Månad: mars 2018

…
Elina Pahnke skriver i ETC om hur besviken hon är på
Metoo’s och feminismens ”medgångssupportrar”,
nu när kritik riktas mot de enligt mig totalt hänsynslösa
mediala dreven som varit utan varken självrannsakan eller
det kanske viktigaste av allt: bevisad sanningshalt.

INTE ETT av de fallen som kölhalats i media har ännu
letts i bevis, eller till en rättslig dom, INTE ETT enda!
Det här med ett rättssäkert samhälle utan godtyckliga
häxbränningar skulle man kunna tycka borde vara en
absolut grund för just feminister, med tanke på hur
för ett par hundra år sedan, kvinnor utan någon som
helst bevisning dränktes och brändes på bål, enkom
för att tex barn satt och pekade ut dem,
och så kallade kristna män verkställde dödsstraffen,
på i synnerhet kvinnor. Men så verkar inte fallet.

Inte ens Benny Fredrikssons självmord, i kölvattnet
eller direkt under jätte-båt-propellern Metoo, får dem att dra
i handbromsen och självrannsaka sin hämndlystna
”vigilante-rättvisa”.

Utdrag hur hennes artikel:

”Men om höstens ifrågasättanden av #metoo handlade om vad
ett sexuellt övergrepp egentligen är, eller huruvida vi
har rätt att hänga ut våra förövare, ser vi nu istället
en annan patriarkal offensiv växa fram. Nu ska kvinnorna
smutskastas och ogiltigförklaras. Som om vi vore de verkliga
förövarna.

Den tidigare teaterchefen Benny Fredriksson dog och de som
vittnat kring de sexuella övergrepp som skett på hans teater
diskuteras nu som bödlar. Efter beskedet om hans död fylls
mitt Twitterflöde av folk som beklagar sig över de mediedomstolar
som krossat honom och de vittnesmål som tydligen bär skulden för
att han inte längre finns.

Jag vet inte varför Benny Fredriksson dog och jag tänker heller
inte diskutera det. Men reaktionerna vittnar om en oerhörd okunskap
om makt och motstånd. De visar på en tro på feminismen som en enbart
befriande rörelse, som ger rättigheter utan att ta dem, som är
uppkäftig utan att vara hotfull.” (slut på utdraget)

Man förstår inte hur en människa är funtad, när man skriver
på detta viset, totalt utan någon form av mänsklighet,
totalt utan empati för de manliga offer man gör sig skyldiga till,
och om och om igen rättfärdigar. Hon … Elina och MÅÅÅÅNGA
med henne borde skämmas i lika hög utsträckning som Björn
Söder, Kent Ekroth och Ulf Kristersson

How can people be so heartless
How can people be so cruel
Especially people who care about strangers
Who care about evil and social injustice

”Nu ska kvinnorna smutskastas och ogiltigförklaras.
Som om vi vore de verkliga
förövarna” skriver Elina.
Det är bara det att det inte är kvinnor som,
kritiseras Elina, det är Metoo-anhängares
tillvägagångssätt. Ni som skriver dessa ”patriarkat-sagor”
i tidningar är inte bara nära SDs sätt att förhålla sig till
information, ni har rakt ut kopierat den.

Hon vågar inte ens skriva att det rör sig om ett självmord

Jag tycker Elina borde skämmas tamefan

…
Nu ägnar en del rika och medel-rika människor,
åt att skynda sig bort till fjällen för att hinna slappna av.
Många av dessa kör fort på isiga vägar,
och svär åt medtrafikanter, som vore de
mottrafikanter.

Och medan jag inte bara
konstaterar att solen skiner en bra stund efter
klockan 18, utan även till fullo förundras och njuter av
det, som vore det ett årligt återkommande mirakel,
så ägnar sig många, många andra åt att gräma sig över
att snön inte är borta, innan det till sommaren blir så varmt att de
”inte står ut” med värmen.

För några ”mottrafikanter” blir liksom för Jesus, påsken
den sista helgen i livet på jorden, när de svär åt någon
”j-a snigel och söndagsbilist”., kör om och frontalkrockar
med en långtradare.

Min far sa om fart-optimisterna: ”Och det stod på gravstenen:
JAG HADE RÄTT”.

Huruvida de återuppstår
på den tredje dagen likt Jesus påstås ha gjort,
är jag ganska tveksam till. Jag ÄR ju trots allt
Tomas …. tvivlaren. Och det är av godo.

