…
Jag har en liten klump i magen.
Det är svårt att stå upp för sig själv,
och för vissa svårare än för andra.
Jag tänker på Tove Janssons ”Det osynliga barnet”
ur Muminserien. En av mina absoluta favoritsagor,
trots att jag nog hörde den först som vuxen.
Den handlar om en liten flicka som har så dåligt självförtroende
att hon blivit helt osynlig. Muminmammans stora kärlek och
omsorg får dock flickan att steg för steg bli mer synlig,
och först när hon blir riktigt arg över dåligt beteende,
syns hon helt.
Av Tove Janssons saga kan vi lära oss att om man är
snäll mot alla i alla lägen, så är priset dyrare än belöningen,
det kostar att man blir ”osynlig”
Att jag älskar den sagan, torde nog vara för att
det finns så mycket av den i mig. Jag gör mig synlig,
genom att stå upp för mig själv,
när jag blir utnyttjad, när man talar nedlåtande,
och då syns jag igen …..
Men även nyvunnen integritet, okränkbarhet,
har ett pris. Alla i ens omgivning uppskattar inte
det nya, när man kunnat utnyttja en pga av att man
vill va snäll mot alla, alltid. Och då kan man bli ensam
ett tag…. men den tillfälliga ensamheten är världslig,
och långt bättre än att vara osynlig bland 100 vänner.
Ingen… ingen … ingen kommer någonsin sätta upp
gränser för dig, det finns bara en som kan det.
Och så länge man tillåter det, kommer med all säkerhet
någon att trampa på dig, och fortsätta trampa på dig tills
du säger stopp. Och säger du inte stopp,
så blir du osynlig min vän.
För att vara en vän, handlar detbara om EN sak:
visa din vän respekt… det är allt: Respekt!
För många är nog den här kvartetten,
och den här bilden dagens bild:
Och jo… jag blev så innerligt glad för de här bragdtjejerna,
och nästan lite tillfälligt kär i den alla fyra på en gång,
de är ju sötare än socker, och så fina förebilder, tänker jag.
Jag blev så glad att tårarna kröp fram i ögonvrån.
Men mest av dem älskar jag Kalla, inte bara för den fantastiska
idrottsliga prestationen, utan mest för den hon är.
Av detta blev jag rörd !
Men av detta grät jag här hemma, så fint var det:
När Heidi Weng, från hjärtat syns det,
kramar om och gratulerar de svenska tjejerna
som aldrig vunnit VM-guld i straffet tidigare,
och säger att de v ar värdiga vinnare,
istället för att prata om att Norge hade vunnit
om de hade annan startordning.
Men det kan även finnas ett frö sått november 2015
till att det var just Heidi som var den enda av norskorna som
kramade om svenskorna vid blomsterceremonin.
När Heidi Weng i nov 2015, åkte fel och var otröstlig och två svenskor,
men i synnerhet underbara Ida Ingemarsdotter kramade om henne
och tröstade henne. Detta är sportens absoluta höjdpunkter
https://www.expressen.se/sport/langdskidor/weng-jag-ar-kanske-varldens-storsta-idiot/
Så jag är lite kär i Heidi Weng och Ida Ingemarsdotter oxå …
iaf i kväll, det går över… till jag ser de här bilderna igen.
Men klumpen i magen då ?
Jo den finns där. Det kan lätt bli lite mindre angenäm stämning,
när man säger ifrån. Spec såna som folk förväntar sig aldrig säger
ifrån. Men jag har aldrig egentligen trivts med osynligheten.
Så är det bara !
Fiol och gitarr + sång i morgon,
kan lätta upp klumpen i magen !