…
Ibland funderar jag …
Vilka är människorna jag kallar för mina vänner?
Är de måhända lika förtappade och bristfälliga
människovarelser som jag är ?
Mycket tyder på det !
Guilty as charged Your Honour !
Jag erkänner mig skyldig till att tidigare i större utsträckning
än nu, likt många jagat ”lajks” på tex Facebook, för att synas,
höras, finnas i en värld där man lätt drunknar i bortglömdhet,
om man inte landar i sig själv.
Men nu är det inte i första hand ”lajks” jag jagar.
Även om jag i större utsträckning önskade mig
någon form av intresse och engagemang. Både på Facebook
och kanske i synnerhet utanför Facebook, i det som somliga av
oss kallar för livet.
Men på cyberspråk blivit döpt till IRL
(In real life, I verkliga livet).
Att vilja istället för att bara kunna
Jag tänker att det kunde vara kul att folk
i större utsträckning ville umgås,
istället för att det kan umgås. Att man istället för att
prata om eget ansvar att höra av sig i behov av
skjuts, kunde uttrycka en önskan om att ens vänner
deltagande, för att man gillar varandra.
Nåja .. bara ömkligt önsketänkande antar jag.
För det förutsätter ju att jag skulle vara omtyckt,
och det är ju inget som jag kan begära.
”Jag vet ju faktiskt bäst”
De flesta människor utgår ifrån sig själv,
sina upplevelser när de skapar sina värderingar.
Och man skulle då kunna säga att de flesta anser
sig ha rätt i allt de tycker och tänker kring värderingar.
Och få lämnar någonsin sin ofta i förväg tryckta värderingsgrund,
eller utsätter den för granskning. Det kan hända att det
är så för mig också, även om jag inte tror det, eftersom jag
anser mig ha rätt!
Det är väl upp till omgivning, vänner och ovänner att syna ?!
Om jag inte själv ser det.
Visst är det kul med ”Lajks” men ….
Så när jag får likes för mina bilder på bakning,
vackra höstbilder så uppskattar jag givetvis detta.
För jag känner mig stolt över vad jag gjort, och jag delar
med mig av recept och tankar kring detta.
Men när jag sedan skriver välgenomtänkt och väl
genomarbetat blogginlägg om rasism, manshat
eller klassamhällets orättvisor, och är sakligt granskande
och ifrågasättande, då är det få som ens tillkännager att
de läst det.
En i frustrationen tillfällig tanke…
Min första fördomsfulla frustrerade tanke blir då, med en gnutta
humor i, att jag bara känner Sverigedemokrater och feminister.
Eftersom nästan ingen behagar kommentera. Och i detta fall
är jag inte alls intresserad av ”lajks” faktiskt.
Jag är bara mycket oroad över att så stor del av befolkningen
nöjer sig med främlingsfientlighet, länkar till hatsajter,
mediedrev mot specifika män, och mot män i allmänhet,
samt att vi ser mellan fingrarna när vissa i det sk ”näringslivet”
snor åt sig skattepengar och fly8ttar utomlands,
och kallar det för ”valfrihet inom vården”
Och jag uttrycker min frustration i ord.
Men får ingen reaktion alls.
Det friktionsfria valet
Det är naturligtvis lättare och snabbare att gilla en bild,
ett intetsägande ”positivt ordspråk” en gullig kattvideo,
och helt utan konfliktrisk. Konflikt, något jag misstänker
att svenskar och människor i allmänhet undviker offentligt,
men gärna går med i en sluten grupp och uttrycker hat,
istället för att ta en konstruktiv diskussion, som kan leda
någonstans.
Hur tar vi oss framåt ?
Men om en diskussion ska kunna leda någonstans så innebär det
kanske att vi både ska klara av att på ett människovärdigt sätt
ibland kunna enas om att vi är oeniga i frågan.
Men ibland också öppna sinnet för att vi agerat fel, eller baserat våra
åsikter och värderingar aningen förhastat.
Och NU är vi inne på något väldigt svårt för de flesta,
erkänna att man gjort fel, förhastat sig, inte hade grund för,
osv…. då stoltheten hindrar oss från det.
