…
Det mesta var avslaget ikväll.
Jag kompenserade att jag kom sent
med att gå ifrån lite tidigare.
Några gick av outgrundliga skäl ,
inte ifrån fikaborden, lite finare folk, kan jag tänka.
De förväntade sig kanske bli uppbjudna där uppe,
eller ville inte dansa.
Några duktiga danserskor var på plats,
några isprinsessor, en danssugen Sjödin.
Vi var några fler på dansgolvet,
än de var på scenen.
Snart är nog dansen i Sollefteå ett minne blott
skulle jag tro, precis som de affärslokaler som ratas
för Birsta och internet.
Jag vet inte…. jag känner inte längre för att åka 15-20 mil,
och komma hem mellan 03.00 – 04.00 på natten,
så länge det finns dans 5 minuter hemifrån.
Och när de nära danserna försvinner,
då hittar jag på nåt annat roligt att göra.
Varför åka över ån efter vatten ?
Den eminente dansarrangören Lejonsson,
tillika godhjärtade mannen Lars-Erik Jonsson,
har uttryckt full förståelse för när vi dansare
är lokalt lojala. Det hedrar honom.
Det enda som inte var i närheten av avslaget,
var Erika, sångerskan i Drifters.
Jag börjar bli mer och mer säker på att hon har ett
laddningsuttag nånstans på kroppen, och att orkestern
sätter henne på laddning på en stol, drar ur sladden och
sen är det 110% urladdning på scenen,
oavsett mängden inlösta.
hur professionellt är inte det då ?!
Duracell got nothing on her !
Klockan 24, mitt i dansbandsrefrängen,
började jag därför tänka på refrängen.
Jag vill passa på att tacka min polare Martin för
Buffé på Hallstaberget, efter musicerande,
och burit möbler åt dotra hanses. ”Söstra mi”