…
Midvinternattens köld är hård,
för den som gästar utanförskapet
Trettiosex dagar, utan värme och vård
En sekund i avgrunden, helvetesgapet.
Månen vandrar sin tysta ban,
över alla drogberoende ute på stan
som söker skydd under taken,
endast den hemlöse är vaken,
Står där blek vid pendeltågsdörr,
”vad av mig månde det bliva”
huttrar, skälver, som många vintrar förr,
Jag bävar att för er beskriva.
Undangömda, bortglömda i en skur
Någon timmes sömn med SJs pendeltur
grubblar, fast lönar sig ej att gråta
finns ändå inget och ingen att förlåta.
Föraktfulla ögon stirrar sig blinda
”mot detta borde det stiftas lag”
Stirrar på de, döden har i sin linda,
vars existens retar de ’rättfärdiga’ av idag
Barnen som skulle finna frid och lycka
Haltar nu gamla fram på osynlig krycka
En nagel i ögat på de som puttat dem dit,
när de skryter om sin möda och sitt ”slit”
Tomten besöka ej dessa osynliga kvarter
När den hycklande julen knackar på vår port.
Med Avbetalningar, krediter som slukar allt fler,
går tomten förbi de som är utan Visakort
Själv äter jag min gröt och förbannar julen,
om den ska drabba den som blev bestulen,
bestulen på hem, familj, arbete och mat,
medan andra frossar på överflödets fat.
Ja, ’julen är omtankens och kärlekens tid’,
om den bara slår nya försäljningsrekord
man kan döva samvetet med en tv-galas frid
när midvinternattens kyla är hård.
Värmen och kärleken från kärnfamiljens hus
lägger kall skugga över uteliggarens rus
flyktingen blir stoppad vid vår port
när vi fäller träd för att skicka röda jule-kort
”Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken”