…

…
En gång för länge. länge sedan, mötte allas vår fader
en underskön gestalt full av liv och färg.
Förälskelsen exploderade i våldsamma vulkanutbrott,
och sedan kom det sig så att de blevo ett, och skapade
ett paradis som de kallade Jorden.

Hennes namn är moder natur, och gav jorden oräkneligt
myllrande färgglatt liv, i all dess prakt, skönhet.
Den oerhörda mångfalden blev dess styrka, och dess skönhet.
Men även grymhet kom på köpet kan tyckas, i och med den
starkes överlevnad, och den svages undergång.
För evolutionen sorterade bort,
de som inte klarade sig själva.

Alla dess varelser, och allt levande,
levde under lagen att ta det man behöver för att
överleva, men inget mer.

Efter tid, kom så människan att bli den mest expansiva arten
på vår moders och faders skapelse. Genom uppfinningar,
och något somliga kanske något missvisande kallar för
”intelligens” har hon kringgått de lagar om balans som
en gång skapades.

Det är ändå något tragikomiskt att vi … som ser oss som
skapelsens krona ser det som grymt och fel när en lejonflock
fäller ett byte, och sedan kommer Lejonhanen och tar för sig först.
Det tycker vi är fel, djuriskt, på alla de vis.

Men hur fel och orättvist än det må te sig för oss ”civiliserade”
människor, kommer det inte i närheten av den grymhet vi människor
är kapabla till. Lejonen äter det de måste för att överleva,
varken mer eller mindre. Och blir det ont om byten, svälte även
mäktiga lejonhannar. Så hade moder natur ordnat det.
Och under lång tid var balansen, djungelns lag.