Angående rättsprocessers tillvägagångssätt
Jag skrev nyligt ett inlägg som delvis handlade om
den sk ”kulturprofilen”, men inte om hans skuld eller oskuld,
utan om processerna kring det, och alla andra drev.
Synen på rättfärdighet. När ord och benämningar förvrängs
i syfte att genomdriva hämnd istället för rättvisa.
Jag har läst igenom det ett antal gånger efteråt,
för att kritiskt granska texten jag skrev.
Men kommer varje gång fram till att att det formligen
osar av sunt förnuft och saklig framställning,
och kontroversiellt ifrågasättande av rådande normer
och praxis i media, och i rättsväsendet. Ett gott hantverk alltså
Men ingen reaktion alls !
Och då funderar jag ju vad det beror på naturligtvis ?
En de facto frikänd man som trots frikännande i praktiken
tycks dömd för evigt
Och idag läste jag i expressen ett av Fredrik Virtanens
få uttalanden kring hur han blivit behandlad i media,
på jobbet, och av folkets dom, där han under Metoo blev
anklagad för våldtäkt i något som han själv, 10 år tidigare
prövade i rätten och blev frikänd för. Något som Metoo
inte lade någon vikt vid alls.
https://www.expressen.se/kultur/ide/fredrik-virtanen-hur-lange-ska-jag-straffas/
En anklagad mans röst, inte värd att lyssna på, för han är ju anklagad…
och sen är han ju dessutom man gud bevars
Sedan i samband med det läser jag Anna Axfors artikel,
där hon ifrågasätter män som Virtanens rätt att ens
uttrycka sig i frågan, och bli lyssnade på.
Och hon använder sig dessutom dessutom mycket
skamlöst och ignorant, av det personliga pronomenet ”vi”
när hon begrundar vems öron hon anser vara för fina för
Fredrik Virtanens ord och syn på det som hänt.
Anna Axfors, Expressen:
– ”Varför ska metoo-männen få medialt space när de ändå
inte vill fundera över varför just de är anklagade?”
https://www.expressen.se/kultur/ide/forst-da-vill-vi-lyssna-pa-metoo-mannen/
”Får vi be om största möjliga ….. tyyyyssssssst….. nad !!”
Och här kommer vi något mycket intressant på spåren,
något mycket, mycket intressant !
Det är alltså inte själva skulden som är intressant enligt Axfors
och många av Metoos ”språkrör”. Det är alltså offret Virtanens……
För det får man väl ändå lov att kalla det för, när man är frikänd
från en anklagelse, men döms av pöbeln och individer som anser
sig ha makten att avgöra det, utanför rättsväsendet.
En man som blivit entledigad från sitt jobb utan ursäkt från
arbetsgivaren, och fortfarande förföljs
av människor som Axfors….
…..Det är alltså offret Virtanen, som ska begrunda varför han blivit
anklagad, innan han enligt Axfors har rätt att bli lyssnad på ?
Låter inte det ganska mycket som det med rätta avskydda
påståendet att kvinnor får skylla sig själva om de blir våldtagna,
för att de klätt sig på ett visst vis ?
Hon yrkar således på att Virtanens version av sanningen
ska bli tystad ! Är det bara jag som finner detta i högsta
grad absurt och dubbelmoraliskt ?
Man pratade tidigt om en tystnadskultur inom vissa skrå
… kring tafsande, ofredande och tom våldtäkter.
Men åberopar härmed just att Virtanen inte förtjänar
att bli lyssnad på … varför ? jo för att han är anklagad för något,
inte för att han är skyldigt till något…… ????
Jag menar … vem i H-vete tror hon att hon är ?
Jag menar vem i H-vete tror hon att hon är ??
Vem i helvete tror var och en av drev-skaparna att de är ?
Vem har utnämnt dem till allenarådande domare,
med guda-liknande rättigheter till att döma folk ?
Hon har ingen rätt att uppmana till ännu en tystnadkultur,
denna gång en feministisk, där män inte ska lyssnas på.
Hon har faktiskt ingen rätt, men hon tar sig rätt.
vem i H-vete tror hon att hon är ??
Vad handlar Metoo EGENTLIGEN om ?
