Månad: september 2018

…
Igår hade jag så tråkigt, så tråkigt att…
Ja allt var ju iordninggjort och städat, och alla
musiktexter sorterade, och inget direkt promenadväder.
… så tråkigt att jag började baka !

Bara för några dagar sedan blev det grahamsbullar,
Men tänkte jag …. Havrekex skulle vara gott.
Men så insåg jag att det skulle stå över natten,
Mjölken, havregryna och hjorthornssaltet..

Så då tänkte jag att Maggans bondkakor skulle vart gott,
och började röra till degen, men insåg efter telefonsamtal
med upphovskvinnan… att de skulle stå i kylskåp
över natten..

Så tredje receptet säkerställde jag att det skulle gå
att grädda samma kväll… rågbröd med kummin och mandel.
De andra hade jag gjort förut, och visste att det var väääldigt gott.
Men det här rågbrödet,…. med kummin… OOOOJJJ vad gott
Det räckte dessutom med små skivor när man åt det
för brödet var så rikt och matigt.

Recepten, som jag för övrigt delat med mig av på Facebook,
är ju olika satser/mängd på. Och Maggans havrekex, som är
recept från hennes mormor tror jag… osäker.
Det är ett sånt där recept där mängden mjöl definieras med:
”Mjöl till en hanterbar deg” Och satsen så stor satt det aldrig
tycks ta slut på deg, man kavlar o man kavlar, och man gräddar,
och man gräddar, men det sista kexet tycks aldrig hittas.

Och degen i sig, när man gör den, ser omöjlig ut att få till.
När man hällt i allt degspad/blött, och ska hä i mjölet,
så är det redan snustorrt. Men på nå jäkla vid,
fick jag in mjöl, till en ”hanterbar deg”.

När jag sedan beklagade mig över receptets stora sats,
fick jag i gul prat-ruta svar på tal av 86-åriga kära moster:

Det svaret har fått mig att le halva dagen.

Nu på kvällen har jag haft det obeskrivligt lyxigt,
för en trashankig, fattiglapp och gamm-pojk.
När jag i trivsam lägenhet, när mörkret faller på,
tänt ett värmeljus i tak-lyktan, och kokat riktigt choklad,
ni vet på det där som kallas kakao… innan halvfabrikatet
Oboy blev synonymt med chokladdryck….

… nybakt bröd till det, och havrekex, med smör och ost.
Jo rå … då att sämre stunder har jag upplevt.
Det är en av fördelarna med att vara I-landsfattig,
och genomlidit fyra skärseldar.
När man väl har något,
så vet man att njuta av det.

I morse lyssnade jag på radio,
och folk berättade om olika saker.

En man berättade i radio,. på ring så spelar vi
att när han blev arg så städade han utav bara ”H-vete”
Jag tänker .. tänk om frugan räknat ut det där ?
Och sätter i gång ett bråk när det blir för stökigt ?

Nä nu stänger trashanken ner den artificiella sambon
för dagen (datorn) … och lutar mitt trötta huvudkontor
mot kudden, och sluter mina ögon.

…
För evigt fången,
bakom murar av tung grå sten.
Hörs en längtan full av liv,
som ej ännu fått känna hur det känns
att vara älskad

Skönheten vandrar i hans drömmar.
Drömmar, fåfänga i en spegels reflektion.
En reflektion av ett odjur endast han ser.
Ett odjur endast kärleken kan tämja.
Och se hans hjärta, med ögon som älskar honom
mer än ord.

Stenmuren stänger ute hån, och hat
men och…. kärleken,
medan rosen tappar blad efter blad,

Där inne bor en prins,
vars rikedom är godhet.
Där inne finns ett hjärta av glas,
som alltid ömmar för dig,
skönheten från byn.

Din skönhet är sättet du ser
på mig, som jag inte vore en best,
utan allt du någonsin drömt om.
Med ögon som får mig att tro på kärleken.

Kärleken bor innanför,
och utanför mina murar.
Men blommar inte,
förrän dina ögon ser på mig,
och mitt hjärta kan öppna dörren
till kärleken.

…
Imaginär återvinning av imaginär plåthink

Va ? … vad har Tomas en plåthink till ?

Jo … för det första är det en imaginär plåthink jag har.
Och jag har den enkom för att beskriva liv och leverne
för undertecknad, och gissar jag, även för en och
annan högst mänsklig själ. Sen ska jag kasta den
på soptip… eh … jag menar, återvinna den på en imaginär
återvinningsstation.

Att laga en människa är ett projekt som få verkligen
lyckas med, och det är dessutom utopiskt att tro
att en sårad människa ska bli i ”nyskick”,
vad nu det skulle kunna innebära.
Men låt oss säga fungerande i stället
då… det är väl stort nog.

Bristande helhetsvård

Vården tex har fläckvis oerhörda kunskaper inom
i synnerhet somatisk/kroppslig vård, där det är tydligt,
tex brutna ben, hjärtproblem, etc etc.
Och även stigande kunskaper i den något eftersatta
själsliga vården. Men framförallt ordentligt eftersatt
i kunskapen att sammanlänka dessa två sorters vård,
som egentligen borde vara en. Med tanke på att allt gott
du gör för för din kropp, påverkar själen positivt,
och allt gott du gör för din själ, ditt psyke påverkar kroppen
i positiv riktning. Men detta går inte för sig i vården, varken
den privata eller den som Stat, landsting och kommun ska stå
för. Vi är fortfarande allt för inriktade på diagnoser och
tillfällig effektivitet.

