…
”Allt är bra”
…nej det är det såklart inte,
inte för någon tror jag.
Jag kommer återigen att skriva om jobbiga saker,
om sorg, om längtan …. sånt som ingen vill höra,
sånt som ingen vill läsa.
Det är synd att så många räds sorg.
Vi skulle alla må lite bättre, om vi fick lov att må lite sämre,
för en stund, och inte låtsas inför andra …
att ”allt är bra”. Och många lever i villfarelsen
att det gör dig mer ledsen, deppad och nere,
om du tillåts känna på dem en stund, om någon bekräftar dig
även när du har sorg, och känner dig otillräcklig.
Jag hävdar, utifrån lång erfarenhet inom
ta-sig-upp-ur-skiten-branchen,
det motsatta.
Nämligen att om någon bekräftar dig då,
och om du tillåter dig själv satt känna,
så tar du dig lättare upp, ur det som alltid måste
få tillåtelse att åka ner ibland.
Men jag vet hur tyst det blir, när sorgen kommer,
Just nu är jag stark, samtidigt som jag just
ikväll känner mig lite ledsen.
För några år sedan kände jag mig inte stark,
men jag tog mig upp ändå, trots omgivningens
tystnad ’och sorg-skräck.
Vi behöver varandra… men så få fattar det, så få.
Nä’rå ”allt är bra”
Jag känner mig lite ledsen ikväll,
över att jag inte funnit kärleken,
ni vet den där sorten med tillit och goda avsikter,
och älska varandra för de vi är.
Den sorten typ liksom…
Så jag känner mig lite tårögd och ensam över det
ikväll. Det känns som jag slutat hoppas,
men aldrig kan sluta hoppas och längta.
Vem skulle egentligen kunna älska mig ?
Visst är väl jag ganska fin ändå?
Så varför kära Gud, har aldrig den typ av kärlek
som gör en starkare, lyckligare och mer självständig
inträffat för mig ?
Jag vet … jag borde kanske inte hoppas på det,
Jag har väl ingen rätt, det finns värre saker än
kärlekslöshet… eller finns det ?