Efter en härlig promenad i vårvintersolen,
och efter en pastamiddag och en kopp kaffe,
läser jag lite om omvärlden på min trötta
out-of-date-dator. Klockan är nu halv sju på kvällen,
och solen skiner ännu. Och trots att massor
av tokigheter spys ut i nyhetsflödet även idag,
bryr jag mig just idag inte om det.

Utan gläds åt att jag slipper stressa iväg till fjällen,
för att skynda mig att ha roligt i snön. Den snö som
även finns här hemma och som nästan alla svär åt.
Och gläds åt att jag så ofta inte har råd med allt
de flesta har råd med, då jag på så vis tillhör de få som
fortfarande gläds när jag väl har råd.

Förälskad i årstiden

…
Kungen av Rock’n Roll har ”dragit in årorna”.,,
kolat, mulat, lämnat in…

Eken-kisen med pjucken på jorden,
och ”pumpen” av gull, lirar’n som aldrig, aldrig
såg ned på de ”svaga”…aldrig !

Jag är aningen allergisk mot Fejan-kondoleanser,
bara för att de är kändisar, i stil med R.I.P i tid och otid,
så fort nå’n kändis dör.

Men ibland, som nu,
gör det ont, när en av de varmaste, mest
omtänksamma, rakryggade artister, människor
jag vet om…har lämnat oss.

Jag gråter aldrig över kändisar ju,
men jag gråter nu !

Han har betytt mycket för mig,
mer än jag kanske förstått.
Han har betytt mycket för många,
som inte är nån j-a ”Grillhagen”,
även om några av dessa ”Grillhagens”
säkert helt clueless har ”fylledansat”
till Jerkas I can Jive, och *vaskat en Dom Pérignon
för några tusenlappar (*Hällt ut i vasken) för att visa
hur rik och dryg man är.

En del människor tar man för givet att de alltid ska finnas där,
hur dumt detta än är. För de har liksom alltid funnits där.
Jag vet hans riktiga namn, men jag använder det inte nu,
för att framstå som en nära anhörig. Han var Jerka med oss,
Hans andra Svensson-namn, är för familjen.

Alltid järnet på scen

Jerka lirade för att han älskade att lira,
och han gav alltid järnet, oavsett publik.
Hade han fått pröjs för ett gig så lirade
han som om han var på sitt livs viktigaste spelning.
I Visättra, på Visättraskolan, (Huddinge,Flemingsberg)
där jag bodde tills jag var 12, gjorde han konsert.
Och det var samma kärlek till musik och publik,
som när han lirade på Kornsjöstrand med The Boppers,
eller på Allsången på Skansen, eller folkparkerna.
Inte som Lill-Babs som kom ut på scen och fick se
att det var färre i publiken än hennes högmod klarade av,
vände på klacken med näsan i vädret och gick av scenen.

Det är klart han var folkkär, han var genuin, äkta
och ingen jävla marionett-pop-stjärna, som vaskade efter
guld hos de rika och berömda. Jag älskade för visso
hans musik, hans scenuppträdanden,
Men jag högaktar hans människogestalt,
hans integritet, och hans bultande vänsterhjärta!
inte som Pernilla-shoppa-i-Europa-Wahlgren.

Där var han kung

Hans starkaste ”spår” på skivtallriken är för mig
”working class hero” och ”vintersaga”
där hela hans hjärta med genuinitet och godhet,
kändes i sången. Men det var på scen, och det var
i sin rakryggade ståndpunkt för ett rättvist samhälle
som Jerka var utan konkurens the King,
the king of rock´n Roll.

Arbetarhjälten på överklassverandan

I Jills veranda gjorde Jerka ett oförglömligt avtryck
på mig och alla tittare…och även på veranda-värdinnan
Jill i sin glamourösa Amerikanska Nashville-lyx.
Hon satte fin-vinet i vrångstrupen, när Jerka för
chauffören som hämtade honom gav sin syn på kapitalism,
och det Amerikanska systemet.

Utdrag ur Aftonbladet:

Under taxiresan på väg från flygplatsen till Nashville frågar chauffören vad Jerry Williams tycker om kapitalism.

– They can stick it up their ass, säger Jerry Williams.

Han är uttalad socialist/kommunist. I kvällens avsnitt av ”Jills veranda”, som sänds i SVT, talar han öppet om sin syn på USA.

