…
En kopp varm kamomillte med honung,
passar bra efter nattpromenad i oktober.
Jag var rastlös i kropp och själ,
och höstregnet smattrade enträget på,
mot gator och torg, i min sovande och
av urbaniseringen och landstingspolitiker
hårt utsatta lilla hemstad.
Det är inte höstens fel, de toner i mitt bröst,
som spelar melankoliskt, och utan takt.
Det är i dagsläget ingens fel.
Det är bara en del av livet.
Jämförandes, är det ändå som ett paradis
mot för förra och förrförra hösten.
Jämförandes, så är jag nästan trygg när jag
går i mörkret, inte jagad av rädslor lika mycket,
inte uppäten av ilska, lika mycket.
Men jag tar inga stora avvikande krumsprång,
uti det äventyrliga, och jag undviker till största möjliga
mån att ”fånga dagen”, ty den låter sig inte fångas,
bättre att typ ordna en trivsam vardag kan jag tycka.
Jag behöver inte konsumera,
inte resa eller gå nån sjangdobel utbildning,
eller ha nån stroppig arbetstitel för att må bra.
Jag behöver inte LCHF eller 5 – 2 metoden, eller
reklamens alla möjliga och omöjliga träningsredskap.
Jag behöver bara lite hyfsat krubb, lagom promenader,
lite musikalisk meditation, lite vänner…
lite vila och sömn, lite drömmar, lite hjälp, lite kärlek,
OCH en kopp kaffe om da’n…
… i princip tyyp