…
Min diskbänk har under större delen av mitt liv,
varit ett smärre kaos. Ofta med smutsig disk,
som växer på hög, i veckor, tills jag var tvungen
att ta mig igenom den, för att kunna äta nåt tex.
Och för att jag till slut mådde så dåligt av att se den,
och skämdes lite, i fall det skulle komma besök.
Vilket det ju iofs aldrig gör i Sverige,
om man inte bjuder in folk…
har jag upptäckt.
Men det är inte duktiga ordningsamma människor,
med pekfingret och piskan, som nu när jag under ett
års tid njutit av en ren diskbänk, har rätt att säga:
”vad var det jag sa”.., eller ”äntligen har du lärt dig”
eller nåt annat nedlåtande och självförhärligande.
Och det är inte för att jag ”skärpt mig eller blivit ordningsam”,
som jag kan njuta av en ren diskbänk.
Det är betydligt mer revolutionerande än så.
Det är ett lååååångt arbete med min självkänsla,
som gör att mitt hjärta och min själ till slut förstår,
att jag gör det för min skull, och att jag är värd det.
Och det är till störst del jag som åstadkommit det,
nästan helt uteslutande jag, som åstadkommit detta.
Men i den mån några andra kan ha åtminstone
gett en liten putt i rätt riktning.
Då är det människor som Alvar Gullersbo, som i min
svartaste depression såg mig stint i ögonen
och sa: ”Du vet väl att du är värdefull Tomas”
Människor som Patrik Hertzberg som ställde sig emellan
mig och en 110 kilos biff som skulle fylle-spöa mig,
och sa: ”honom rör du inte” var på biffen sa: ”Men han har….”
”Spelar ingen roll, honom rör du inte”
Och människor som Stellan Winterqvist , som när ingen annan
såg den djupa sorgen i mina ögon, lade armen om mig,
och såg på mig med värme. Och i alla dessa tre exempel
av värdefulla vänner, har en stor del i detta att göra med
att jag är en värdefull vän för dem !
Det finns fler …många fler.
Men det är dessa ord och handlingar som hjälpt mig till
den självrespekt,som sedermera lett till att jag numer har
en ren diskbänk.
Inte förmaningar, nedlåtande och pekpinnar.
Och i väntan på den ”sanna lyckan” kan jag ju ändå diska
lite 🙂