– Jag tycker att det är ett dåligt system i det här landet, som gör att väldigt få har det bra på mångas bekostnad, säger han.
– Det som är bra är hur de lirar, det kommer ju härifrån. Det tycker jag är asbra. Det som är dyngöken, det är att någon ska tjäna pengar på var ens ungar går i skolan någonstans. Likadant om din farsa blir sjuk och åker in på sjukan, då ska någon jävla grillhagen sitta och tjäna pengar på det, säger han.

– Det är åt helvete.

– Den som inser hur det funkar, varför de där har det bra och de där jävligt taskigt. Den som kan se sambandet där och inte är socialist, den är fan dum i huvudet,

Jills reaktion:

– Det måste få landa hos mig själv bara, för de är väldigt starka och tydliga. Han kostar ju på sig själv att säga att folk som inte fattar är dumma i huvudet, då vet man ju vad han tycker i alla fall, (Jill Jonsson)

Det sved nog pissmyra mellan sidenlakanen för Jill,
som anammat den ”Amerikanska drömmen”, och troligtvis inte
prenumererar på proletären,
men gärna florerar i societeten i Nascville.
Men jag är faktiskt redo att hålla med Jerka,
man är faktiskt dum i huvudet om man pissar
på de som har det sämre än en själv,
trots att man förstår sambandet
mellan fattigdom och rikedom.

Kompromisslöst rött hjärta

Jerka som började som rörpulare,
prenumererade bla på tidningen proletären.
Han kompromissade aldrig med sitt röda hjärta,
och för det är du och förblir du Jerry, för alltid
en working class hero !

…kort sagt du saknas mig King of Rock’n Roll.

Vem i hela världen ska NU stå upp mot alla nyrika
Grillhagens, Jan Emanuel Johanssons och Familjen
Wahlgrens?

Vem i hela världen ?

http://proletaren.se/artikel/man-kommer-ju-aldrig-lagga-av-att-lira

…
Jag hade TVn på, och en lampa men…..

Under lördag kväll släckte ett digert antal svenskar
lamporna.

”Earth Hour (jordtimmen) är en internationell
kampanj som uppmanar hushåll och företag att under en timme i första
hand släcka belysning och om så önskas även stänga av icke-nödvändiga
elektriska apparater för att uppmärksamma klimatfrågan,
ett hållbart liv på vår enda planet”

Endast EN timme !

Och sedan har vi renat våra samveten för resten av året,
och tar bilen till gymmet 500 meter hemifrån,
åker på bensinslukande flygsemestrar nån gång om året,
åker bil i storstäder trots att det går fortare att cykla.
”Unnar” oss miljöförstörande köttbitar ett par gånger i veckan,
eller varje dag.

Och 93 % av de representativa rösterna i riksdagen har just
röstat igen något de kallar för ”frihandelsavtal”.
Och det är ju ett vackert ord, som nästan ingen bryr sig om att
syna…eller ändra sin röst vid valet. Men vad det innebär är inte
fri handel, utan att Stater, likt Sverige nu riskerar få betala
miljarder i skadestånd till företag som våldtar våra barns
framtida jordklot…våldtar våra barns hälsa,
när vi stiftar lagar som värnar miljön,
och på så sätt inte ger dem fria hände att förgifta jorden,
för att det är mer lönsamt för dem på kort sikt.
Och det är dina och mina skattepengar som betalar miljardböter,
och det har VI röstat igenom.

Sen nickar vi gillande och släcker lamporna en timme om året,
och gnäller oss hesa över begränsad bilkörning i centrum av
hårt nersmutsade gator i storstäder.

De krafter som bryter ner våran jord, och våra barns framtid,
älskar nog earth hour, välkomnar den.
För då kan de sedan ostört fortsätta globalisera, med
ohållbar tillväxt, hälla ut fossila bränslen, micro-plaster i haven,
som vi förr eller senare får i oss via maten

Nu släcker vi ljusen, stolta stad – på kort sikt

…
Man skulle åtminstone för framtidens skull önska att
vore nå’n form av dåligt samvete..
men det verkar inte så.

Någon ”ångrar möjligtvis någon rubrik”
Vissa kan eventuellt så här i efterhand lite pliktskyldigt
”rannsaka sin journalistik” ,. för att i nästa andetag tycka
att de inte kunnat gjort ”granskningen” annorlunda
Andra ”ångrar ingenting”.

