…
Det var vackert vindstilla väder.
Den lågt stående solen,
förvandlade den Ångermanländska och jämtska hösten
till ett levande konstverk, som förändras varje minut.
Guldgula lövträds höstlöv insprängd i gallrad tallskog,
där de låga solstrålarna sipprade igenom trädkronorna,
och målade lövträden med guldpensel.
Skuggorna från trädstammarna gjorde den levande tavlan
än mer levande och tredimensionell.
Och allt detta oemotståndliga dubblerades uppochned
i klarblanka sjöar och tjärn, med en himmel blå,
där molnen var få, små och vita som bomull.
Ingen högteknologisk kamera,
ingen död eller nu levande konstnär skulle förmå att överträffa
den mest talangfulla konstnären av dem alla, moder natur.
Därav publicerar jag inte de färglösa mobilkamerakort jag i
naiv förhoppning om dess resultat ändå tog.
Det var alltså mot Junsele, och även Rossön min resa tog fart,
redan klockan 6 på morgonen. Och hur mycket jag än planerar
för sådana tidiga avresor med buss,
så finner jag mig alltid i tidsnöd
… tror jag … och småjoggar därför för att inte missa en buss,
som jag i slutändan bredvid två resvana skolungdomar,
får stå och vänta på i 10 minuter,
Målet med resan var att hjälpa en vän med ved,
samt även med gott samvete som belöning för
mödan efter 10 timmars fysiskt arbete,
erhålla lite ved för höstiga brasor
vid älvkanten.
Det var ett fysiskt tungt arbete,
trots att jag ibland gillar att ta i med kroppen.
Då de flesta trädstammar var mellan 30-40 cm i diameter,
och tung furu, med täta årsringar.
Då jag är helt novis på motorsågsteknik, kapade ved-ägaren
upp stammarna som var tjockast, 80 cm långa bitar,
som jag sen skulle hiva upp på ställningen för sågklingan,
skjuta fram dem, kapa dem trots att klingan inte nådde igenom
hela stammen.
Det innebar att jag fick vrida på dem 1-2 gånger för
att komma igenom. Och givet var stammarna ju inte jämna,
utan knotiga och kvistiga så sågskåran inte kom mitt på när
man vred på stockbiten.
Jag har stor respekt för sågklingor och dylikt,
så jag försökte kontinuerligt hålla rent från färdig-kapade
”kubbar” runt fötterna, så att jag inte snubblar in i sågklingan.
Det skulle varit högst O-skönt !
Samt att hålla händer och armar långt ifrån klingan,
på rätt sida. Det lönade sig denna gång, då den enda
”skadan” jag erhöll, vad skrubbsår på bröstvårtan av
en kubb. På kvällen som till slut kom, ca 23 för mig,
kan man säga att jag ”sov som en stock”