Axfors påstår i ena andetaget att det är de brottsliga
handlingarna som är intressanta och ”inte
att de ber om ursäkt för sitt moraliskt tveksamma beteende
mot kvinnor de dejtat” Men i nästa andetag underkänner hon
att Virtanen blivit frikänd. Alltså är det högst rimligt att fundera
kring hennes feminismens och Metoo’s egentliga agenda.
Så frågan är, vad handlar Metoo EGENTLIGEN om ?
När det enligt Axfors och andra Metoo-språkrör
inte tycks handla om huruvida några uthängda
individer faktiskt begått lagbrott, utan om
”varför de blivit anklagade”
Då lämnas vi att gissa vad hon menar
Och då lämnas vi o likhet med ”Svärjevännernas”
”kritik till invandringspolitiken, att gissa vad det är
de egentligen vill, och vad Metoo handlar om.
Och om det då inte handlar om huruvida vissa ENSTAKA MÄN
begått brott, för det är det som det handlar om, när man dragit
bort alla överdrifter i siffror, tagit ur antalet drabbade, de som
sympatiserar med de drabbade, och sist men
inte minst, kallar saker för vad det är, och inte får allting
till våldtäkt… ja då är det i sammanhanget,
NÅGRA ENSTAKA MÄN. Vad handlar det då om ?
Det enda som då finns kvar, är det som prats om, omkring
våldtäkter. Dvs så kallade strukturer, hur saker upplevs, hur det känns,
huruvida män rent allmänt är mer svinaktiga än kvinnor.
Axfors funderar vidare…
”Metoo-männen är anklagade för mycket värre saker.
Men det verkar de själva inte förstå”
…funderar Axfors vidare.
Jo Anna Axfors, nog föreställer jag mig att de män
som av er blivit kölhalade i media, fått sluta sina jobb,
tappat vänner, och kanske familj, förstår vad
”de är anklagade för” och allvaret i detta.
Det är snarare du Anna som inte förstår allvaret i ditt
drev-beteende, samt att du inte kan skilja på en anklagelse,
och en bevisad sanning.
”Hur många snubbar beter sig inte dåligt mot kvinnor?”
Ja intressant fråga Axfors, hur många är det ?
Varför inte gå linan ut och påstå något igen.
Det var ju inte så noga med siffror, bevis och sanning
när det gällde anklagelser om brott.
Sanningen är att Anna inte vet hur vanligt det är.
Och troligtvis, baserat på tidigare yttranden,
skiter i om det blir fel.
Om vi vänder på frågeställningen då ?
Och om det nu skulle vara av vikt.
Så undrar jag hur många kvinnor beter sig inte
dåligt mot män ?
En sån motfråga har allt som oftast bemötts med bestörtning
så som ironiskt klingande och användande av många feminister:
”INTE-ALLA-MÄN” där de menar att män inte ska haka upp sig på
att alla blir anklagade för vad en liten, liten del faktiskt gör.
Plus att män då tolkas och betraktas som offerkofte-beklädda
lipsillar.
Otrohet ? ….. räknas det ?
Men frågan kvarstår, hur många kvinnor beter sig inte dåligt
mot män ? Om man räknar på otrohet tex, som att bete sig
dåligt mot sin partner, så finns det gott om undersökningar
som visar på att kvinnor är minst lika goda kålsupare som män,
några undersökningar hävdar tom att kvinnor har större tendens
att vara otrogna. Vilken av dem som är närmast sanningen
är inte det viktiga, utan att det med allra största sannolikhet
är båda könen, som kan bete sig vidrigt i det hänseendet.
Det finns saker som skulle kunna få Axfors,
att fundera om
Och få lämnar någonsin sin ofta i förväg tryckta värderingsgrund,
eller utsätter den för granskning
Men jag skulle kunna tänka mig att Axfors värderingsgrund
skulle kunna förändras om hennes man blev kölhalad i media,
hennes son… eller varför inte hon själv…
Epilog
Avslutningsvis så anser jag nog överlag
att samma gäller mellan kvinnor och män, som jag länge hävdat
om olika religioner, olika etniciteter, olika hudfärg
att det finns idioter överallt i världen, och det finns goda människor överallt,
och det gäller uppenbarligen män och kvinnor likväl.
Och tack för att du med ditt exempel förtydligade det Anna Axfors