Det blev en nyhet med visst medialt intresse av att
Benny Fredriksson 58 år, först som brukligt är förklarats död.
Men inte lika stort nyhetsvärde tycks det som att helt
omdömeslöst printa varje form av anklagelse mot något
godtyckligt manligt offer, och kalla det för ”berättelser”,
istället för vad det egentligen handlade om, nämligen
regelrätta kölhalningar med offentliggjort namn,
för allmänheten att hänga på att spotta och sparka på.

Sedan varierar det vilket ord journalisterna använder sig
av när det kommer till dödsorsak.
De som ursäktar sig genom att inte låta någon skugga
falla på sig själva i mediedrevet Metoo, använder sig av
formuleringen: ”han valde att avsluta sitt liv”,
när det i andra sammanhang ofta kallas för ”självmord”,
eller att man utelämnar just ordet ”valde”

Och som vanligt ”går tankarna till familjen och anhöriga”
och inte den som faktiskt inte orkade vara kvar i
den värld där massor av människor hängde på
mediedrevet … får jag hoppas utan att tänka sig för.
Den närmast anhörige är i detta fall en kvinna, en känd duktig
svensk artist, vilket ju då underlättar att placera empatin
enkom där, och inte hos den avlidne.
Det blir ju lättare så …lixom.

För vi lever i ett land, i en tid som förkunnar att
när män mår dåligt beror det alltid tydligen på männen själva,
när kvinnor mår dåligt beror det tydligen oxå på männen själva.

Och frågan är vilket ansvar har de medborgare som
tagit mediedrevet för sanningar, och gett medierna
vind i seglet. Känns det fortfarande rätt att säga att Metoo
är en revolution, och att i revolutioner, rättfärdigas offer ?
Jag har svårt att föreställa mig det, men ändå sker det
i parti och minut i pressen att de som anklagade och drev på
nu försvarar sitt beteende…

… jag mår illa …riktigt illa,

Hur kan människor göra så mot andra människor?
Speciellt då människor som påstår sig värna om
människor och jämställdhet.

Jag undrar om Metoo vill vara vänliga att förklara det för
Ann-Sofie von Otter… ansikte mot ansikte !?

…
Det knarrar under skorna när jag halv-rusar
upp mot amatörteatern till ett årsmöte
med underhållning. Väl framme, kommer med ens
upp ett hyttande pekfinger och en lätt anklagande
röst från kassören, med betoning på första ordet:

”DU har inte betalt medlemsavgiften”

Jag hade en 100 i fickan för det ändamålet,
Men det dög inte i första läget, eftersom jag inte
blivit delgiven om informationen att just detta år
så ingick inte maten för medlemmar till skillnad
från förr.

”Och du betalade inte förra året heller”
(hade hon noterat i sina papper), och uttryckte det
med barsk bestämdhet, eftersom det diskuterats
på mötet om det låga antalet medlemsavgifter som
betalats in. Snabbt letar man då syndabockar.
Och man hittade en som varken var med på årsmötet i fjol,
och en som i tre års tid, stundvis varit så nere under fotsulorna
att han inte tog sig ut utanför dörren utan att bryta ihop.
Om du frågar mig, kan iofs det låga antalet medlemmar ligga i direkt
linje med hur man bemöter desamma.

Nåväl, det gjorde mindre i det stora hela,
då Edith Piaf återuppstått för en kväll,
bara för att gästa en lite samling lyckligt lottade
åhörare på Amatörteatern i Sollefteå.
De sa att pianisten hette Marko, och sångerskan
Annika Winhagen, men jag tror det var Edith själv
som kom på besök och berättade i toner och ord
om ett oerhört trassligt och kärlekstörstande liv.
Pianisten Marco, uttryckte på ett oerhört finkänsligt
vis innan konserten sin beklagan över att
pianot inte var i närheten av att vara stämt.
och det var det inte.

”Ja och så haar vi ett piano”

Men ansiktet sa, ”det ääär inte ett piano… längre.
Men när de två lyckas gripa tag i publiken till den
milda grad att du inte bara överser med det ostämda
pianot, utan helt glömmer det. Och får mig att fälla en tår
till några sånger, då har man nog förmedlat konst.
Ediths röst … eh förlåt, fantastiska Annika Winhagens röst,
är helt makalös, och hur hon skapar dynamik,
och skorrar djupt på RRRRien de RRRien”
får håret på armar och kropp att resa sig av välbehag.
Och för en liten stund vill man i skenet av denna
fantastiska artist, och hennes dynamiska lidelsefulla
pianist aldrig igen ta upp en gitarr eller hålla en sångton.
Men jag inser efter en stund igen,
att de bästa av de bästa inte kan vara de bästa om det inte
finns vardagstrubadurer och musik utan briljans,
men med själ och hjärta.

