…
33 år av mitt liv som siffermässigt vuxen,
och vissa saker har tagit så lång, så lång tid.
För verktygslådan var tom där i Stockholm
när jag fyllde 18 år,… och stora hål i den.
Så stora hål i självkänslan, självförtroendet,
så vilsen då.
Allt det mitt hårt prövade hjärta och psyke
förstod redan för 30 år sedan, allt det visste jag,
men fick inte till det. Allt det här med ordning och reda,
städat i hemmet, ordnad ekonomi, att det är bra för en.
Idag har jag tex omstrukturerat i köket,
och under en längre tid i hela lägenheten.
Men utan det inre betyder dessa saker ingenting,
utan självkänslan, utan en känsla av att vilja sitt eget bästa,
en känsla av att åtminstone ha varit älskad,
ha varit efterlängtad.
Det är omöjligt att bygga hus, utan grund,
Det är omöjligt att låta sig bli älskad,
när man inte tror på det.
Skadliga mönster tar man sig inte ut ur,
genom att säga till sig själv att man kan ta sig ur dem.
Man tar sig bara ur dem när man verkligen VILL.
För det finns ”belöningar” i varje beroende, i varje sorts missbruk.
Och det finns en trygghet i varje enskilt helvete.
Jag tycker mig ha tagit några steg i rätt riktning på sistone,
som har förbättrat mitt liv, min självbild något.
Och det är en kamp delvis, varje dag, varje år.
Det kommer inte gratis…
…men vissa framsteg och förverkligande
av insikter jag burit på.
Och delvis fick jag en Gökboet-deja-vu-känsla,
när en vän valde att sluta sina dagar.
Då kände jag att jag tänker leva mina dagar,
lite som Indianhövdingen i Gökboet,
som krossade murarna
och sprang ut i friheten,
för sin väns skull.