Månad: februari 2018

…
Livet för mig, är att spela musik,
att sjunga och få dansa.
Och jag gläds var gång tillfälle ges.

”För vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn
Höra böljornas brus och kunna sjunga!”
Som Taube så klarsynt skaldade.

Kanske det är att älska någon, när man sjunger,
kanske det är kärlek att dansa,
Kanske du blir älskad när någon sjunger för dig ?
Att älska livet, att leva livet.
Vad mer kan jag begära än att få sjunga,
dansa och älska ?

Just nu har jag inga krämpor.
Kroppen är rätt okej, och jag känner mig stark.
Jag har samma ”ryggsäck” att bära.
Och den har gjort kroppen stark,
och själen uthållig. Men all förtvivlan
och all längtan bor ännu där inuti.
Men jag är ändå ganska lycklig,
i min melankoliska kvällsstund.

För idag har jag gått en vinterpromenad,
i strålande kyligt vinterväder med en vän.
Och jag har spelat musik,
med en annan vän.

Vad mer kan man begära ?

Just nu längtar jag till nästa dans,
oavsett vart det blir.

Jag längtar, jag hoppas,
jag sjunger, jag dansar,
jag älskar.

Sjung för mig,
dansa med mig !

…
Så nu börjar mitt femte liv.
I fyra evigheter och några dagar har jag
levt i utkanten av mitt liv,
med längre mellanrum av ett anständigt liv.

För några höstar sedan rasade allt samman igen,
och tillvaron blev mindre och trängre,
tills jag bara låg i fosterställning och grät i
förtvivlan, medan ingen hörde på.
Nästan allt jag såg och hörde,
gjorde och inte gjorde, skapade panik.

Sakta, sakta började jag krypa försiktigt,
Halva släkten, och hälften av vännerna,
backade iväg in i ljusets trygghet.

Härom dagen fastnade mina ögon, öron
och mitthjärta vid tv-rutan när Ekaterina
Bobrova and Dmitri Soloviev, gjorde sitt
isdansnummer. Aldrig tidigare har ”dans”
och musik gripit mig så.
(bilden är en länk, klicka på bilden för att se))

När hon i början famlar efter honom, som en blind,
stöter till honom. Han far omkring runt henne,
hon kommer åt honom igen, ser honom inte inte …
och sedan inlevelsefull isdans i några minuter,
där det slutar med att nu han, istället försöker omfamna
henne, men inte ser henne. Allt detta till 2 cellos ”Oblivion”

Så nu börjar mitt femte liv, likt en klumpigt katt som har
nio liv, men aldrig landar på fötterna som andra katter.
Det var jag som famlade i blindo på isen,
och vände mig om desperat, vid minsta närhet,
och sög i mig det jag kom åt.
Det var jag som kramade om
…där bara luften fanns kvar.

Ekaterinas famlande i blindo
och två cellos, berörde mig djupt,
in i hjärtat, och fuktade mina kinder.

Jag har kommit upp från marken,
och kryper inte. Jag går upprätt
…om än aningen vingligt.
Men har inga planer på att flyga
kan jag meddela.

…
Jag har jätte-o-manligt smällt upp en tidningshylla
åt mig själv och fyllt den med Hemmets Journal, på väggen.
Jag sitter, utan att skämmas, på café och har dubbla
glasögon på mig och ser konstig ut, men ser bra UT.

Jag är näst intill ensam om att våga ifrågasätta den
mediala laglöshet som rått under höst och vinter,
och likes uteblir totalt.

Jag ringer inte längre upp de som inte respekterar mig,
eller blir glad att höra min röst. Jag slutar höra
av mig till de som inte behagar höra av sig till mig,
och det gör att det blir mer tid över för mig själv,
och då får det bli så då….
Jag är rätt bra sällskap så.

…
Finns det inga människor med fel och brister längre?
som dessutom har förtjänster och är goda ibland ?
Det fullkomligt exploderar på Facebook av positivitet,
om hur underbara alla är, hur duktiga folk är,
och ”ha en underbar dag” och annat sirapsliknande
cyberspace-fjäsk.