Hål i hinken

Man skulle metaforiskt (liknelse), då kunna beskriva min
själ och kropp som en plåthink, ni kommer snart förstå varför
jag denna gång valt just en plåthink.

Länk till sångtext vad anbelangar detta blogginlägg

Länken går till Harry Belafontes ”there’s a hole in the bucket”
som en entonigt humoristiskt format beskriver hur det inte går
att åtgärda hålet i hinken, för att han inte har nån kvist
satt plugga igen den med, ingen kniv att korta av kvisten med,
ingen slip att slipa kniven med, inget vatten att blöta slipstenen
med, och just det … en hink med hål i som gör att han inte kan
hämta vatten till slipstenen.

Retar gallfeber på självutnämnt ”lyckade människor”

En sån här text skulle kunna reta gallfeber på tex Amerikanska
dekal-positivister, och företagare eller karriärister som enl
dem själva har ”lyckats i livet” och anser sig vara sin egen lyckas
smed. Eller ”self made” som de säger over there.
För dessa är allting väldigt enkelt oftast, när det kommer
till andra människor ”som inte lyckas” … ”människor med offerkoftor”
… som enligt dem bara ser problemen, men inte lösningar.

Jag må säkerligen, av många, betraktas som en sådan ”offerkofta”,
av ”lyckade” människor, ”som minsann tog sig i kragen och gick till,
jobbet”, eller gjorde slag i saken och ”satsade på sig själva”.
(Ja ..hmm … harkel … host, dvs inte den masturberande varianten
av att satsa på sig själv då). Paradoxalt nog, är det många gånger dessa
lyckade människor” som tyvärr går under och tar sitt liv vid kris.

Men det hör ju ihop

Men vad jag tänker är… vad min ”spaning” går ut på är:
Att det faktiskt är delvis sant det Harry Belafonte sjöng om.
Att det går inte att bara med fix-it-tänkande positivism, fixa
problemet med den läckande hinken, problemet med den
läckande själen, det trasiga livet.

Det krävs mer än så, och allt kan du inte göra själv!
Nä … och allt här i livet går inte ens att köpa sig till,
eller köpa sig fri från, som en hel del av det moderna
tänkandet tycks tro.

”Offerkoftor” och ”lyckade människor”

För mig har resan varit lång och guppig, likt som för många.
De förutsättningar som gavs mig, gjorde att jag fått
börja bygga från absoluta grunden, det som inte delades ut
till mig när givaren som delade ut livets pokerhand,
gav mig korten. Ni må kalla det för offerkofte-resonemang
om ni vill, men given är olika för alla, och jag vet vem jag är,
och jag vet vilken otrolig prestation jag hittills åstadkommit,
bara genom att överleva själsligt.

Hål ända längst in i kärnan

Så … det har varit trasigt ända längst in i kärnan och hjärtat,
och det har gjort alla yttre ting meningslösa, så som städning,
ekonomi, ordning, ta hand om sig själv, jobb, utbildning,
etc etc etc. Och det har varit omöjligt att fixa det med enbart
positivt tänkande, snabb-fix, och ”ta dig i kragen”
Omöjligt ! … säger jag och menar det.

Det har behövts byggas upp samtidigt, trevande försök att
se mig själv i spegel och sträcka på mig, vara stolt,
när jag jag lärt mig från spädbarnsålder tvärtom.
Jag har behövt få hjälp av vänner, välja rätt vänner med vissa
saker, med nån ”slipsten” som jag inte ”haft råd att köpa.
Jag har behövt hjälp från en Katarina som med sina verktyg
hjälpt mig att hjälpa mig själv genom verktyg för själen,
… somliga skulle kalla det KBT. Men det hade inte heller varit
möjligt om inte empatin, förståelsen och framförallt bekräftelsen
av min situation funnits från den som hjälpte mig att hjälpa mig själv.

Sen är det förstås jag som gjort lejonparten av arbetet för att
komma till ett hyfsat anständigt liv. Men det har behövts både
slipsten, kvist, kniv, hink och vatten för att närma sig ett bättre liv.
Och framför allt tid !

Att lära sig krypa och gå igen, för 4e gången i sitt liv

Och efter att lärt mig krypa igen för fjärde gången i mitt liv,
(läs livskris, som gjort att man måstat börja om igen)
har vissa frukter av mitt jobb med att ”låna slipsten”
slipa kniv, bära vatten…. börjat visa sig. För två år sedan
kunde jag knappt kliva ut sängen, låg mest i fosterställning
och grät för jag fick ångest av det Mesta.

Det börjar komma lite frukt av allt arbete,
om än lite fläckig frukt, och inte lyxigaste sorten.