Jag lämnade springandes tillställningen medan alla
fortfarande inte överträtt stadiet ”salongsberusad”.
Målet, 45 minuter försenad var dans på hullsta gård
till Jannez. Mellanlandar för en dusch hemma,
och tar sedan vid ankomst första dansen med
8-barmsmamman Anita. Sedan blir det bara ett lyckat
flyktförsök från dansgolvet, för en stunds återhämtning.
Många danspoetiska danser blev det. och kroppen gick som
vanligt på reservtank efter paus. En kvinna som bjöd upp, var troligtvis
dragspelare eller zonterapeut. För hennes fingrar tryckte på
ryggen likt akupressur, och jag blev till slut så avslappnad
att jag höll på somna i danssteget.

Majsan uppvaktades välförtjänt med blommor av danslegenderna
Gunilla och Carola från d,föreningen ”danslust.

Somnar ovaggad vid 2-tiden

…
I Sverige har vi regler för vilka färger man får ha
på husen i vissa villaområden. I Stockholms skärgård
är reglerna än mer specifika. Det ska alltså inte sticka ut
för mycket från omgivande byggnader.

Om det kan man ju tycka både bu och bä.
Det finns nog fall där jag tycker att det är OK att
träda in och styra upp sånt som skämmer.
Men i större städer har och andra sidan brutalt
fula byggnadsprojekt släppts igenom,
medan man bråkar om kulören på ett radhus.
Och då blir det lätt att sila mygg och svälja kameler.

Men låt oss säga Stockholms skärgård, som åtminstone
jag upplever som ett kulturarv värt att bevara, både vad
gäller natur och byggnader, så kan jag tycka det är bra att
det inte smälls upp 50, i olika kulörer, färgglada campinghus.
Det är iaf min estetiska åsikt.

Minareter, böneutrop och Moskéer i Sverige då ?
Vad tycker vi om det ? Vad tycker JAG om det ?
Jag som tycker så mycket om så mycket.

Om själva moskéernas vara eller icke vara, tycker
jag självklart att de ska få finnas. Och underkasta sig
exakt samma byggnadsnormer som all övrig byggnation
i Sverige… dvs om det bybor, stadsbor vill ha det,
så ska de få ha det, om inte … så ska de slippa.
Det borde vara upp till orten att få säga sitt om det.
Inte om moskéernas existens, utan om deras yttre
exteriör då vill säga.

Och lite så tänker jag kring just böneutrop oxå.
Det är ändå en betydande förändring i stadsbilden,
och därmed bör ortsborna få säga sitt.
Och jag kan villigt erkänna att jag personligen skulle röstat nej,
men funnit mig i majoritetens beslut. Det finns de som jämför
böneutrop med kyrkklockor. Personligen, skulle jag inte
bli ledsen om de upphörde heller, inget jag skulle sakna.
Men återigen. Jag skulle foga mig till mina grannars beslut
i frågan.

Men lite tänker jag också på sammanhållning mellan nysvenskar
och gamm-svenskar. Den är i dagsläge inte alla gånger den bästa.
Anledningen är segregation, kulturkrockar och obefogade rädslor.
Och bästa sättet att överbrygga sådant, är att träffas och prata.
Inte med alla, men med någon, några.

Men att uppifrån bestämma att genomföra böneutrop
på svensk ort i dagsläge, är nog ett effektivt sätt att öka
Sverigedemokraternas väljarbas…tyvärr !

…
Det här med äganderätten verkar vara centralt för
människor som förespråkar kapitalism och ökade klyftor.
Och de har hittat ett sätt att beskriva äganderätten så
att de flesta i västvärlden accepterat det utan att ens
ifrågasätta tex att ”Världens åtta rikaste personer äger
lika mycket som den fattigaste hälften av befolkningen”, länk

De flesta av oss har resignerat inför kapitalismens läror,
med förklaringen att den påstådda motsatsen, kommunism,
uppenbarligen inte fungerat.

