…
”Then darkness took me, and I strayed out
of thought and time,
and I wandered far on
roads that I will not tell….
but it was not the end”…..
Livet är underbart,
livet är också outhärdligt,
det är kargt, det är ett paradis.
Det är sällan eller aldrig rättvist.
Det liv jag fick, var detta,i den kropp jag fick,
med den själ som formades av tid och människor,
som jag inte alltid valde. Livet och några av
de jag inte fick välja, formade min till synes
okrossbara, bräckliga själ. Jag är vad jag är.
Jag träffar i livet, så många olika sorters själar.
Det är ogreppbart, bortom alla begrepp.
Många predikar positivitet som ett oavslutligt mantra,
och förbannar de som inte förmår. När i själva verket
det är ett konstlat budskap som inte kommer från hjärtat,
utan utifrån desperation, oförmåga att känna på sorg,
saknad och andra ingredienser i livet.
Andra är som Cecilie Skog, ett krulligt, orättvist,vackert
yrväder full av kärlek och äventyrslusta som bara måste ut.
Verkar vid första anblick helt orörd av tidens gång,
helt oförstörd, som ett arktiskt landskap på Svalbard,
men en sprudlande varm källa inuti.
Med livliga ohjälpligt nyfikna ögon,
och skuttar ur sängen var morgon som Solan i
animerade filmen ”Flåklypa grand prix”.
Hon predikar inte … hon är !
Och sen alla trasdockor som vandrar omkring på vår jord,
som livet farit fram ganska ovarsamt med. Några * har gått
på glödande kol, simmat igenom syra, och fått ryggen piskad
fri från skinn. * Men många av dessa hittar vi jordens samvete,
bland dem hittar vi mänsklighetens viktigaste ingrediens.
Vi hittar empatin…. utan den, hade inte människan överlevt,
inte heller utan krulliga, orättvist vackra yrväder,
som bara är !
(* bildligt och bokstavligt)
Men alla drömmer vi om kärlek.
Alla drömmer vi om att bli sedda och älskade.
Men det kan nog vara lättare att älska ett
krulligt, vackert yrväder med oförstörd själ,
än en trasdocka med stickig offerkofta.
Alla trasdockor drömmer om att få en mjuk
värmande kofta, att vara ett varm sprudlande källa
i ett oförstört landskap, som inte går att låta bli att
älska. Men trasdockornas gåva till livet och människorna
är troligtvis empatin. Att se den som snubblar till
och är på väg att falla, och fångar upp.
Men empatin är inte smärtfri, inte gratis,
det kostar på…
Men alla drömmer vi om kärlek….
…även trasdockor, speciellt trasdockor !