Är det ingen som har några värderingar längre,
handlar allt om pengar i plånboken, eller låtsas-hjärtan
på FB ? Jooo … jag skickar oxå ett hjärta nån gång ibland,
Och jag tycker också människor är bra och saker är roligt,
men va f-n …. ”allvarligt ”? som ungdomarna säger.

Svenskar måååste ju få utlopp nånstans.?!
Då är det tur att det så neutrala och utskällda svenska
vädret finns, så att vi får gnälla av oss
vädret som inte skäller och gnäller tillbaks,
passar svensken bra !
Alternativt arga lappar i tvättstugan,
och sedan gå hem och slå näven i köksbordet,
lagom hårt så man inte stör grannarna.

Men att uppröras över att kurderna som nästan
på egen hand besegrade galna Islamiska staten,
nu blir slaktade av Turkisk militär medan Sverige
och USA tittar på utan att skämmas.
Det får inte ens en arg emoji.
Ej heller upprörs Fru och herr Svensson över att
ett rätt stort antal män blivit av med jobbet,
där många av de inte ens får veta vad de blivit
anklagade för.

Eller låt oss nämna det faktum att män fortfarande inte
blir kallade till prostataundersökning, när det fortfarande
är mer dödlig än bröstcancer… i det ”patriarkala” Sverige.
Eller att 7 av 10 självmord är män som begår.
Eller att ekonomiska klyftor ökar lavinartat,
och skolresultaten tvärdyker.

Nä men gulli-gull på er
och puss puss,
och styrkekramar !
och evig utopisk sommar !

…
Jag önskar jag kunde hitta hem,
dit där jag inte behöver vara rädd
hela tiden.

Rädd för ensamheten jag alltid befinner mig i,
rädd för att få mitt liv förstört igen.
Att vara rädd nästan hela tiden är hemskt.
Att oroa sig för saker som ännu inte hänt,
är inget nån vill.

Men fråga krigsoffret vad han tycker om explosioner,
fråga våldtäktsoffret om hon är orolig bland män,
fråga den övergivne om han är rädd för att
tro på kärlek och vänskap.

Jag önskar jag kunde hitta hem,
men min familj försvann så fort jag
öppnade min djupt bruna ängsliga ögon.

Sedan dess har jag letat, och letat,
efter något som finns i det förflutna.
Hoppats och längtat efter kärlek
och hållit utkik efter mitt hem.

Jag älskar, räds och hatar den här världen,
Jag älskar, räds och vreds över människorna i den.

…
Tove Anna Helena Soo Hee Jensdotter Lifvendahl,
en mörkblå kvinna

Ja hon heter tydligen soo …
eller så menar jag.
fast Soo också typ,
delvis.

I en diskussionspanel på ett program som visades på
SVTs kunskapskanalen där det tydligen hade
kommits överens om att inte propagera för partipolitik,
kunde inte Tove hålla sig ändå. Hon propagerade för
riskerna med en stark stat, och hävdade att det är väl
bra så länge staten är ”god”.

Moderater likt Tove är ju som
bekant näst intill villiga att privatisera och göra vinst på
allt. Huruvida hon är beredd att sälja sin mor och far
om tillräckligt med pengar kan göras låter jag vara osagt,
men helt säker är jag inte.

Jag är ej heller säker på om Tove är intelligent nog att
förstå det faktum att makt kan missbrukas var än den
uppstår, i vilket format den än uppstår.
Och blir väldigt osäker på om Tove förstår att den makten
i privat regi, är lika fragil som en stat som börjar begränsa
medborgarnas rättigheter… eller som hon troligtvis ser det,
börjar begränsa borgarnas vinstmarginaler.