Själv tycker jag att kapitalismen för världens stora massor
fungerar i princip lika dåligt som kommunismen. Båda ideologierna
har i praktiken utnyttjats av herrar och damer med makt.
Kommunismens idé om det gemensamma, och kollektivet,
blev aldrig verklighet, vilket agitatoriskt utnyttjats av kapitalismens
propaganda-pionjärer. Samtidigt som dessa kapitalister måst dölja
det faktum att de strävar mot det monopol de påstår sig förakta i
kommunistiskt styrda länder. Samtidigt så har de många ggr blivit
rika genom att utnyttja billig arbetskraft, typ som kommunisterna
i Sovjet, även om kommunisterna i Sovjet var oerhört ineffektiva
ur en kapitalistisk synvinkel.

I Sverige vill de rika inte vara med och betala för allmän sjukvård,
genom att privatisera den i större utsträckning, vilket i förlängningen
innebär att de som haar pengar får bäst vård.
Det är då intressant i sammanhanget att fundera över HUR de rika
kommit över sina pengar och hur vi ser på äganderätt.
Som ett tydligt ex kav vi ta Strindbergs syn på det hela:

Strindberg om arbetet

– Vad sa ni till mannen där borta?
– Jag sa, att han skulle arbeta fortare.
– Vilken rätt har ni att befalla över honom?
– Jag betalar honom för det.
– Hur mycket betalar ni honom för det?
– 10 kronor om dagen.
– Varifrån får ni pengarna att betala honom med?
– Jag säljer sten.
– Vem hugger stenen som ni säljer?
– Det gör han.
– Hur mycket hugger han om dagen?
– Åh, han hugger en hel del sten på en dag.
– Hur mycke’ får ni för det?
– Ungefär 50 kronor.
– Men då är det ju han som betalar er 40 kronor för att ni går omkring och befaller honom att arbeta fortare.
– Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.
– Hur blev ni ägare av dem då?
– Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på den att jag kunde köpa in verktyg och maskiner.
– Vem hade huggit den stenen?
– Tig, dumbom!

Men kapitalisterna har lyckats vända på förklaringsmodellen
om ägande och äganderätt. Ta bara uttrycken ”arbetsgivare”
och ”arbetstagare” vilket antyder att ”arbetsgivaren,
som egentligen köper arbetarens tjänster för långt billigare
pris än skäligt är, framställer sig som både generös och skapare
av välfärd och arbete, när i själva verket Strindberg i sin text
faktiskt bevisar att arbetsköparen inte haft några tillgångar
utan arbetaren.

Att kunskap är makt, och att makt är pengar,
och att pengar är makt är sedan länge ett känt faktum.
Nazisterna i Tyskland brände inte böcker på torg för att de
frös eller ens alla gånger för att de inte höll med om vad som
skrevs i böckerna. Utan för att kunskap är lika med makt,
och om alla har tillgång till litteratur och får ta del av andras tankar,
så spricker det totalitära mitt itu och går i tusen bitar.

Maktens män i väst bränner inte böcker,
men man ser till så att de flesta tidningar är
borgerligt ägda och bevakar borgerliga intressen.
Och vad värre är, är prenumerationer så dyra idag
att stora grupper medborgare inte får del av tex den
typ av grävande journalistik som DN ofta producerar.
det kan kosta uppåt 7000 kr om året att prenumerera,
på papperstidningen. Nättidningar är väsentligt billigare
tror jag, men fortf alldeles för dyra för pensionärer
arbetslösa, sjukskrivna.

Och här är en intressant uppföljningsfundering kring
det faktum att alla inte får del av en ”fri press”
Tidningar som Fria tider, Avpixlat och allt vad de nu heter
(de byter namn och förökar sig som ogräs i trädgården,
celldelar sig som cancersvulster)…
De tidningarna är gratis ….

… för egen del är det inte svårt att förstå varför
främlingsfientlighet växer lavinartat

Och allt detta hänger ihop med kapitalismens bakvända syn på
äganderätt. Aboriginerna har ett betydligt sundare synsätt:

Eng:
”Well, you see, Aborigines don’t own the land.They belong to it. It’s
like their mother. See those rocks? Been standing there for 600 million
years. Still be there when you and I are gone. So arguing over who owns
them is like two fleas arguing over who owns the dog they live on”

Svenska:
”Du förstår, aboriginerna äger inte landet de lever av.
De tillhör det. Det är som deras moder. Ser du de där klipporna ?
De har stått där 600 miljoner år. Och de kommer att vara där när du och
jag är borta. Så att argumentera över vem som äger dem,
är som om två loppor argumenterar över vem som äger den hund de lever på.”

