…
Det regnar ute.
Jag har just tagit mig en kopp kaffe,
med mörk chokladbit till,
efter att ha sett på ”Arvinge okänd”
Jag fäller några tårar, när William träffar sin fattiga mor
i Moçambique, samt sin syster.
Jag har för evigt gråten inom mig,
över min förlorade familj.
Och man tänker ibland desperat och bakvänt,
för att dämpa sin sorg och saknad,
för att försöka förklara det för hjärtat oförklarliga,
hur en förälder överger sina barn.
Längtan
Jag kan önska att jag hade nå’n fattig familj i Afrika,
Asien eller Sydamerika som pga fattigdom var tvungna
att adoptera bort mig…
På så sätt skulle det inte bero på att jag var oönskad, oälskad,
av min egen mor, och i långa perioder övergiven av min far,
som jag älskade av hela mitt hjärta
Jag är nog rätt lik min far till sättet.
Och hade jag vart en fader,
kan hända att jag varit lika varm och skämtsam
far som min far, men kanske också lika frånvarande.
Kaffet och chokladen var jättegott.
Jag grundade med havregryn och hemkokt lingonsylt
Det är småmulet ute, och regnet har upphört
Det som varit är inte oviktigt
Jag har ofta känt mig rotlös, oönskad, utanför.
Rädd för ensamhet, rädd för döden, rädd för livet.
rädd.
Och jag kan varken förändra det som hänt o inte hänt,
eller att det lämnat blödande sår i mitt hjärta.
Jag har bara att leva med det, plåstra om mitt hjärta med
balsamerande tårar, de gånger inte skratten kluckar
hjärtligt från diafragman i livet.
Den viktiga gråa vardagen
Idag, en grå septemberdag, utan planer för dagen.
Disken avklarad, ingen fullspäckad kalender,
inga tusenlappar att sätta sprätt på,
ingen familjemiddag eller desperat kryssning för att
övertyga mig själv om hur lycklig jag är,
och hur väl jag ”fångar dagen”
Jag tänker att jag inte skall försöka tvinga fram lycka
genom att vara eftertraktad var sekund, eller genom att
visa alla på Facebook hur duktig, lycklig och positiv jag är.
Jag tänker att rätt som det är, så springer lyckan förbi en stund,
genom ett barns leende, en gamlings visdom,
eller en främlings vänlighet.
Och kanske till och med genom
att vara förnöjd över mig själv en stund, och hur jag är,
hur jag gör.
Jag får helt enkelt lyda ett råd som vissa föräldrar ger till
sina barn, men många gånger vuxna själva är dåliga att följa:
– Men ha tråkigt då !!
Då brukar barn hitta på nåt inom bara några minuter.
Kanske tar lite längre tid för oss vuxna,*
men tråkighet föder nog ändå kreativitet i slutändan.
Och många i världen skulle varit väldigt avundsjuka
över min trista gråa vardag… ja eller lördag då.
Ur askan …
ur tråkiga stunder, och avvecklande skeden i livet,
föds också humoristiskt sätt att se på livet.
Min 85-åriga moster som numer valt att bo på
servicehus i Domsjö, närmare yngsta dottern på 60 bast,
vittnar ibland om detta.
Det går ju inte fort fram för varken moster eller
hennes grannar i servicehuset, men en lång, lång
inomhus-korridor som binder samman huset,
har av åldringshumorn döpts till: ”E4-an”
Och en inglasad balkong, där många av dem sitter
och surrar till mat eller kaffe har de döpt om till ”Kuvösen”
Men man behöver i alla fall inte göra det så tråkigt för sig
så att man tittar på centerpartiets partistämma i 16 timmar,
som visas i helgen,
nån j-a måtta får det vara