Det är precis lika illa, om inte värre i många fall,
när det gäller det som så vackert kallas för det ”privata”
”näringsliv” och ”marknad” …. för den makten kan bli
globaliserad och har visat sig vara obegränsad, när 80
personer äger hälften av jordens tillgångar.
Och hälften av jordens befolkning
lever under fattiggränsen. Detta globalt fördelningspolitiska
förhållande är dock inget Tove oroar sig för utan snarare hyllar.

Så så mycket bevänt var det egentligen med Toves avog
för att en maktfaktor får för mycket makt, och rädslan
för att den maktfaktorn skulle förvandlas ”från god till ond”
Det handlade alltså mer om att Tove själv vill se sig på ”rätt
sida” om maktgränsen och kapitalfördelningen.
Dvs så att pengar och makt tillhör henne, och hennes
gelikar.

Och det visar än en gång att det inte per automatik är
någon garant för jämställdhet, minskade klyftor eller
borttagande av maktmissbruk, när kvinnor tar sig till
makten.

Lite så tänker jag, och nästan ingen vågar säga emot mig
och stå för det.

…
Det går inte att vrida tillbaka tiden.
ibland saknar jag dock vissa saker från förr.

Jag saknar min far.
Jag saknar att ha enkom två kanaler på TV.
Och livet utan internet kan verka lockande ibland.
Jag kan sakna tiden då rött var rött, och blått var blått.
nu har alla politiska partier förlorat färg, och allt är bajs-brunt,
grumligt ill-rosa eller likt the dark side of the force,
mörkt, mörkt blått.

Jag längtar tillbaka till Stordegersjön och morfars stuga,
med abborrfiske, granriseldning, bärplockning,
roddturen, gäddfiske i viken. Där regnet snattrade
på plåttaket på stugan, medan vi värmde oss vid
öppen-spisen, från ved vi själva huggit och burit in.
Kolbullar, havresoppa eller nystekt abborre.

Jag kan sakna min naiva tro på kärleken.
och sakna när jag inte visste något om politikers svek
och lögner och privatiseringens cyniska rovdrift på
människor.

Jag har garanterat passerat halvtid,
men man vet aldrig när ”domaren” blåser
av matchen. Men jag har börjat sakta in och reflektera,
jag har börjat göra mig av med mer än jag skaffar mig.
Jag har bytt ut tron på min framtid, mot insikten
över att allt har ett slut kärlek, vänner, livet.
Jag ger sakta, sakta upp. Det kan ta 30 år till,
men jag har börjat ge upp. Och jag kan ännu få
uppleva många lyckliga stunder,
men jag har påbörjat vandringen,
mot horisonten och evigheten.

Jag blir mer desillusionerad kring människor,
samtidigt som jag kan förundras över människors styrka.
Jag förstår att ingen vän varar för evigt, eller
är så mycket på din sida som du drömt om,
när du behöv er dem som mest.
Inte heller jag.

Vi lämnar alla våra vänner i sticket i olika
utsträckning, av olika orsaker.

Jag längtar tillbaka till när morfars ådriga hand,
pekade på jordgloben när vi snurrade på den och
drömde oss bort på den grå heltäckningsmattan,
vid Gumåsvägen 67 i Kramfors.

Men jag längtar inte tillbaka till det mörker
jag blev lämnad i …. under 18 år,
som sedan objuden följde med mig
under delar av mitt vuxna liv,
och golvade mig fyra gånger,
och ringdomaren hann räkna till nio,
innan jag kröp ut ringen.

Nu …. längtar jag lite till sommaren,
och kanske nå’n sommardans,
och att min vän Ulf ska bli frisk från
de elaka små celler som gjort honom sjuk.

…
Vilken morgon !

Utan att ha ställt klockan, så vaknade jag
lagom till Skiathlon. Jag hann tom bädda,
koka kaffe och äta frukost.

Innan loppet så var jag inte säker på något,
men efter 5km såg vår skiddrottning som vi kan kalla för Kalla
så oerhört avspänd ut, stora långa energisparande,
”kliv” i uppförsbackarna ! Och sedan fantastisk
respektlösa Ebba Anderssons bedrift.
Det satte ett stort leende på läpparna.
Tur att vi har bra form på tjejerna nu
när herrarna har det tyngre i spåren.

