…
Ett liv ?
Har vi bara ett liv ?
Det finns en del som tyder på det faktiskt,
men ingen vet helt säkert ju.
Jonathan såg ju Nangiala,
och kristna ska väl till himlen…
En handling från mitt hjärta
Många pusselbitar faller sakta på plats,
saker som jag vetat om i hela mitt liv,
som varit en enda handling från mitt hjärta.
Men ändå känts långt, långt borta,
eftersom Tomas aldrig fick plats i hjärtat,
i tankarna… men nu… men nu.
Rätt okej
Nu när nästan hela mitt jag har hittat fram,
så bryr jag mig om mig själv också.
Jag antar att jag börjar acceptera den jag
är, och tycka att jag är rätt okej.
Jag ger inte längre mer än jag har att ge,
och tar bara emot något som verkligen är en gåva,
och inte ett dolt lån.
En plats att andas
Till Ingebjørg Bratland visa ”Stål” på Spotify,
filosoferar jag nu ikväll med tända ljus, och en lägenhet
jag för första gången i mitt liv känner som hemma,
det vill säga trivsamt hemma. Inte bara en plats där
jag sover och duschar, utan även landar, andas, äter gott
och lever.
Acceptans och förväntningar
Mycket handlar om acceptans. Men att nå dit är
inte alla förunnat, om mig har det tagit ett halvt liv,
och kanske mer ändå. En del handlar om förväntningar,
och landa i vad man har, och förstå att jag inte behöver
massor med pengar för att må bra,
inte behöver saker.
Jag är Tomas
Jag är Tomas… svårare än så är det på ett vis inte.
Fast det tog sån tid att hitta hem.
”Hemma” är min hemkokta saft och sylt,
hembakade bullar, och städat för min egen skull.
Morgonrutinen med diskning, kaffe och gröt,
som bara tar en kvart att göra… ger mig frid och
en bra start på varje dag.
Jag känner mig inte inlåst i rutiner av det lilla,
som jag tidigare gjort… bara hemma.
Hemma
”Hemma” är min egengjorda och uppfunna björkhylla,
mina gitarrer och min musik. Men mest ”hemma” sitter i
mitt hjärta … i min själ.
Jag har till och med putsat fönster idag,
för min skull. Jag kände att jag ville det,
så jag gjorde det.
Kärleken är inte alltid sann
Jag hittade inte ”hemma” hos någon annan,
som jag och miljoner längtar efter, att ”hitta hem”
Kärleken är fortfarande det mysterium som
jag inte funnit fram till. Att leva med en kvinna,
och ändå bibehålla allt vad jag är, utan att förlora
mig i andras drömmar och önskan om vem de vill jag
ska vara.
Tills dess, om jag mot alla tänkbara odds
skulle hitta även dit, så har jag i alla fall hittat hem.
Allt för många älskar en idealbild när de träffar någon,
och försöker göra om, istället för att älska allt vad han är
… och det finns nog mycket att älska, för den som öppnar ögonen,
och öppnar hjärtat.
… jag har hittat hem,
men tillit har jag än att finna.