…
Så mycket har förändrats.
Men ändå ingenting.
Jag har tagit mig igenom så mycket,
och kommit ut på andra sidan. Jag har fortsatt
när många andra har valt att sluta.
Och jag har gjort mirakel med en trasig
förvirrad pojkes själ, hittat någon form
av harmoni, små ljusglimtar att leva för.
Och jag är frisk. Och det betyder allt,
fråga den som är sjuk.
Ändå så är jag tom och ensam ikväll.
Trött och sliten, och desillusionerad,
cynisk, och kanske aningen bitter… för nu iaf.
Varför är jag här på jorden ?
Om inte för att älska och älskas ?
Livet är inte rättvist, på intet sätt är det
rättvist. Visst det hade kunnat vara värre
än flera år långa depressioner varje decennium.
Jag hade kunnat haft nån tung sjukdom också.
Och det är ju förresten inte helt säkert att jag
slipper framöver. Jag hade kunnat vara fattig på riktigt
Men det är inte detta det handlar om.
Inte för mig….
Jag är bara ledsen över att jag inte fått känna
mig älskad nån gång i livet. Är det så konstigt det ?
Jag hade så mycket velat vara älskad i livet,
innan jag lämnar in. Varför är jag här på jorden ?
Om inte för att älska och älskas ?
Visst tränger vintermörkret in lite i mitt hjärta.
Och visst påverkar den eländiga julen även mig,
med allt sitt jidder om kärlek, förpackat i egoistiska
försäljningsrekord.
Men…men ….
jag vill ändå älskas lite,
innan jag lämnar in min avskedsansökan
Det är väl inte så konstigt ?