Sen Zappade jag förbi vänsterpartiets kongress
och inser att de nog inte är intresserade av min röst.
Det gick upp tror jag 10 kvinnor i rad i talarstolen,
vilket i sig är helt okej, men givetvis hade varit patriarkat
och mansdominans om motsatt förhållande rått.

På den korta stund jag tittade motsatte man sig i vanlig
ordning uttrycket ”inte alla män”, fast man troligtvis hade
hoppat ur trosorna av ilska om samma generalisering gjorts
om, låt oss säga invandrare… el gud förbjude, kvinnor.
En talare återupprepade vilket fantastiskt systerskap de hade,
flera gånger inför en samling som kan ha innefattat
uppåt 50 % män.
Leendet på läpparna efter våra fantastiska skidtjejer,
mojnade lite, ”mitt parti”… gillar inte längre jämlikhet.
Jag vet inte längre vad jag ska rösta på,
jag med det rödaste av hjärtan, med det för jämställdhet,
mest brinnande hjärtan …. det finns inget tydligt val längre.
Män göre sig icke besvär !

Men så ler jag upp igen, när jag ser det vackra vintervädret,
med endast någon enstaka minusgrad och massor av smutsfri,
vit snö. När jag inser att förkylningen håller på att släppa,
att jag har mat och kläder och är relativt frisk för stunden.
Men så ler jag upp igen när jag inser att jag är långt mer
nöjd med min materiella lott än nästan alla som har mer
än mig. Vilken rikedom att vara nöjd, vilken fattigdom
att vara rik och missnöjd med inkomst.

Jag tror jag sätter mig och spelar lite rasistisk piano,
Spelar nämligen pga brist på spelteknik mest på de vita
tangenterna. Sedan klä på mig och ut i vädret,
väääärldens bästa väder !

Sen får vi väl se om de vill ha med män i vänsterpartiet, i
samhället, och om de vill ha min röda röst, mitt röda hjärta,
eller om hatet mot män är viktigare.

… jag hinner nog med en påtår kaffe oxå 🙂

…
-11,3 grader nu ikväll.
inte lika kallt längre, det var -23 grader
igår kväll, och ungefär en meter i snödjup ännu.

Nu är det vinter på riktigt.
Jag tycker om när det är riktiga vintrar,
när årstiderna markerar ett ny fas,
tycker om omväxlingen årstiderna bringar.

Snuvan har blivit värre igen,
och ögonproblemen oförändrat,
men ganska besvärliga. Känner inte igen
folk om jag inte fokuserar synen, kan inte läsa
bästföredatum när jag handlar.

Mitt naiva hjärta är fortfarande i tusen bitar,
som det alltid har varit, förvirrat och vilse
med en hinna av hård diamant runt om.
Ömsom inser att det aldrig kan bli älskat
och ömsom drömmer om äkta kärlek,
som det hört berättas om,
och hört sjungas om.

Jag kokar mitt kaffe på bönor jag malt
hemma. Jag äter mina havregryn var dag.
Spelar och sjunger för mig själv ibland.
Åker slalom mellan reklamen på tv, och ibland
visar de tv-program mellan reklamen.

Det är ganska grått och trist ibland,
speciellt när jag är sjuk, träffar ju
inte nå mycke folk då. Mitt liv är
inte spännande och fullspäckat
som den moderna människan förväntas leva
livet, utan ganska vardagligt, och jag har turen
att hinna med att ha tråkigt ibland.

Jag är nog inte så intressant, för jag har inga
”ambitioner” med mitt liv, annat än
att leva det och göra gott för människor,
och för mig själv. Här finns ingen ökad inkomst,
ingen status att spegla sig i. Inga utlandssemestrar,
bil, villa och hund …. Sånt som de flesta kvinnor vill ha,
men nekar sig blå i ansiktet om så yppas.

