…
Jag suger på en bit färsk ingefära.
Lyssnar till rofylld musik av Helene Bøksle.
Dubbelseendet jag fick vid febern är kvar,
en trolig ögon-muskel-inflammation sa Doktorn igår.
Jag hoppas det går över snart, så jag kan spela
boule igen…. och kanske dansa.
Jag känner mig tacksam över livet för egen del för tillfället.
Jag som har mat och tak över huvudet,
och inga stridsvagnar ute på gården.
Men uppgiven och besviken på hur omänskliga vi har blivit.
Vi som skulle vara så goda och fina…. vi ser inte längre
vi har blivit blinda ….och så omänskliga.
Jag knappt tro det.
Vi kallar numera flyktingar för brottslingar för att de flyr för sina liv,
och ursäktar det med att vi inte klarar av att ta emot fler
människor. Vi har börjat acceptera och tom stödja tanken
på att förbjuda tiggeri, och motiverar det med att det
är för deras bästa…. vi vet att det inte är sant.
Vi vet att det är för att vi ska slippa påminnas om att
vi har makten att hjälpa… men väljer att titta bort.
Vi kan inte längre skylla på sverigedemokraterna och Jimmie,
han vore ingenting utan att vi tyckte som honom… ingenting !
Mina vackra lyktor med värmeljus i, brinner harmoniskt,
och jag bor i paradiset med ett sagolikt vinterlandskap
som jag kanske aldrig mer får uppleva. Snöhögar som är
3-4 meter höga överallt. Snövita vägar och snödrivor som
omhuldar mig när jag går på trottoaren. Barn som åker pulka
i parken, och åker skridskor. Vi är människor på jorden,
men vi vill inte ta emot barn som blöder och blir föräldralösa,
vi vill inte ta emot de som väntar döden i Afghanistan från
galna Talibaner. Det räcker nu tycker vi. Vi har råd att tycka det,
det berör inte oss att barn bombas i Syrien och Romer är
utan rättigheter och hjälp i Rumänien.
Det är inte vårt problem, har vi kommit fram till.
Och jag skäms… jag skäms och jag gråter.
Denna gång inte för min skull,
utan för den lilla flickan som tvingas ta farväl av sin mor.
De som sålt allt de har för att kunna fly,
men får en hand i ansiktet på gränsen till Europa.
Jag skäms.
Och jag är besviken på de kvinnor och män i Sverige
som gått ut på häxjakt, övergivit all sans och allt vett,
i jakten på hämnd och makt.
Jag är ledsen och uppgiven inför hur vi slutat bry oss om
varandra. Jag är ledsen över alla våldsoffer,
över övergrepp som begås av män o kvinnor… och nu
rättsliga övergrepp som begås av en
”revolutionär” hämndlysten massa Metoo-kvinnor och män.
jag skäms över fegheten så många visar upp !
Jag skäms normalt inte över andra, över vänner och individer
utifrån att de gör bort sig, gör fel.
Men nu skäms jag över att så många tiger och hakar på drevet.
jag skäms över de som påstår att vi inte kan ta emot flyktingar.
Så klart vi kan… men vi vill inte !
Jag skäms över Sverige, över Europa.
Kunde vi inte bättre än så här ?