…
Nånting från hjärtat ?
Jag mår bra nu, är glad
och samtidigt ledsen och besviken.
Om det ena syns utåt,
finns det andra inunder.
Jag är glad att jag kan andas äntligen.
Men jag är ledsen över förlorade vänner,
och jag saknar fortfarande min far,
som var den enda jag kände att jag inte
trängde mig på hos när jag ringde.
Ibland var han onykter,
och så var det bara, men han var min
far och han svarade i telefon.
Han hälsade på mig här uppe i Sollefteå.
Han ville vara med mig.
Jag saknar det.
Det är borta nu. Min far är borta nu,
Nu har jag bara nuet, och jag har mig själv.
Jag önskar jag hade en familj ändå,
även om det inte är så.
Jag har två bröder i livet,
som jag aldrig hört av,
annat när pappa dog,
och mamma. Annars har de aldrig,
i likhet med mamma
hälsat på eller hört av sig.
Jag försökte för länge sedan.
Det känns väldigt konstigt,
att de aldrig velat veta av mig,
jag förstår det inte, och jag
kommer aldrig förstå det.
att aldrig bli vald…
..är min stora livs sorg.
Jag grät idag till ”En man som heter Ove”,
när den unga kvinnan lämnar den lilla
bebisen i Oves armar, när den lilla
flickan kallar honom för morfar,
fast han inte är det.
Då föll några tårar.
Jag behöver dem ibland för att känna mig levande,
tårar alltså. Och för att det inte ska bli en fördämning
av tårar som sedan blir en ostoppbar flod av tårar.
Som för två år sedan.
Så…
en ny dag i morgon,
med nymalet kaffe i min nya kvarn.
En ny dag i morgon.