Nu …. kliver jag upp och har alltid en ren diskbänk,
Och gör mig en kopp kaffe innan datorn sätts igång.
Mobilen är avstängd på sen kväll, natt och tidig morgon.
Frysen är full med nybakt hälsosamt grahamsbröd,
och hemkokt lågsockrad saft. i skafferiet finns hemgjord
sylt som räcker hela vintern. Jag åker fortfarande på törnar
från människor som inte visar andra människor respekt,
utifrån att jag fortfarande ibland kan vara naivt, godtroget
snäll och godhjärtad, och ge lite för mycket av mig själv.
Så pass mycket att det blir en obalans, och jag blir sårbar för
att bli bemött med elakhet tillbaka. Men … jag blir bättre
på att säga ifrån och sätta gränser …även för mig.

*Och jag har klätt min kökssoffa med vaxat , vackert grönvitt tyg,
och skumgummi-stoppning under tyget. Satt upp saker i väggen,
så som min keeboard, och min PC, och kommer lättare åt att städa.
Rensat bort saker till källaren som annars bara skulle samlat damm
och varit i vägen uppe i lägenheten. strukturerat om i alla skåp
och lådor så att det blir mer användbart … FÖR MIG.
För det är jag som bor här, det är mitt liv.

Inte gjort avkall på empati och hjälpsamhet,
i processen att bli mer ”egoistisk”

Det gör paradoxalt nog att jag inte alls behövt göra stora avkall
på att hjälpa andra människor, eller vara generös och
empatisk. Tvärtom, men jag ger mig rätten att säga ”nej”
Och jag ställer inte upp på att bli utnyttjad, trampad på, eller
dylikt. Och jag ger mig rätten att ha en egen vilja.
Ibland vill jag helt enkelt inte det andra för sitt eget höga nöjes
skull ber mig om eller kräver av mig, och då är det bara så.

Förstärkning

Igår fick jag hjälp med slipstenen av min vän Ulf
(Metafor för annan hjälp) Han kom hit och hjälpte mig
med min PA-anläggning som haft glappkontakt i uttaget
till högtalarna. En sak som jag inte klarat av själv pga
bristande kunskaper på området, samt för ”fattig” för att
köpa ny eller lämna in på lagning. Och Ulf fick med sig
hem, hemgjord saft och nybakt matbröd.
Och Ulf kände sig glad både för att han fick igen
självförtroende över att han de facto är väldigt duktig
på såna grejer, samt glad över att jag blir så oerhört glad
och tacksam över hjälpen.
Och idag lär han bli glad en gång till när han äter mina
grahamsbullar.

Men det ÄR faktiskt ett hål i plåthinken

Inget av det här hade gått utan att KBT-Katarina bekräftat mig
genom att lyssna och stötta, samt framför allt attgöra mig
uppmärksam på rätten till en egen vilja.
Inget av det här hade gått utan
människor som Ulf som ”hjälper mig med slipstenen”
Inget av det här hade gått om inte jag outtröttligt kämpat vidare,
trots att ”lyckade människor” sett ner på mig och
”klätt mig med offerkofta”. Inget av detta hade gått…..

…om inte själen, hjärtat, empatin, intellektet,
hjälp utifrån, människovärde, empati, respekt funnits med i
ekvationen … parallellt med varandra.

There’s a hole in the bucket

Jo hålet i mig finns kvar, det är inte helt.
Men jag har hittat sätt att fungera bättre,
sätt att inse att jag är rätt bra som jag är.
Sätt att frakta vatten på utan intakt plåthink

…
En gång för länge. länge sedan, mötte allas vår fader
en underskön gestalt full av liv och färg.
Förälskelsen exploderade i våldsamma vulkanutbrott,
och sedan kom det sig så att de blevo ett, och skapade
ett paradis som de kallade Jorden.

Hennes namn är moder natur, och gav jorden oräkneligt
myllrande färgglatt liv, i all dess prakt, skönhet.
Den oerhörda mångfalden blev dess styrka, och dess skönhet.
Men även grymhet kom på köpet kan tyckas, i och med den
starkes överlevnad, och den svages undergång.
För evolutionen sorterade bort,
de som inte klarade sig själva.

Alla dess varelser, och allt levande,
levde under lagen att ta det man behöver för att
överleva, men inget mer.

Efter tid, kom så människan att bli den mest expansiva arten
på vår moders och faders skapelse. Genom uppfinningar,
och något somliga kanske något missvisande kallar för
”intelligens” har hon kringgått de lagar om balans som
en gång skapades.

Det är ändå något tragikomiskt att vi … som ser oss som
skapelsens krona ser det som grymt och fel när en lejonflock
fäller ett byte, och sedan kommer Lejonhanen och tar för sig först.
Det tycker vi är fel, djuriskt, på alla de vis.

Men hur fel och orättvist än det må te sig för oss ”civiliserade”
människor, kommer det inte i närheten av den grymhet vi människor
är kapabla till. Lejonen äter det de måste för att överleva,
varken mer eller mindre. Och blir det ont om byten, svälte även
mäktiga lejonhannar. Så hade moder natur ordnat det.
Och under lång tid var balansen, djungelns lag.

…
Fyra grader varmt utomhus,
och underbart mulet över älven som
oförtrutet flyter på som den alltid har plägat.
Den vet inget annat än att flyta på, så länge den
får vatten som regnar från skyn och strömmar från fjällen.

