…
Ibland kan jag le förnöjt för mig själv,
över vad jag åstadkommit i mitt hem,
mitt liv. Små detaljer jag åtgärdat som blir som små
presenter från mig själv, varje gång jag kommer i
kontakt med dem… saker jag ordnat, för att jag
ska ha det lite mer lättsamt, lite mer Tomas-anpassat.
Jag kan le, och klappa mig själv på axeln och säga, på
ett lagom försynt svenskt vis; ”det där blev bra Tomas”
Som tex att jag nyligt strukturerat upp min sopsortering
under diskbänken, och grundat med en vaxduk i botten
som är lätt att göra ren, om lite läsk från en pantburk
råkar rinna ur. Sån’t kan göra mig vardags-lycklig.
Men jag är också trött emellanåt. Väldigt trött.
Mest mentalt och desillusionerat trött, över
livet. Det lilla livet och den döende drömmen om kärlek.
Men även på alla fördomar och hat, som bara tycks växa
och växa, och tom infiltrerat arbetarrörelsen och
jämställdhetsrörelsen…. väldigt trött ibland.
Jag må le igen imorgon… men idag är jag trött
och less på mänsklighetens grymheter och egoism, trångsynthet
och egenintressen, lögner och cynism.
Människor… så många människor i min nära omgivning,
med häpnadsväckande cyniska och omänskliga uttalanden.
Då går det inte längre att skylla på politikerna.
För utan vårt godkännande, våra röster kan de inte genomföra
någonting.
Under två kvällar har mina leende guldbruna ögon gnistrat
till i några danser med fullblods-dans-älvor. Trots att även
på dansgolvet lyser ibland stroppighet, snobbism,
och elakhet upp.
Och jag blir alldeles matt när Sverige agerar fredsmedlare
till ett område vi själva exporterar vapen till, på Saudiarabiska
halvön och kriget i Jemen … så oerhört trött i hjärtat blir jag
också när alldeles för unga, Nadia Murad får nobelpris,
och västvärlden och västmedia behandlar henne som en kunglighet
och vältrar sig i hennes sorg och frustration över sina våldtagna
systrar… och mördade män. OM det nånsin blir fred och rättvisa för
Yazidierna, så kommer hon komma hem till en by utan män,
med förkrossade sorgsna änkor och traumatiserade barn.
Och vi ger henne nobelpriset, men hjälper inte hennes folk.
För vi har inte plats för flyktingar i vårt land längre.
Och några tycker att lösningen på världens miljöproblem är att
”spränga Kina i Luften”, fick jag höra från en Sollefteåbo nyligt,
samt att det finns krafter tydligen som ska ha som mål att göra
världens befolkning brunögda. Jag orkar snart inte med den här
ruttna rika världen som skiter i sin omgivning och tycker mer synd
om sig själva ju mer pengar de har… jag orkar inte höra mer gnäll
om att rika måste betala skatt, och att nån har fått en hand på sin
rumpa, när Nadia Murad åker världen runt och återupplever sina
våldtäkter i varje intervju, i den hoppfulla naiva tron att nån ska
hjälpa hennes folk istället för att hylla henne. Hon vill inte bli hyllad,
hon vill få upprättelse, hon vill döma förövarna från IS.
Hon vill vara en unga kvinna som lever sitt liv i skymundan.
Vallar sina får, och utbildar sig.
Jag kommer inte orka titta på Nobelgalan, där hon ska sminkas
upp än en gång och åter riva upp sina sår i direktsändning inför
den cyniska västvärlden som förser förövarna med vapen och
hämndmotiv… jag orkar inte se spektaklet då kungligheter
vräker i sig dyr mat och går omkring i 100.000kronorsklänningar
och låtsas ha medlidande, och eventuellt anordnar nån jävla
dubbelmoralisk glammig gala på tv igen.
Idag glittrar inte mina guldbruna ögon och de ler inte heller för
tillfället. Och mitt gnäll över datorinköpet jag gruvat för
och gnetat och sparat till under hösten,
fastnar i vrångstrupen och ger en fadd smak i munnen,
när jag ser Nadia bryta ihop om och om igen, men tvingas
vara starkare än hon är.
Folk skiter allt mer i allt och alla…
och jag orkar inte se på snart,
åt vart mänskligheten barkar.
God Jul på er alla , när vi snart övergödda rapar
en fet jul-rap i överflödet i Svenska julen och beklagar oss över att
behöva ta emot och hjälpa människor som Nadia Murad,
som blivit våldtagen om och om igen.
Fy faan för oss !