…
Här har jag för första gången på länge läst
en analys värd namnet utan hat och fördomar:
”Wolodarski
har på ledarplats tidigare reservationslöst beskrivit metoo som det bästa som
hänt mänskligheten. Suget efter de uthängdas namn är en oundviklig konsekvens
som DN:s chefredaktör därmed valt att bortse ifrån, Att DN väljer att inte
publicera ett namn på någon som är lätt identifierbar minskar bara marginellt
den individens grad av utsatthet, eftersom uppgiften är lätt tillgänglig för
den som vill veta, samtidigt som risken för att andra utpekas är betydligt
större. Ofrånkomligt, som sagt, och ett av flera uppenbara problem med metoo
som Wolodarski inte tycktes ha förstått för två veckor sedan.
Ett annat,
är att även de rätteligen utpekade drabbas av just de konsekvenser Wolodarski
nu uppmärksammar. Menar han att detta alltså är rätt åt vederbörande? Eller
försöker han hävda att den oskyldigt anklagade mp-politikern är ensam om att
drabbas av lynchmobbens dom, eftersom det här handlar om rasister? Skyldiga,
”skyldiga” och oskyldiga över hela Sverige utsätts just nu för mer
eller mindre omfattande förtalskampanjer, personliga påhopp och ryktesspridning
bakom rygg. Detta inkluderar eller berör även deras familjer. De inom
citattecken ”skyldiga” är sådana som begått handlingar som av
anmälarna, medierna och många av dess läsare bedöms som förkastliga, men som
ändå inte är brottsliga. De består också av dem som nekar till brottsliga
handlingar och inte dömts i domstol, men som redan dömts av allmänheten. Om det
här är konsekvenser som Wolodarski anser moraliskt försvarbara och
ofrånkomliga, så bör han tala om det – att det skulle vara en del av
metoo-kampanjens välsignelser kan han i alla fall knappast mena.
I några föga
uppmärksammade fall har människor tagit sina liv på grund av vad de utsätts
för. Detta visar hur fruktansvärt hårt allmänhetens, eller ska vi säga pöbelns,
dom kan upplevas. Vi vet inte ens om dessa begått de handlingar de anklagats för.
Wolodarski har inte på berört straffens proportion i förhållande till
”vanliga brottslingars”, det vill säga de som döms i domstol för mer
eller mindre grova våldsbrott. Eftersom metoo är ett så finmaskigt nät, som
draggar högt som lågt, så fångas såväl vanepredatorer som engångsförseelser,
fysiska våldshandlingar som verbala klumpigheter upp. Reaktionerna har varit
allt annat än nyanserande. Inte heller detta verkar Wolodarski finna värt att
lägga till, vare sig i sin lovsång för två veckor sedan eller nu.
Att andas om
att metooanklagelserna till någon liten del skulle vara ogrundade är som jag
förstått heller ingen populär invändning. I tidningen har på ledarplats detta
argument avvisats med att det ”bara” rör sig om ett på 47 fall,
enligt tidigare gjorda vetenskapliga rön. För det första rör det sig i så fall
ändå om mycket stora antal, som enligt DN:s resonemang helt tydligen ska räknas
som ”casual damage”. För det andra är den gjorda uppskattningen inte
relevant och med all sannolikhet en kraftig underskattning, eftersom den avser
enskilda anmälningar avseende faktiska brott. Metoo är däremot en suggestiv
massrörelse där allt som kan ha uppfattats som kränkningar tas upp. Bara det
att minnet påverkas av hur tiden går reducerar vissa vittnesmåls trovärdighet,
eller borde göra det, just eftersom de kommer upp på detta sätt, efter ibland
flera decennier. Sådana hänsyn vill vi att domstolarna ska ta vid sina
bedömningar, och detsamma borde faktiskt även gälla medierna, namngivning av
förövarna eller inte, så är vad som krävs sans och moderation.