Och jag flyter vidare i livet jag oxå,
jag vet inget annat, så länge mitt hjärta pumpar,
och musiken strömmar igenom mina öron,
och min mun. Jag har på sistone åstadkommit vissa saker
som förbättrat min tillvaro en hel del.

Men jag vet ….
…att allt det jag genomlevt,
är en del av mig.

Och lyckan, är för alla, alltid en gäst som kommer och går,
lite som den vill. Allt jag kan göra är att välkomna lyckan
när den kommer, vinka kärleksfullt adjö när den går,
och ge den hyfsade förutsättningar att hitta hit.
Och tryggheten är skör för en man med generöst glashjärta,
stor käft och hjärna trasslig som ett garnnystan som trasslat
ihop sig under kattslagsmål.

Med lycka är det nog som med kärlek, den kan inte fångas,
buras in eller konserveras. Den kan inte konserveras
(men dock frysas in i form av lågsockrad äppelsylt),
Den kan inte göras permanent, och man kan inte ta kärlek,
för då är det inte kärlek längre. Man kan bara ge och ta emot.
Jag tror att kärlek inte är att binda upp,
och förändra sitt kärleksobjekt,
.. det är att släppa hen fri, och acceptera och beundra
Allt detta tror jag, som vet rätt mycket om kärlek,
men ytterst lite om kärleken!

En talgoxe satte sig precis i denna stund på fönsterblecket,
sedan på termometern där jag för något år sedan hängt upp
fågelfrön. Jag tittar på den genom fönstret, och den flyger inte iväg
som fåglar brukar göra när ett potentiellt hot ”rovdjur” fäster blicken
på dem, utan flyger upp och ner mot rutan,
som den vill få min uppmärksamhet,
och säga:

– ”HALLÅÅÅÅ HALÅÅÅ varför har du inte satt ut några frön”?

Jag lever ännu !
Bara en sån sak, är ju värd att firas.
Och jag firar med en kopp kaffe på nymalda bönor,
med grädde och en mörk chokladbit.

Allt för många förväxlar kärlek med att ha nån att ligga med,
nån att visa upp på sin Facebook-status och någon att säga åt
att gå ut med soppåsen, och till och med hur han/hon ska vara.
Det är väl i bästa fall tvåsamhet, med de för och nackdelar
det för med sig… men behöver inte vara kärlek.

Själv vet jag inte …
Jag har hittills aldrig funnit någon harmoni och lycka i
den tvåsamhet jag längtat efter så jag kunnat gå sönder.
Och paradoxalt nog, har jag hittills de gånger jag försökt,
just gått sönder på ett vis.
Jag är väl lite annorlunda på det viset, på gott och ont.
Det är inte så lätt med tillit, det är inte så lätt att förbli
den Tomas jag vill vara vid de tillfällena. Och jag blir lätt
”uppäten” och förtärd av förälskelse, sex och romans.

Jo ibland ser jag väl med avund på folk som
har familj, jobb, och barn… barnbarn,
även om jag vet att det inte är en dans på rosor
för såna där ”vanliga människor” heller.
Men jag är den jag är, och just nu är det en
skyddssköld, fyra vakthundar och ett litet ilsket bi
som skyddar mitt glashjärta, och det i sin tur
borgar ju inte för tvåsamhet, men någon form
av trygghet och harmoni, som är viktig för
trashankar och maskrosor.

Men det jag nu har…
..är ett i vardagen bättre, mer harmoniskt liv.
Jag har ordnat det mer som jag vill ha det efter
mina behov. Och visst är tryggheten skör,
och lyckan flyktig, kärleken fjärran,
men jag lever nu… och just idag har jag det
ganska bra faktiskt … så de så !

…
Jo rå

Så än en morgon klev jag upp och diskade,
och drack min kopp kaffe,
med utsikt över Ångermanälven,
istället för framför datorskärmen.
O himlars va vâckert e va !

Litt ont i armbôgan, och litt nageltrâng,
men dagen idag blev så pass bra att jag har svårt att
föreställa mig hur den skulle kunnat bli bättre.

Jag fortsatte från gårdagen med att göra mitt hem,
till mitt hem, så som jag vill ha det,
bort med onödiga prylar, fram med praktiska lösningar
och vackra egenhändigt konstruerade ting.
Idag gjorde jag ”verktygsdelen” mer tillgänglig med krokar,
upphängda verktyg, och sorterade beslag och skruvar.

Musik vid Bruket, sång, och samvaro,
fika och underbara Evelina och Valdemar
som hade mormor och morfar på besök från Dalarna.
Åsa gned på fiolen, Per-Åke basade, och jag var ”sträng”
med högt röstläge. Maynard (Barnens Morfar) och jag jammade,
och Evelina serverade oss plasthamburgare och plasttårtor,
med hallonsoppa och månkorv.

Med mig hem fick jag av Evelina en:

…och av deras mormor:

… och av hela bunten fick jag a lot of love, med mig !

