…
Fyra grader varmt utomhus,
och underbart mulet över älven som
oförtrutet flyter på som den alltid har plägat.
Den vet inget annat än att flyta på, så länge den
får vatten som regnar från skyn och strömmar från fjällen.
Och jag flyter vidare i livet jag oxå,
jag vet inget annat, så länge mitt hjärta pumpar,
och musiken strömmar igenom mina öron,
och min mun. Jag har på sistone åstadkommit vissa saker
som förbättrat min tillvaro en hel del.
Men jag vet ….
…att allt det jag genomlevt,
är en del av mig.
Och lyckan, är för alla, alltid en gäst som kommer och går,
lite som den vill. Allt jag kan göra är att välkomna lyckan
när den kommer, vinka kärleksfullt adjö när den går,
och ge den hyfsade förutsättningar att hitta hit.
Och tryggheten är skör för en man med generöst glashjärta,
stor käft och hjärna trasslig som ett garnnystan som trasslat
ihop sig under kattslagsmål.
Med lycka är det nog som med kärlek, den kan inte fångas,
buras in eller konserveras. Den kan inte konserveras
(men dock frysas in i form av lågsockrad äppelsylt),
Den kan inte göras permanent, och man kan inte ta kärlek,
för då är det inte kärlek längre. Man kan bara ge och ta emot.
Jag tror att kärlek inte är att binda upp,
och förändra sitt kärleksobjekt,
.. det är att släppa hen fri, och acceptera och beundra
Allt detta tror jag, som vet rätt mycket om kärlek,
men ytterst lite om kärleken!
En talgoxe satte sig precis i denna stund på fönsterblecket,
sedan på termometern där jag för något år sedan hängt upp
fågelfrön. Jag tittar på den genom fönstret, och den flyger inte iväg
som fåglar brukar göra när ett potentiellt hot ”rovdjur” fäster blicken
på dem, utan flyger upp och ner mot rutan,
som den vill få min uppmärksamhet,
och säga:
– ”HALLÅÅÅÅ HALÅÅÅ varför har du inte satt ut några frön”?
Jag lever ännu !
Bara en sån sak, är ju värd att firas.
Och jag firar med en kopp kaffe på nymalda bönor,
med grädde och en mörk chokladbit.
Allt för många förväxlar kärlek med att ha nån att ligga med,
nån att visa upp på sin Facebook-status och någon att säga åt
att gå ut med soppåsen, och till och med hur han/hon ska vara.
Det är väl i bästa fall tvåsamhet, med de för och nackdelar
det för med sig… men behöver inte vara kärlek.
Själv vet jag inte …
Jag har hittills aldrig funnit någon harmoni och lycka i
den tvåsamhet jag längtat efter så jag kunnat gå sönder.
Och paradoxalt nog, har jag hittills de gånger jag försökt,
just gått sönder på ett vis.
Jag är väl lite annorlunda på det viset, på gott och ont.
Det är inte så lätt med tillit, det är inte så lätt att förbli
den Tomas jag vill vara vid de tillfällena. Och jag blir lätt
”uppäten” och förtärd av förälskelse, sex och romans.
Jo ibland ser jag väl med avund på folk som
har familj, jobb, och barn… barnbarn,
även om jag vet att det inte är en dans på rosor
för såna där ”vanliga människor” heller.
Men jag är den jag är, och just nu är det en
skyddssköld, fyra vakthundar och ett litet ilsket bi
som skyddar mitt glashjärta, och det i sin tur
borgar ju inte för tvåsamhet, men någon form
av trygghet och harmoni, som är viktig för
trashankar och maskrosor.
Men det jag nu har…
..är ett i vardagen bättre, mer harmoniskt liv.
Jag har ordnat det mer som jag vill ha det efter
mina behov. Och visst är tryggheten skör,
och lyckan flyktig, kärleken fjärran,
men jag lever nu… och just idag har jag det
ganska bra faktiskt … så de så !