…
Så nu börjar mitt femte liv.
I fyra evigheter och några dagar har jag
levt i utkanten av mitt liv,
med längre mellanrum av ett anständigt liv.
För några höstar sedan rasade allt samman igen,
och tillvaron blev mindre och trängre,
tills jag bara låg i fosterställning och grät i
förtvivlan, medan ingen hörde på.
Nästan allt jag såg och hörde,
gjorde och inte gjorde, skapade panik.
Sakta, sakta började jag krypa försiktigt,
Halva släkten, och hälften av vännerna,
backade iväg in i ljusets trygghet.
Härom dagen fastnade mina ögon, öron
och mitthjärta vid tv-rutan när Ekaterina
Bobrova and Dmitri Soloviev, gjorde sitt
isdansnummer. Aldrig tidigare har ”dans”
och musik gripit mig så.
(bilden är en länk, klicka på bilden för att se))
När hon i början famlar efter honom, som en blind,
stöter till honom. Han far omkring runt henne,
hon kommer åt honom igen, ser honom inte inte …
och sedan inlevelsefull isdans i några minuter,
där det slutar med att nu han, istället försöker omfamna
henne, men inte ser henne. Allt detta till 2 cellos ”Oblivion”
Så nu börjar mitt femte liv, likt en klumpigt katt som har
nio liv, men aldrig landar på fötterna som andra katter.
Det var jag som famlade i blindo på isen,
och vände mig om desperat, vid minsta närhet,
och sög i mig det jag kom åt.
Det var jag som kramade om
…där bara luften fanns kvar.
Ekaterinas famlande i blindo
och två cellos, berörde mig djupt,
in i hjärtat, och fuktade mina kinder.
Jag har kommit upp från marken,
och kryper inte. Jag går upprätt
…om än aningen vingligt.
Men har inga planer på att flyga
kan jag meddela.