Det var så trevligt att jag nästan glömde av tiden.
Och det hade varit en miss utan dess like.
Maynard skjutsade hem mig i ilfart

… och strax efter det blev jag hämtad till en filmkväll
hos Rolf och Agnes… Raija var på Spa utrikes.
Två filmer till chips och svartvinbärssaft, hann vi med.
Först den jag inte kunde se pga att den var på 12:an
igår: ”Mig äger ingen”

Med Mikael Persbrandt, Saga Samuelsson, Ping Mon Wallén
och Tanja Lorentzon. En fantastisk 70-talsskildring om uppväxt
kring alkohol, barns lojaliteter vid skilsmässor,
och ändå stark kärlek trots svek, tillkortakommanden,
otillräcklighet. En beskrivning av livet som kanske är den
närmaste min egen jag sett i filmatisering.
Jag kände med dotterns lojalitetskonflikter, med hennes styrka,
med hennes skam, och hennes kärlek till den far som fanns kvar
när modern lämnade dem för en ny man.
Spriten tog många gånger över och Persbrandt gör rollen
fantastiskt. Och återigen förundras jag över hur man kan få
barn att spela så bra. tack Åsa Linderborg som skrev boken,
boken om mig …lite, lite grann i alla fall.

Betyg från Tomas 4,0 av 5 möjliga

Sedan den underbara, hjärtslitande, fruktansvärda,
och underbart kraftfulla ”Lion”
Med bla Nicole Kidman”

Om den kan jag inget säga för att göra den rättvisa ,
utom att ”SE DEN !!!

Betyg av Tomas: 5 av 5 möjliga

…
Sakta ser jag morgonens ljus sippra in, och en ny dag
har börjat. Och jag tänker på 6-årige pojken som
varje morgon förväntansfullt och barnsligt, lyckligt naivt sa:

”Mamma … ny dag ny morron”

22.46 in i programmet
(Ring så spelar vi länk)

Nå …riktigt så hurtigt och positivt underbart
är det väl inte när jag slår upp mina mörkbruna,
men det är definitivt bättre än dåligt.
Utanför fönstret duttar de lite till med arbetet att
sätta neonlyktor och asfalt längs strandpromenaden
vid älven på Djupövägen. Och lever om så jag kliver
förväntansfullt upp och hoppas på asfaltering. ..
men inte än … den som väntar på nåt gott…
kan få vänta….

Insikt om utsikt

Och jag inser plötsligt…
…att jag i 30 år haft en underbar utsikt, vilket jag iofs ofta
påtalat, glatt mig åt … men aldrig riktigt tagit del av.
Så jag flyttar på kökssoffan, som tidigare mest fungerat
som förvaringsutrymme till saker jag aldrig använder eller
behöver, samt avlastningsplats för saker jag använder,
men inte haft nån bra plats för…

… Jag flyttar soffan på andra sidan köksbordet,
och det egenhändigt 30-åriga furu-köksbordet
bordet alldeles intill fönstret. Sen diskar jag som varje morgon,
och mal kaffe och gör mig en presso, och sätter mig vid fönstret
och tittar ut, medan jag dricker den i lugn och ro.

Det är nästan jobbigt underbart

Det är nästan jobbigt underbart.
jag menar så här…. För en sån som jag som större
delen av mitt liv ägnat mig åt att på olika sätt fly från jobbiga
känslor och saknad. Stressa vidare till nästa ögonblick,
aldrig ha nån tid för att bara vara. Då kan det vara lite stressande
när man väl sätter sig, och unnar sig tid och skönhet.
För då kommer … iaf lite … känslor fram som man sprungit ifrån.
Men rätt så mycket handlar det om att vänja mig vid tanken
att unna mig något gott, och att jag både får det,
och är värd det. Och det är träning som gäller.
Bli van vid att jag även får må bra ibland.


En frivillig vana till

Det kan bli början på en bra vana till,
att ta morgonkaffet med Älv-utsikt.
Sedan är det helt okej att slå på datorn och äta frukost
till internetnyheter och … ja .. just … Facebook.
Jag skulle gärna banta Facebookanvändandet.
Faktum är att jag iofs redan gjort det…. men gärna lite till.
Det är inte så viktigt att få ”lajks” längre.
Det är kul att folk visar att de läst mina inlägg,
men de måste inte gilla dem nödvändigtvis.
Inte för min del.

Att äta framför datorn är för egen del rätt bra,
för då kastar jag inte i mig frukosten lika lätt.
utan fastnar mellan tuggandet vid diverse läsning.

Lite nyanser skulle väl inte skada ?

Idag börjar rättegången mot Arnault/kulturprofilen.
Diverse artiklar i pressen ang detta, och eventuellt utfall.
Metoo-rörelsens mest galna anklagelse-fas har åtminstone
lyckligtvis tillfälligt stannat av. Pressen kan ju givetvis inte låta
rätten ha sin gång, utan måste förstora upp och tjäna pengar
på elände, rykten, och hat.

Under Metoo, var det väldigt viktigt att straffa folk,
anklaga, och känna efter i minsta lilla cell, om man nog
inte kanske trots allt blivit ofredad eller våldtagen
på något vis. Det var inte så viktigt med relevans, sanningshalt,
bevis eller rättssäkerhet.

