…
-11,3 grader nu ikväll.
inte lika kallt längre, det var -23 grader
igår kväll, och ungefär en meter i snödjup ännu.
Nu är det vinter på riktigt.
Jag tycker om när det är riktiga vintrar,
när årstiderna markerar ett ny fas,
tycker om omväxlingen årstiderna bringar.
Snuvan har blivit värre igen,
och ögonproblemen oförändrat,
men ganska besvärliga. Känner inte igen
folk om jag inte fokuserar synen, kan inte läsa
bästföredatum när jag handlar.
Mitt naiva hjärta är fortfarande i tusen bitar,
som det alltid har varit, förvirrat och vilse
med en hinna av hård diamant runt om.
Ömsom inser att det aldrig kan bli älskat
och ömsom drömmer om äkta kärlek,
som det hört berättas om,
och hört sjungas om.
Jag kokar mitt kaffe på bönor jag malt
hemma. Jag äter mina havregryn var dag.
Spelar och sjunger för mig själv ibland.
Åker slalom mellan reklamen på tv, och ibland
visar de tv-program mellan reklamen.
Det är ganska grått och trist ibland,
speciellt när jag är sjuk, träffar ju
inte nå mycke folk då. Mitt liv är
inte spännande och fullspäckat
som den moderna människan förväntas leva
livet, utan ganska vardagligt, och jag har turen
att hinna med att ha tråkigt ibland.
Jag är nog inte så intressant, för jag har inga
”ambitioner” med mitt liv, annat än
att leva det och göra gott för människor,
och för mig själv. Här finns ingen ökad inkomst,
ingen status att spegla sig i. Inga utlandssemestrar,
bil, villa och hund …. Sånt som de flesta kvinnor vill ha,
men nekar sig blå i ansiktet om så yppas.
Här finns bara Tomas, rätt uppochner utan lull-lull.
Ointressant, klok varm och rädd.
Och Tomas förblir Tomas,
och vill bli omtyckt, inte omgjord.
Jag litar inte på nå’n
att lämna mitt hjärta i hennes händer.
Inte förrän hon litar på mig.
Drömmen tränger sig ut ut stenhjärtat
och var gång gör det ont, väldigt ont.
Hjärnan har gett upp, men det bryr sig
inte naiva hjärtat om.
Rädda skräphögar utan jobb,
förblir sittande framför sin skärm,
och drömmer om kärlek.
Fast det gör så ont, att hoppas,
när inget hopp finns.