…
Knappt har solen hunnit gå upp,
förrän den trött och seg går och lägger sig
igen bakom Hallstaberget och Österåsens toppar.
Desperat efter solljus till mitt hjärta och sinne,
skyndar jag mig ut att lapa i mig av det som ges,
medan det ges. På vägen hem mellanlandar jag
på det Ådalskt präglade caféet, med fantastiska
godhjärtade och duktiga kurdiska ägare.
Caféet med en kaffepetter som logga, och i taket tapetserade,
ålderstigna tidningsuppslag från tiden då Nya Norrland och
Västernorrlands Allehanda slogs om läsarna.
Där sitter en till en början, allena rödhårig kvinna,
med en lyster som oftast bara lyser hos nyförälskade.
Men till detta återkommer jag senare i inlägget.
”Klick”
Vår ursvenske, folkvalde kung… eller nä just det
infödde kung, med franska gener,
och hans svenska gemål…
eller nä just det tysk-Brasilianska var det visst,
…uttryckte en gång i tiden att när kärlek uppstod
mellan dem, så lät det som en gammaldags kamera.
”Det sa bara klick”
Sådana var sagorna
Ack kärleken, den kärleken,
i dess mest sagoliknande format,
med prinsessor, ofrälse drottnings-gemål,
Kungariken och ädel pur kärlek.
Sådana är sagorna vi växt upp med. Där kungar
är goda och flickor drömmer om prinsen
på sin vita springare.
Fascinerad 10-åring och färggranna träklossar
Av någon anledning, trots att jag idags dato är av
demokratiska jämställdhetsskäl i princip anti-rojalist,
så satt jag för 42½ år sedan på mormor och morfars
grå heltäckningsmatta, i vardagsrummet, och såg på
det direktsända kungabröllopet. Till min då 12-årige
broders stora besvikelse, som hellre vill ut och leka.
Men till min småborgerliga mormors stora glädje.
Vem vet vari min fascination bestod i då.
Endast 10 år gammal, och lekte fortfarande med bilar
och morfars färggranna träklossar.Träklossar som idag
ärvts i generationer. Och som jag själv tillverkat och målat
ännu fler av, för 30 år sedan.
Jag tror att de för närvarande befinner sig hos någon
av mina kusinbarns små barn.
Men kanske var det sagorna om prinsar och prinsessor
som levde i mitt naiva pojk-hjärta,, och ännu trodde att
detta var den ”sanna” kärleken, den mest upphöjda
och det som alla, allra helst vill ha.
Eller så var jag kanske lite förtjust i den unga Drottningen.
Kanske i det perspektivet
Jag vet inte faktiskt. Själv växte jag upp med en annan bild
av ”kärleken”, som kanske inte var lika tilltalande. Minnen av gräl,
tårar, hot och illa dolt alkoholmissbruk. Skilsmässor, och ensamhet,
och se till att morsan inte skulle ta livet av sig.
Det är klart att i det perspektivet kanske jag var i behov av
nån motvikt i synen på kärlek, än om det var i naiva prinsessa-sagor
och rojalistiska kungabröllop i 70-talets kungarike, Sverige.
Om man nu tycker att naiva, rojalistiska prinsess-drömmar
var osunt för bilden av den sanna kärlekens möjligheter,
så ska vi kanske beakta vilka förebilder och sagor dagens
och gårdagens unga växer upp med. Behöver jag säga mer än
Pinsam mamma söker, … eller ensam mamma söker,
Bonde söker fru, Bachelor, paradise hotel mm, där otrohet
är normen eftersom det ”är bra TV”
Glasklart förvirrad över ….
Att jag är oerhört förvirrad inför kärleken,
men glasklar inför fenomenet kärlek, torde de som nån gång
läst mina inlägg kanske ha anat. Och kanske det inte är så
konstigt när allt kommer omkring.
Kanske drog den mot mig leende rödhåriga kvinnan,
med förälskelseutstrålning, genom skyltfönster
omedvetet in mig till caféet, när jag lika väl kunnat
gå vidare och ”ramla in på” annat café.
Jag beställde en kopp kaffe och en chokladboll,
utan dadlar i. Och småpratade som alltid vänskapligt med
café-ägaren om väder och vind och mående-status.
Och hävdade att min låg på 82 % just i den stunden.
Log ändå in-och-utvärtes
Jag sätter mig vid ett litet bord i hörnet.
en bit ifrån. Och efter en kort stund kommer anledningen
till hennes förälskelse-utstrålning och sätter sig bredvid
henne. Jag blev varken förvånad eller besviken, det är klart att
en sådan utstrålning beror på oskuldsfull, blåögd förälskelse.
Jag snarare log in och utvärtes. Trots att det kanske är vad mitt
10-åriga naiva pojk-hjärta. innerst inne även för egen del önskar,
och satt och fascinerades över för 42½år sedan,
på mormor och morfars grå heltäckningsmatta.
De är som Disney’s Lady och Lufsen vid den Italienska
restaurangen, Med kocken Tony, och puffandes över till varann
köttbullar med nosen, och oskuldsfullt, med krockande nosar
och glittrande hundögon när de slurpar i sig en spagetti.
Jag, som på gott och ont, inte har tydliga regler och gränser
för vad en ”normal” nyliberal svensk (läs ”vanligt folk”)
av idag gör, får en idé, som jag för ett ögonblick tvekar lite inför.
Sätt eder nu ned, kära läsare och håll i er över mitt ur flera aspekter
häpnadsväckande beteende bland folk:
Min tanke
Jag tänker att jag ska erbjuda mig, att med deras mobilkamera,
ta en bild, på dem. Inte min kamera, även om jag tyckte motivet
var oerhört inspirerande, och då pratar jag faktiskt inte om hennes
uppenbara skönhet, vilket kanske vore närmast till hands för
den cyniske moralisten att hävda. Utan jag pratar om motivet
fullt av liv, hopp och förälskelse, i en vacker café-miljö.
Jag tar mod till mig, för att bryta den svenska
sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-lagen. Klär på mig och ställer
frågan. En viss tvekan infinner sig för en sekund för en av dem.
Men när jag förtydligar ”with your camera, it’s for you only”
så får den ena den andre att lysa upp framför kameran,
och ”det sa bara klick”… jo det gjorde faktiskt det.
Tomhänt men lycklig
Man skulle kunna tänka att jag gick tomhänt därifrån,
när jag inte ville ha något ut av det själv, i en tid då det
överhängande budskapet, genom mördande ihärdig reklam,
och politik, att pengar och saker är det enda som gör oss lyckliga.
Men jag kände mig bara rik tillfälligt lycklig och upprymd,
på vägen hem. Förälskelsen var deras,
det jag gjorde, skulle i bästa fall kunna beskrivas som kärlek !
Eller ?