Man kan väl avvakta med kastrering hörrni,
tills man har fått nån klarhet ?

Kommentarer som: ”Han borde kastreras”
och dylikt var/är inte ovanliga. Långt innan dom visste om
”han” var skyldig, och i så fall VAD ”han” de facto var skyldig till.
Folk går säkert än idag och hoppas på att Arnault blir hårt straffad
och kanske fängslad. Själv går jag omkring och hoppas på att domen
blir så rättvis som möjligt och att sanningen om vad som hänt
kommer fram.

… det är en markant skillnad … eller hur ?

Tänk ändå om alla nyanser fick plats.
Så mycket bättre folk skulle må !
Och SD hade då ännu varit hälsosamt små !

Boule som oftast berikar

Igår var vi 22 st som spelade boule i boulehallen
på Nipan-området. Nu har vi ”flyttat in” igen
eftersom kvällsmörkret kommer innan vi hunnit färdigt,
om vi skulle spela ute. Många har jobbat hårt för att
återställa inomhusbanorna i spelbart skick, efter
vattenskada efter mänskliga faktorn slog till.

Många trevliga människor på boulen, och på det stora
hela en bra gemenskap. Sätter man ihop stort antal människor,
så förekommer det givetvis gnissel och lite tjafs.
Men vart gör det inte det ?

Några av bouleklubbens medlemmar ser jag upp till,
och lär mig en hel del från, som människa betraktat,
inte i första hand boulespel då.

Men visst blir jag nöjd, glad och stolt,
när jag som igår lyckades vinna kvällens tävling.
Det går inte att förneka .. och varför skulle jag det ?

Nä hörrni … ny morgon … ny dag !
Nu jett jag slute nöte på dator-stolen en stunn !

…
Tisdagen har nyss blivit en onsdag,
och jag minns människor som nu
är döda… och försvinner sakta ur våra medvetanden
när jag, när vi slutar minnas dem,
och är helt glömda när jag, vi är borta.
så är livet, så är döden.
Och det är som det ska.

Människor som varit viktiga för mig, människor
som skulle varit viktiga för mig. Människor som
var en del av mitt liv i ett periferi.

Och jag minns människor som ännu lever,
men som inte är del av mitt liv längre,
som valt bort mig, eller som jag valt bort,
eller bara geografin eller livet kommit emellan.
Människor jag kanske älskat, som inte sett mig,
och de som kanske älskat mig, men jag inte sett.

Glada minnen, utebliven kärlek,
längtan och vänskap, förhoppningar som tonade ut
i verkligheten, med varje sekund som tickar mot
evigheten.

Vissa saknar jag mycket trots all tid som gått,
min far tex. Att kunna ringa honom och drömma oss
iväg till Stordegersjön, ett båtköp och en flytt för
honom till hans kära Ådalen, som inte blev av.
Bakom ölburken och cigarren, Bellman Siesta,
skuldkänslor och ett varmt hjärta,
på ena sidan telefonsamtalet. Och ett vuxet barn,
med varmt blödande hjärta på andra sidan,
som bara ville bli sedd … och inte längtade
efter någonting annat.

Han är borta nu sedan länge, men finns kvar i mina
tankar, och mitt hjärta, … och så och mången annan.
Och jag vandrar som alla andra obönhörligen mot slutet,
Och fyller vägen dit med så mycket korn av kärleksfulla
handlingar, som jag bara kan, och tar tacksamt emot den
harmoni och lycka som kommer i min väg.

Bara Gud och jag vet vad jag har klarat mig igenom,
vilken prestation det är att inte bara överlevt,
utan också levt … igenom, och kommit ut till
livet och hoppet igen. Bara jag och Gud.

Och jag förnimmer kanske den stora kärleken,
som ännu inte hittat mig, sväva omkring i luften
för att ge liv åt de ensamma. Men jag ser den inte,
jag hör den inte … och jag känner den inte.
Inte än ….

Men inte förrän jag slutat andas, om ens då,
kan jag sluta drömma om den…

Om den kommer vet inte jag …..
………….och kanske inte heller Gud !

Men imorgon är en ny dag,
med nya blanka ark och kritor till,
…. och vem vet vad som händer då ?
Någon kanske ler mot mig…
Kanske de underbara flyktingbarnen leker
och skrattar på gården och fyller mitt hjärta med ungdomlig
lycklig naivitet. Kanske kramar jag en gammal dam..
…

…kanske

…
Trots allt bättre med en dålig demokrati, än en diktatur

Jag undrar om folket någonsin haft
någon slags politisk makt. Men det är helt klart bättre
nu än på den glorifierade svenska ”stormaktstiden”
som många obildade SD-politiker uppenbarligen på ett
nationalistiskt sätt drömmer sig tillbaka till.
Eller det sk ”folkhemmet”, där det enda folk tänker sig
egentligen, är att det inte fanns så mycket främmande
”oförståeliga” inslag i gatubilden. Folkhemmets ide, var väl
egentligen en idé om allas lika värde, och gemenskap,
och ett homogent samhälle, .. lite tvärtemot hur nu
”Svärjevännerna” föreställer sig det hela.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig

Då på stormaktstiden blev folk hämtade i sina påvra hem,
för att kallas ut i helt meningslösa krig om makt och fåfänga.
Där de flesta soldater inte ens dog i krig, utan sjukdom
och undernäring.
Man ska vara försiktig med vad man önskar sig,
det kan i värsta fall bli verklighet.

