…
Jag undrar hur det är ?
Jag har inga illusioner om ”lyckliga i alla sina dar”
Drömmer inte om någon överdådigt vacker prinsessa.
Och jag har inga ekonomiska ambitioner,
för ambitionens skull.
Men jag undrar hur det är att känna sig älskad ?
Jag har ingen egen erfarenhet av att bli visad
kärlek, pussar och kramar, som nåt naturligt.
Kunna höja rösten och vara oense, kramas och förlåta.
Har ingen erfarenhet av att någon bryr sig om mig,
och ger mig av sin tid. Det är bara så det är.
Så jag har ännu inte lyckats tro, och ingen har ännu,
lyckats få mig att tro på att det är för mig.
Ingen har ännu lyckats bryta igen muren av misstro,
och svek, som var det jag lärde mig.
Jag undrar hur det känns att känna sig älskad ?
Jag föreställer mig att man känner sig mer levande,
mer betydelsefull, mer underbar.
Jag undrar hur det känns att någon ser en i ögonen,
och man vet att hon tror på en, litar på en,
inte bryr sig om vad andra tänker o tycker,
utan bara älskar en… jag undrar.
Den enda som såg på mig på det viset…
…äh de är bara dumt att tänka så.
Hon har sitt liv nån annanstans och hoppas hon är lycklig,
åtminstone för det mesta.
Hon var för ung för mig.
Fast med en själ som var 10.000 meter djup,
och ett hjärta vid som en ocean.
Och en blick som förstod mer än som kunde förklaras
som intelligens.
Jag tror inte jag kommer få uppleva det.
Jag är sanningen att säga livrädd för att
öppna hjärtat ens på glänt.
Men jag undrar hur det är,
att känna sig älskad.
Ibland tror jag mig befinna mig i kärleksfulla miljöer,
familjer med smågnabb, vardagsproblem, gos och
skratt. Men jag romantiserar nog det jag beskådar.
För jag förstår inte ….
Jag kan bara föreställa mig lyckan att få hjälpa
sin dotter med läxan. Trösta sin son när han ramlat
och skrapat knät.
jag undrar….