Här finns bara Tomas, rätt uppochner utan lull-lull.
Ointressant, klok varm och rädd.

Och Tomas förblir Tomas,
och vill bli omtyckt, inte omgjord.

Jag litar inte på nå’n
att lämna mitt hjärta i hennes händer.
Inte förrän hon litar på mig.

Drömmen tränger sig ut ut stenhjärtat
och var gång gör det ont, väldigt ont.
Hjärnan har gett upp, men det bryr sig
inte naiva hjärtat om.

Rädda skräphögar utan jobb,
förblir sittande framför sin skärm,
och drömmer om kärlek.
Fast det gör så ont, att hoppas,
när inget hopp finns.

…
Jag suger på en bit färsk ingefära.
Lyssnar till rofylld musik av Helene Bøksle.
Dubbelseendet jag fick vid febern är kvar,
en trolig ögon-muskel-inflammation sa Doktorn igår.
Jag hoppas det går över snart, så jag kan spela
boule igen…. och kanske dansa.

Jag känner mig tacksam över livet för egen del för tillfället.
Jag som har mat och tak över huvudet,
och inga stridsvagnar ute på gården.
Men uppgiven och besviken på hur omänskliga vi har blivit.
Vi som skulle vara så goda och fina…. vi ser inte längre
vi har blivit blinda ….och så omänskliga.
Jag knappt tro det.

Vi kallar numera flyktingar för brottslingar för att de flyr för sina liv,
och ursäktar det med att vi inte klarar av att ta emot fler
människor. Vi har börjat acceptera och tom stödja tanken
på att förbjuda tiggeri, och motiverar det med att det
är för deras bästa…. vi vet att det inte är sant.
Vi vet att det är för att vi ska slippa påminnas om att
vi har makten att hjälpa… men väljer att titta bort.
Vi kan inte längre skylla på sverigedemokraterna och Jimmie,
han vore ingenting utan att vi tyckte som honom… ingenting !

Mina vackra lyktor med värmeljus i, brinner harmoniskt,
och jag bor i paradiset med ett sagolikt vinterlandskap
som jag kanske aldrig mer får uppleva. Snöhögar som är
3-4 meter höga överallt. Snövita vägar och snödrivor som
omhuldar mig när jag går på trottoaren. Barn som åker pulka
i parken, och åker skridskor. Vi är människor på jorden,
men vi vill inte ta emot barn som blöder och blir föräldralösa,
vi vill inte ta emot de som väntar döden i Afghanistan från
galna Talibaner. Det räcker nu tycker vi. Vi har råd att tycka det,
det berör inte oss att barn bombas i Syrien och Romer är
utan rättigheter och hjälp i Rumänien.
Det är inte vårt problem, har vi kommit fram till.

Och jag skäms… jag skäms och jag gråter.
Denna gång inte för min skull,
utan för den lilla flickan som tvingas ta farväl av sin mor.
De som sålt allt de har för att kunna fly,
men får en hand i ansiktet på gränsen till Europa.
Jag skäms.

Och jag är besviken på de kvinnor och män i Sverige
som gått ut på häxjakt, övergivit all sans och allt vett,
i jakten på hämnd och makt.
Jag är ledsen och uppgiven inför hur vi slutat bry oss om
varandra. Jag är ledsen över alla våldsoffer,
över övergrepp som begås av män o kvinnor… och nu
rättsliga övergrepp som begås av en
”revolutionär” hämndlysten massa Metoo-kvinnor och män.
jag skäms över fegheten så många visar upp !

Jag skäms normalt inte över andra, över vänner och individer
utifrån att de gör bort sig, gör fel.
Men nu skäms jag över att så många tiger och hakar på drevet.
jag skäms över de som påstår att vi inte kan ta emot flyktingar.
Så klart vi kan… men vi vill inte !
Jag skäms över Sverige, över Europa.
Kunde vi inte bättre än så här ?