Kampanjens
effekter på relationen mellan könen förmodas antagligen vara den stora positiva
vinsten med alla dessa vittnesmål? En allmän förbättring av mäns beteende? Ja,
om det är en riktig slutsats, att det är en mycket stor andel män som ägnat sig
åt liknande kvinnoförakt och sexuella trakasserier, så är det ju svårt att
tycka att det är fel att på detta sätt uppmärksamma ett, uppenbarligen,
gigantiskt samhällsproblem. Problemet är att detta intryck är felaktigt – i
alla fall om vi bortser från ett allmänt kvinnligt missnöje med mäns förmåga
att ta kontakt och kommunicera ett intresse.
Om vi utgår
ifrån att kampanjens enorma räckvidd och genomslag bör kunna motsvara en
försvarlig andel av de faktiska talen oanmälda brott och förseelser som
tidigare utgjort ett okänt mörkertal, och sedan tar hänsyn till att man dels
tagit upp allt som uppfattats som kränkande, dels att det har letats allra
längst in i garderoberna, ända tillbaka till 80-talet (60- och 70-talens s.k.
fria kärlek verkar däremot ha klarat sig undan), så kan man faktiskt istället
konstatera att antalet förseelser är litet. Detta gäller framförallt de grova
brotten, d v s våldtäkterna. Om det i Sverige inte begåtts fler oanmälda sådana
sedan 1980 än vad som nu kommit fram, så skulle man kunna konstatera att
fenomenet tycks utgöra ett överraskande litet problem.
Det en
säkert en förhastad slutsats, och jag är övertygad om att det finns många fler
sådana brott, som fortfarande inte uppdagats, Det beror bl a på att metoo ändå
inte omfattar alla kvinnor som drabbats,
inte minst kvinnor som, mitt i Sverige, lever i hederskulturernas grepp.
Från dessa lär vi heller inte höra något alls, hur länge metoo än pågår.
Det intryck
som kampanjen skapar, att ”alla” män tafsar på och förnedrar kvinnor
– naturligtvis utom dem som, likt Wolodarski, stämmer in i kören – kan trots
dessa brister i metoo-kampanjens fullständighet, utan tvekan konstateras vara
oriktigt. Förövarna är helt enkelt inte alls en så stor grupp som metookampanjen
ger sken av. Män med makt är först och främst en ganska liten grupp män, och de
av dessa som ägnar sig åt sexuella trakasserier är ännu mycket färre. Vi kan
ganska lätt konstatera att denna lilla grupp är mycket kraftigt
överrepresenterade bland metoo-anmälningarna. Dessa män behöver sannolikt hjälp
med sitt beteende. Vad de lärt sig av metoo är däremot sannolikt mest att vara
försiktigare, för att undvika upptäckt. Deras övergrepp kommer heller aldrig
sluta upprepas om kvinnor fortsätter att vända andra kinden till istället för
att ge dem en örfil. Förhoppningsvis är det en lärdom som metoo ger kvinnorna
själva.
En
demonisering av det manliga könet och accepterande av männens kollektiva skuld,
såsom radikala feminister nu anser bevisad, är däremot en mycket farlig och
felaktig slutsats och samtidigt högst trolig konsekvens av metoo, om denna
uppfattning inte bemöts. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för män, och bör
inte vara det heller, om de bara använder en liten dos sunt förnuft och urskiljning
så är risken liten att drabbas. Att män med makt attraherar är något som vi
sannolikt aldrig kommer kunna göra något åt, men när denna makt missbrukas
måste man säga ifrån, det är det enda som hjälper, och där hoppas jag att metoo
kan hjälpa även de som förut tigit. Mäns ska även fortsättningsvis kunna kontakta kvinnor utan att vara rädda för att
bli missförstådda och okynnesanmälda, Den risken är betydligt större efter
metoo, med unga kvinnor som får lära sig att alla män är potentiella förövare.
Därför måste vi sluta låta metoo dra alla män över samma kam. Det riktar helt
enkelt strålkastarljuset bort från dem det berör. Det, herr Wolodarski, är din
viktigaste uppgift som chefredaktör på en tidning som berömmer sig för att vara
sansen och balansens röst, när dreven går”
