…
Min julklapp är på resande fot skulle jag tro.
Den har inte kommit fram till post nord ens.
Så risken finns att det blir en 13-dagspresent.
Jag vet vad jag får i år faktiskt, jag har min vana
trogen sedan barnsben tjuvkikat…
… det var bara att kolla i min egen
beställningsorder. Jag föreställer mig den så här
Men inuti så här
Men säg inget till mig, så ni förstör överraskningen !
Julnattssmygare
Jo det hände att jag smög upp mitt
i natten till Julafton, med en sax och lite tejp.
Snittade upp tejpen på några paket, försiktigt vek
upp papperet och kollade innehållet. Tejpade igen
paketet… och låtsades vara överraskad på julafton.
Jag var inget bortskämt barn, på kärlek, föräldratid,
familjemåltider, eller andra grundbultar för små och stora barn.
Men för den tiden, hyfsat överöst med julklappar,
och ”köpt” med diverse leksaker och dylikt.
Med den följden att när julafton var över,
började jag räkna dagarna till 9 september,
och sedan nedräkning till Jul igen.
Likaså under sjukdom, blev jag mutad med presenter.
Vilket jag tror resulterade i att jag ofta blev sjuk…
asså på riktigt… feber o dylikt. Om det inte berodde på
ren undernäring då förståss.
Hysteri redan då
Redan då, var julen hysterisk, med mat …ja inte i vårt
hem iofs… och julklappsinköp. Och det var givetvis Kalle anka,
och massa bra filmer. Och för min del Emil i Lönneberga på
kassettband, till den grad att det slets ut. Det var före video,
dator och dvd nämligen.
Kälkåkning med en blå och vit ”snowracer” i pulkbacken vid
Sågstuvägen, Visättra, Flemingsberg.
Långt inpå nätterna. Det var liksom ingen som höll koll på oss
ungar på sjuttiotalet. Jag var inte ensam om att vara ett barn
med nyckel om min hals.
Blue, blue X-mas
Alla jular henna i Stockholm, var dystra mörka, fyllda av gråt,
ångest och självmordstankar… ja inte mina självmordstankar
då… men dessa gjorde ju mig hysteriskt rädd varje gång hon
gick ut ur lägenheten. Nån gång sprang jag ut efter henne
barfota i snön. Jag fick ju vända så klart… det blev för kallt.
Men i Kramfors ….
Men jularna i Kramfors, var betydligt bättre, hos trygga morfar
och mormors näringsrika måltider, hälsokost som var god,
och fasta måltider. Och alltid snö. Det var ofta snö på julen
även i Stockholm på 70-talet vill jag minnas. Men Kramfors
var snösäkert område. Ofta åkte jag skridskor vid den lilla
spolade grusplanen där nu Skarpåkersskolan ligger.
Ibland kom det Kramforsungar och ringde på hos Morfars,
för att få ut mig på isen. Jag badade i Ådalshallen, där Thomas
och Marco var badvakter.
Moster-jularna
Många Jular i vuxen Ålder har jag ”firat” hos mina
livräddare Moster Maggan, och Morbro Rolf. Det var trygga
jular. Många kusiner och gott om mat och godsaker.
Senaste åren har jag dock varit själv på jul. Maggan har
flyttat till Domsjö på servicehus. Och jag har havregryn,
pepparkakor, gitarrer, piano och bas. Och Karl-Bertil Jonssons
julafton, samt Emil i Lönneberga på DVD.
Julafton är en vanlig dag när allt kommer omkring
Och dessutom har jag kommit på att Julafton är som vilken
dag som helst. Och behandlar man den så, så uppstår ingen
julångest av ”ensamhet”. Jag menar jag är ju ensam övriga 364
dagar om året.
Och det går alldeles utmärkt. Så jag kan skura golvet på julafton,
ta en promenad, tvätta i tvättstugan och liknande.
Då går det bra tycker jag. Mycket bättre än om jag skall
vara hos en julklappsberoende familj, där det spenderas
10.000-tals kronor på klappar, medan jag varken får eller ger.
Nä julen är ingen plåga för mig längre,
men ej heller något märkvärdigt. Julen är faktiskt bäst
när den är över.
Go Jul !