(citat från Crocodile Dundee)

Det här med äganderätten verkar vara centralt för
människor som förespråkar kapitalism och ökade klyftor,
alltså borde det vara det för dig och mig,
så vi kan syna denna omskrivning av verkligheten,
som kapitalismen står för.

…
Jag har just tagit mig en dusch,
känner mig fräsch när jag tar min
alkoholfria Staropramen och reflekterar.

Mitt 5e liv är gott än så länge.
Jag är inte lycklig som prinsen på film,
som träffat prinsessan och lever lyckliga
i alla sina da’r. Men som Harrison Ford
sa till Donald Trump:

”It’s a movie Donald, it’s not like this in real life”
(länk)

Men jag tyckte om idag att spela gitarr till Khawar Momenais
flöjt idag, trots att ”undrar-om-jag-duger-skivan”
spelas upp på hårddisken/hjärnan igen.
Och jag tyckte om att bjuda Bertil och Jea på fika
fast ”undrar-om-jag-luktade-armsvett-skivan”, satte igång,
när hon reste sig upp och gick runt lite i lägenheten.
Och här kommer det tragikomiska, hon har tappat mycket av
luktsinnet vid ett fall för nåt år sedan. Och det är henne jag
oroar mig för om jag luktar armsvett.
Bertil sa flera gånger att han tyckte speciellt mycket om
kaffet jag gjorde åt dem, det gjorde mig glad.

Men ändå är det en bra dag,
lite melankolisk., och det är helt okej.
Jag minns och saknar pappa ikväll.
Pappa som till slut lät mig veta att jag
var önskad, genom att sen jag blev 30 år,
alltid ta sig tid för mig när jag ringde,
vare sig han var nykter eller för
onykter för att inte sluddra. Jag förstår dig mer och mer
för varje år som går pappa, jag saknar dig.
Jag känner mig lite ensam, utan dig.

Jag såg ”En oväntad vänskap” ikväll,
en ny favoritfilm att se om och om igen.
Det är tur, då jag slitit ut ”the bucket list”
genom att somna till den hundra nätter.

…
Jag rymmer igen, jag flyr.
Bort från tristess och leda,
bort från allt som kan göra ont.
Jag dricker ett par öl för mycket,
jag tar en sil lite för ofta.
Jag röker för många cigaretter,
jag drar i den.
jag är på flykt igen.

Tusen gånger och mer,
har jag sagt ”aldrig mer”
bara för att redan nästa dag återigen
säga till mig själv, ”bara en”
Jag rymmer igen, jag flyr.
Gör nästan vad som helst,
för att slippa det som gör ont,
tar nästan vad som helst.

Jag skyller likt dig och dig, ibland på andra.
Jag skyller på yttre omständigheter,
för att slippa ändra mig,
för att kunna fortsätta fly,
även om det förgiftar mig
Jag är på rymmen igen,
flyr …bort från mig.

Efteråt kan man fundera ”varför”,
Skamset och lite äcklad städar man
lägenheten, lagar mat, eller bakar
för att kompensera det man gjort,
fast man sagt sig själv,
att man inte skulle göra det igen.
Tusen brutna löften.

Borstar av sig, tar en dusch,
sköljer av sig skammen,
och låtsas som ingenting,
efter att ha rymt igen, flytt från mig
och flytt bort från dig.
…bort från livet, som gör ont i bland,
outhärdligt ont intalar jag mig,
och tar en kaka till, nej hela lådan.

Jag springer så fort jag kan,
jag springer för livet,
med en skadskjuten kråka i famn
För mitt hopp är en skadskjuten kråka,
och jag är ett springande barn.

Jag flyr från kärlek,
jag flyr från risken att såras igen,
jag litar på ingen, jag är på rymmen igen,
Jag älskar ingen och alla,
och flyr från mig, och dig

När ska jag sluta springa ?
när ska jag stanna upp och se ?
När ska sista supen supas,
när ska sista draget dras,
när ska sista blosset tas ?
ingen vet.

”Det är bara att bestämma sig”,
säger de rättfärdiga hycklarna.
Kanske har de rätt, när de säger så,
medan de tar sig ”ett sista bloss”.

Nu ska jag också ta en sista,
…igen, och ut och fördöma syndarna,
bara för att inse att jag gjort det framför
spegeln. Men det är aldrig försent,
varje dag får jag en ny chans.

Så är det, hur än man försöker fly från det.