Så nu slåss de om makten, i den politiska sandlådan,
och kastar sand i ögonen på varandra.
Svärjevännerna vill gärna inbilla sig att Åkesson inte är
en del av Hink-och-spade-kriget, för att i princip
alltid presenterar sig som utmobbade offer.

Andra partier, och många journalister ….

anpassar sig efter sippanOch nu har tom journalister som inte sympatiserar med SD
…..börjat köpa den förklaringsmodellen.

https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/partitopparna-slutade-helt-enkelt-att-lyssna-pa-folket/

precis som politiker och många
väljare har köpt SDs verklighetsbeskrivning kring
”problemen” med invandring, trots att de i absolut
mildaste fall är kraftigt överdrivna, eller direkta lögner,
både om hur det ser ut med problemen, vilka de är
och vad som är orsaken till dem.

Allt de gjort var att fixat jordmånen för SD-sippan… och det är illa nog !

SD är, utöver ett parti som är tydligt fientligt inställda
till allt vad invandring heter, om det inte är Amerikaner
och Européer det handlar om. … SD är dessutom det parti
som faktiskt varit ledande i att splittra det politiska systemet
i Sverige.
Allt de andra partierna gjort, är att fixa jordmånen för den
så giftiga SD-sippan, genom sina svek mot väljarna och
kärleken till makt och oreglerad ( utan lagar) kapitalism,
där storföretag dikterar villkoren för ”demokratin.

Den egoistiska jordmånen som nyliberalismen/kapitalismen samt
våra traditionella politiska partier har skapat,
är perfekt mylla för SD-sippan att gro, växa sig stark i, och bli fler.
Sippan i sig kan tyckas behaglig och bekant i sina klara bekanta
”svenska” färger. Men rötterna är giftiga, och dödar till sist många
arter i sin omgivning, om den tillåts ta över den svenska politiska floran.
Och faktum är att SD-sippan är en invasiv art, tvärtemot,
vad de nationalistiska ”botanikerna” hävdar.
Den hör inte hemma i den svenska floran egentligen.
Det är en framtagen art.

Den svenska floran har alltid innehållit mångfald av växter

Den svenska floran har alltid innehållit mångfald av växter.
Och det är det som gjort den så vacker.
Vilket är vackrast, en sommaräng,
eller monotont fält med en art ?

Det är så ett ekosystem fungerar, när det fungerar bra, annars blir
det ett sterilt giftigt landskap av alla ”bekämpningsmedel”
ett landskap som kommer dö ut av sig självt till slut,
inte ens SD-sippan överlever där i längden.
För naturen, människan är gjord för mångfald och ”nytt blod”

Torka, gift och kärleksbrist … och ”skogsband” och krig

Till slut kan det hända att floran som följd av SD-sippans och marknadsliberalismens utarmning
av jordmån, och artrikedom, samt torkan som uppstår utan kärlek.
råkar ut för en förödande ”skogsbrand” som dödar och bränner allt
i sin värld …..

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig,
det kan i värsta fall bli verklighet.

Men sen efter branden, efter kriget, ur askan av miljoner släckta liv,
börjar återigen nya frön gro, och där har den giftiga sippan
ingen jordmån att växa. Där ALLA är trötta på hat, krig och
grupperingar. Och bara vill låta växter leva, sida vid sida.
Unisont ryter all världens folk, ”ALDRIG MER KRIG”
… vilket deras barnbarn sedan struntar i, och låtsas inte om.

Sen går åren, växtligheten tar sig igen, och vissa växer sig
högre än naturens lagar vill medge, och skuggar annan växtlighet
som inte får ljus och näring, pga av det. Och så börjar myllan förändras
igen.

Så nu är vi i ett läge där S är största enskilda parti,
och hävdar sig tillhöra största blocket, men inte vill regera med
de partier som ingår i det största blocket.
Och vi har M,C, L, och KD som inte är störst på något
vis, men ändå envist hävdar att folket sagt att S statsminister måste
avgå. Till förmån för en alliansregering.
Och så har vi SD som säger att de inte får vara med
och ropar på mamma i sandlådan, trots att det varit en verklighet
för tex vänsterpartiet i alla tider, att de inte fått vara med (i regering).

Att man sedan från M, L, C, KD jämför ett parti som ordnat gratis
glasögon åt barn, med ett som står för parollen ”Seger eller död”,
och kallar bägge för extremistiska… säger mer om dem än om
tex vänsterpartiet.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig,
det kan i värsta fall bli verklighet.

Ge inte hinken och spaden till grin-Olle som startar alla bråk

Visst är det en sandlåda…
Men de som leker i den har makten över våra liv.
Och det vore oklokt att ge spaden och hinken till
han som slår sina kamrater när ingen ser på,
och ropar på mamma när han får motstånd.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig,
det kan i värsta fall bli verklighet.

…
Ja .. njä… det har jag väl kanske inte.

