…
Skriver fortfarande, trots nyinköpt
”supersnabb, kompetent dator” mina blogginlägg,
med näst intill oläslig text, pga att
skärm, (tv-skärm) och ny fräsch dator inte synkar.
De vet verkligen hur man tjänar pengar,
men det tycks snart vara det enda de vet.
Helt clueless
Själv har jag ingen aning om hur jag ska tjäna pengar.
Jag är varken tillräckligt stabil inombords, har inte yttre styrkan,
är inte tillräckligt cynisk och hänsynslös, eller insyltad
i ekorrhjulet med; födas-anställning-lön-konsumtion-död-systemet.
Outsider, outcast
Jag är en outsider, en utstötning, som inte passar in.
Men jag skriver detta med allra högsta självrespekt.
Det är bara ett konstaterande, och ett erkännande över
att jag lyckats överleva, och till och med stundvis leva,
som i det sociala utanförskap det kan innebära att
vara arbetslös/långtidssjukskriven/sjukpensionär.
Tvingas väl motvilligt vara lite vuxen ibland
Men en del av att vara vuxen, antar jag innebär, att inte
lägga sig på golvet och sparka med benen o skrika,
över att jag inte har en brukbar produkt iom datorinköp,
utan istället gnälla och bitcha om det på Facebook.
Fast än mer vuxet hade det varit att twittra eller nåt.
Men jag är på vissa plan 100 år i själen,
andra plan bara 5 år gammal, och ibland tom min
faktiska ålder: 28 år gammal. 
Men inte helt vuxen, gud ske pris
Nej, jag kommer aldrig bli vuxen, inte helt,
och tack gode gud för det. Jag har sett människor som
anses vara det, och det är ingen rolig syn inte.
Men det medför ju viss problematik också, att spreta
så i själen i mognad mellan 5 och 100 år, ibland i dagliga
tvära kast. Och kanske speciellt när det kommer
till förhållanden och någon form av samlevnad.
Men det lustiga är att många av de som anses vara mer
vuxna, bete sig mer vuxet, än tex mig själv, i lika stor utsträckning
bär på ett barn inombords, som på värre sätt än mina konstigheter,
kommer ut genom manipulation, svartsjukeskapande, ultimatum,
och skvaller. med den skillnaden satt de oftast saknar den
100-åriga själen. So you tell me whose grown up !?
Men ett som är svårt satt bestrida är:
Men en universell sanning är ändå, att det är mig och endast mig
jag kan påverka och i små steg förändra. I den mån jag ser
att det är av godo med förändring.
Drt är nämligen inte alltid av godo att förändra sig själv.
Speciellt inte om det är på andra människors uppmaning
eller efter vad som passar andra bättre.
En viss acceptans … ibland iaf
I någon mån, hävdar jag nu med bestämd tveksamhet att
jag i mångt och mycket duger som jag är. Sen finns det alltid
saker att lära om sig själv och livet, som kan förgylla både min
egen tillvaro, och därmed vara till större gagn för vänner o sånt.
När jag , som nu, är i en mer stabil, harmonisk fas,
så kan jag distansera mig lite från andras beteenden, människor
jag känner jag har svårt för, och ta ett steg tillbaks och tänka,
”vad har den människan att lära mig om livet och mig själv,
genom sitt något osympatiska beteende ?”
Men det krävs en viss inre frid för. Det hade varit löjeväckande
orealistiskt att försöka med under den totala kaos jag upplevde för
tre år sedan.
Nä så jag håller väl fortfarande på att växa upp antar jag,
Letar harmoni och kärlek som inte kom som ett brev på posten
som några andra kanske fick, men långt ifrån alla.
Jag kommer nog alltid vara något av en ”orphan/föräldralös i själen,
och det kan aldrig helas eller förändras helt.
Men jag växer upp ännu, och vem vet, om jag blir 190 år gammal
kanske jag blir lika hopplöst vuxen och tråkig som andra anser sig
vara.
Vem vet hörrni ?