…
De snå kâllt mot kinderna,
och man nästan frô örsnibba sine
Men det är frisk luft i lungorna,
och man vaknar liksom till av kylan.
Det är som en käftsmäll och lite ammoniak
när kylan slår emot ansiktet när jag går ut.
Än är det mörkt, mörkt, och kallt, kallt.
Och än kurar Ångermanlänningarna i sina
uppvärmda människo-iden.
Småfåglarna far skytteltrafik vid mitt fönster,
frön och talgbollar. Kommer jag för nära fönstret,
så tar de det säkra för det osäkra och flaxar iväg,
och är tillbaka direkt jag lämnat fönstret.
Människorna lever sina förutsagda liv, dag efter dag,
och svär med knuten näve i fickan över politikerna,
och väljer i ilskan ännu värre alternativ. Och jag kan inte
förändra nå’t. Och ändå har jag förändrat nästan allt.
Ja i mitt liv då alltså. Men det skiter på det stora hela
omvärlden i. Att jag lever mer harmoniskt, mer hållbart,
och mer hälsosamt, att jag försöker leva som jag lär.
Det retar i bästa fall upp medmänniskorna som då tycker
jag predikar och ”är så jävla duktig”.
”Du ska fan inte tro att du e nåt Lundin!!!”
Nej, jag vet… jag är ingen märkvärdig. Jag vill inte heller
va nån märkvärdig. Jag vill bara inte dö riktigt än,
och jag vill liksom inte bidra till att döda min moder…
min moder jord. Men iom det så är jag väl ”så j-a präktig” igen då.
”Lundin !!!! … jorden kommer ändå gå under, så skit i miljön”
Snön är sparsam i år. Men det är ändå så pass
att det har lyst upp marken större delen av vintern hitintills.
Jag går ut och trotsar kylan oavsett temperatur,
men i perioder blir det lite kortare promenader.
Trött är jag på egoismen, trångsyntheten,
hatet och grupperingarna. Och att ingen, ingen bryr sig,
vågar stå för något, utan bara följer rykten och hatets väg,
hata invandrare, hata män, hata tiggare, hata politiker….
hat, hat hat.
Trött, trött, trött …på omvärlden.
Och jag kan inte förändra den en liten promille av en
promille ens. Klarar nätt opp att förändra mig själv
och min tillvaro till det bättre. Men några steg har jag tagit,
än om jag snubblar och ramlar. Och än om jag gör så resten
av livet.
De snå kâllt mot kinderna,
och man nästan frô örsnibba sine