar
att hatet på sociala medier gentemot henne efter
regeringsbildningen nått sådana absurditeter,
som om det vore specifikt mot henne eller kvinnor ?

Och Jenny Strömstedt har i dagens expressen
skrapat ihop några möjliga ytterligheter i klimat-
debatten, och upprör sig över att nu även video-streaming
är klimatovänligt.

https://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/netflix-ett-klimatproblem-det-gor-mig-uppgiven/

”Känslan är att det inte finns något rumsrent kvar att göra utan att
driva mänskligheten i fördärvet. Kossorna får inte fjärta i fred och
katten Kerstin borde bli vegan med tanke på det senaste klimatlarmet om
djurfoder.” skriver Strömstedtskan uppgivet

Eller han Stockholmaren som bestämt protesterade
mot protesterna över urbaniseringstänket. Dvs ett
vedertaget kapitalistiskt tänk, som bygger på
samma grund som kolonisering och utarmande
av fattiga folk, med naturrikedomar. Han hävdade
att de ryckte om att leva storstadsliv, och det skulle vi
landsortsbor respektera.

Den gemensamma nämnaren i dessa och många fler
liknande exempel är att den brännande punkten
i dessa människors åsikter, är att de vill både ha kakan
och äta den, de värnar egentligen om inget annat än sig
själva i sina resonemang. Detta är kanske inte nytt i sig
genom världshistorien. Vad som är nytt är den mediala
plattformen för dessa urbana, välsituerade damor och
herrar, att en större del av befolkningen är medelklass som
försvarar den filosofin att rika ska ha mer.

Det vill säga maktfördelningen, och medial makt
är det som skiljer nu från 1900-talets klasskillnader.
Och nu genom ett agerande av Socialdemokratin och
Sverigedemokraterna, som inte kan betraktas som något
mindre än en mindre statskupp, när man påstod att man
avskaffade blockpolitiken, men i själva verket skapade två
nya block, och istället för att lämna Sverigedemokraterna ute
i den politiska periferin, så har man medvetet lämnat all
vänsterpolitik, all politik för den lilla utsatta människan,
ute i den politiska ödemarken. Återstår att se vad väljarna
tycker om det.Men jag har inga större förhoppningar om att
vänsterväljare i S och SD ska fatta vad som hänt… tyvärr.

Att Lööf i större utsträckning än manliga politiker agerar
offer, är inte heller förvånande för mig.
Det finns liknande hat och i samma proportioner mot män,
men män ska anses kunna vara man nog att ta det.
Juholt, Fridolin, Palme, m fl. Och sedan ytterligare en
bit av ekvationen är hur Annie Lööf faktiskt beter sig själv,
både verbalt, och framförallt politiskt. De så kallade liberala,
plöjer ram som avverkningsmaskiner genom det sociala
trygghetssystemen, avvecklar allt som varit folkägt och stoppar
i privata fickor, samt förflyttar förmögenheter utomlands.
Och blir förvånad över näthat och politikerförakt.
Det enda som skiljer i hatet mot kvinnliga partiledare
är ordvalen, att manliga blir inte kallade för fit**r som ska
våld**s, men lika grova liknande används mot manliga
politiker, men det räknas liksom inte. Att Mona Sahlin går
ut och försvarar Annie Lööf före hon försvarar sin partikamrat
Juholt, visar ju på vad dessa damer tycker är viktigt i politiken.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wE93a4/juholt-om-hanet-fran-mona-sahlin

(blogginlägg under konstruktion, uppdateras senare)

…
Tjenamoss fassan … bra elllleerrrr `?

Det var ett tag sen jag skrev till dig nu,
men jag har inte glömt dig, du finns
alltid med mig, och jag berättar då
och då om dig för vänner.

Som ett brev på posten ?

Kommer breven fram ordentligt?
Jag tänkte om ni i himlen också har post Nord ?
Hoppas du har det bra där du är!
Eller om du återfötts till en fjäril
i Australien eller nåt, vad vet jag ?

Din röda Ibanez/elbas jag fick efter dig används då och då.
Jag kan kompa rätt hyfsat enkla rock eller danslåtar.
Men har hyfsat svårt att lära mig spela fritt efter skalor,
typ vandrande basgångar. Jag hör dem inom mig,
hur det skulle kunna låta ungefär. Jag hör dina basgångar,
när jag spelar upp en låt, men jag är inte du.

Nä jag är fortfarande mest hemma med gitarr och sång,
och spelar ibland med Åsa som spelar fiol.
Per-Åke minns du, som spelar bas och gitarr,
har tagit en paus på obestämd tid.
Hoppas han kommer igen snart.

Jo sorgen går över, men saknaden minskas mycket sakta

Jo jag saknar dig fortfarande då och då.
På något sätt var du ändå den i familjen som
jag kände backade upp mig då och då.
Ur den aspekten kan jag ändå känna att
jag känner mig ensam i den här världen utan dig far.
Dvs att jag inte hör till…. inte är en del utav
några/någon som typ hör samman.

Men nu är det som det är, du är inte här,
och jag är kvar på obestämd tid. Och ibland
är det härligt att leva. Jag tycker mycket om vintern,
men så här i februari må jag bli förlåten om jag
längtar till vår och sommar. För var dag som går
lär jag mig något nytt, men allt jag lär
mig är inte så lätt att omvandla i praktiken.
Men nåt kanske fastnar.

Försvinner all sorg och skuld efter jordelivet far?
Jag föreställer mig det på det viset, att alla bördor,
flyger iväg med en västanvind, och friheten når
hjärtat och själen. En fin tanke i alla fall pappa.

Kan hända det blir dans endera dagen för mig,
styra runt tanter i min egen ålder, tills kroppen
strejkar fram på småtimmarna. Och en halv-sekel
gammal gubbe, sen behöver en veckas återhämtning.

När jag var hälften så gammal, och hade dubbelt så
mycket ork,fick jag hälften så många danser per kväll.
Ständigt osynk

Nåja, det var allt jag hade att säga dig för den här
gången, … förresten har de ”privatiserat” sålt ut himlen
oxå” i dessa marknadsliberala tider ?
Ska jag skicka en slant isf ? … så du får ett
fint moln att sitta på ?
Tar vår herre eller hans kassör Swish ?