…
Jag har funnit att jag nog inte är den typiske
svenske mannen, på flera vis. Ändå är jag ju svensk,
och jag är man. Jag har kanske inte fastnat lika mycket
i könsrollspelet som många svenska män och kvinnor har.
Nu kom det till min vetskap att en som varit/är en av
mina närmaste vänner, de senaste 15 åren, inte längre
var älskvärd.
Denne man som likt oss övriga människor ha sina sidor,
men är en av de snällaste människor jag träffat på.
Så snäll och självuppoffrande att man nästan får lust
att klappa till honom, mest ur uppvaknande-aspekt.
Att människor skiljs åt är jag den siste att vara fördömande över.
Jag som har svårt att förstå hur människor klarar av att bo ihop,
leva ihop, ha sex, laga mat, etc etc mer än ett år.
Varenda par som lyckas längre än så ser jag som
magicians, trollkarlar och feer, och är imponerad, förtrollad och
står häpen med vidöppen mun.
Däremot… så tycker jag väl att en partner som den andra
partnern träffat en längre tid, förtjänar ärlighet.
Kalla mig tokig om ni vill, men så tycker jag.
Så ibland känner jag mig som från en
annan planet kring den typen av moralfrågor.
I alla fall, hur som helst,jag har själv oftast pratat med
kvinnor när jag varit som mest nere i skosulorna,
eller ska jag säga, gråtit ut hos kvinnliga vänner.
För jag pratar även med män under
själslig ”lågkonjunktur”.
Nu såg jag en vän i nöd.
En man som inte jag lärt känna som den sentimentale,
känslosamme gråt-samtalaren.
Och jag tänker att kanske, om man vill hjälpa den typiske
Karla-karln med själslig balsam, så ska man erbjuda tjänster
för praktiska göromål, inte ringa upp för gråtsamtal, som ofta
varit ett av mina verktyg. Sen öppnar man en dörr för polaren
att ventilera, medan man hjälps åt med det praktiska,
som för de flesta män är den enda godtagbara ursäkten för att
höras av och umgås.
Kanske skulle min polare sagt som en kompis kompis
som blev ratad i unga år av sin tjej, och jag beklagade att hon gjort slut.
Då sa han bara
– ”Ja hon trodde väl hon kunde få nån bättre”
…tänk på det polarn, tänk på det !