Men jag har blivit lite som morfar.
En seg, senig, generös lönnfet gubbe,
som lyssnar på nyheterna varje dag.
Då när det begav sig, lyssnade han iofs på varje sändning
av ekot på radio, så kvällsnyheterna på tv.
Medan för egen del det rör sig mestadels om
internet-tidningar… men olika tids-eror förståss.
Och jag likt han, är/var ibland kanske aningen för mycket av
”domedagsprofeter” i våra uttalanden.

Fröken ur had nothing on him !

Vi brukade skoja om att man kunde ställa klockan efter Morfar,
för utan klocka, så började han skruva på sig inom en minuts
avvikande, var hel och halvtimme, då nyheterna var på G.
Förutsatt då att morfar inte hade något snickeri eller
trädgårdsprojekt på gång hemma på Gumåsvägen,
eller i stugan i Stordegersjön.

Som en morfar typ

Så nu är jag, likt morfar, en gubbe utan munk-krans på huvudet,
med brunbränd hy och fullt av utstående födelsemärken
på kroppen.
Stark i kroppen, småfinurlig på vardagsuppfinningar,
egentillverkade möbler i trä, och urgröpta skålar i var vrå.
Men de urgröpta skålarna jag har, har morfar faktiskt gjort, inte jag.

Och jag har en jordglob på golvet hemma.
En jordglob precis som morfar och mormor på Gumåsvägen 67
i Kramfors hade på den grå heltäckningsmattan,
där jag och min bror en gång lekte
med klossar och leksaksbilar, på skol-loven.

Snål men inte sniken

Jag har likt morfar och mormor blivit snål, men inte sniken.
Den rätta benämningen torde väl vara sparsam då kanske.
Mormor och morfar tog rätt på regnvattnet och spolade
toaletten med, men gav alltid saker, pengar och kunskap
i nedstigande led till barn, och barnbarn. Och jag har varit
i högsta grad drivande för införskaffande av vattentunnor
till bangolfklubben, för att ta rätt på regnvatten, för vattning
av blommor mm. Men jag spolar inte toan med det 😉
Fast det borde vi göra. Vi nutidsmänniskor,
spolar toaletten med dricksvatten, medan vissa, i andra delar
av världen blir tvungna att dricka otjänligt vatten.
Det är HORRIBELT !…varken mer eller mindre.

O-ordning på det yttre och inre

Och iom att jag har något större ordning på mitt inre,
genom att jag påverkat det genom det yttre,
så har jag fått mer ordning på det yttre.
*ska förklara mer ingående ’later’*

Hushållspapper

Så även vad hushållning och kost har ett och annat fastnat,
från mormor och morfar, och definitivt förstärkts och lärts
vidare av moster Maggan. Jag bakar grovt bröd, och fryser in,
skrapar ur kastruller och bunkar med slickepott.
Jag köper gärna ekologiskt, jag försöker hushålla med
hushållspapper och inte slösa. För morfar sa alltid:

– ”Vet ni varför det heter husållspapper ?”
Jo för att man ska hushålla med det

(dvs vara sparsam)

Jo angående asterisken (*)

Det handlar om KBT som metod att komma åt det inre,
genom att påverka det yttre, utmana rädslor och dylikt,
FAST,. och det är viktigt att tillägga, utifrån sina EGNA
förutsättningar, inte utifrån andras pekpinnar och självgodhet.
Men det är ändå så jag går tillväga. Det är enligt mig omöjlig
att ”bli färdig inuti först” inuti kärnan, utgå från
att gå igenom känslor och bli av med det förflutna sorgerna.

Det är i slutändan bakvänt, och riskerar gräva ner en
i det inre, och förlora det så viktiga ”nuet”.
Så genom handlingar både utåt och för mig själv
har jag definierat mig själv, satt mina gränser och lärt mig
att visa mig själv lika mycket respekt,
som jag alltid trott bara var till för andra.

Och dessa yttre handlingar, smittar sakta men säkert,
av sig mot det inre, och bättrar marginellt trygghet och
självkänsla. För man kan inte, och bör inte enligt mig,
försöka radera ut, komma förbi, eller ignorera ens sorger.
Det är oerhört kontraproduktivt, om man försöker finna ett
anständigt harmoniskt liv.

Så … markera och gå vidare, känn sorgen och släpp den en stund,
känn på sorgen igen när det behövs. och släpp den igen.
Det är så livet är. Det innehåller även sorg. Att försöka rationalisera
bort den genom att ignorera den, är som att ignorera en del av dig själv,
en del av livet.

Skruttig gubbe mot strömmen

Jag må vara en skruttig gubbe, utanför samhällets
arbetsnormer, som ”aldrig blev något”
Men jag blev ”någon”… och med de förutsättningar som gavs mig
i min bli-lämnad-vind-för-våg-uppväxt i förorten,
så tar jag stolthet i det. Oavsett vad nyliberalisternas mall för
hur deras undersåtar ska jobba ihop deras förmögenheter,
ser ut.

Jag kommer aldrig bli som dom,
och det … det tar jag stolthet i !
Och jag ÄR till stora delar som min morfar,
och DET…. DET tar jag stolthet i !!!