Månad: september 2017

…
Igen, igen, igen och om igen….

https://www.etc.se/ledare/ifragasatt-inte-lat-mig-fa-hata-manssamhallet

Jag letar faktiskt fortfarande med ljus och lykta efter en
feministisk artikel som är inkluderande och handlar
om jämställdhet, och inte hat och generaliseringar.
Men det dyker upp såna här artiklar ist, om och
om och om igen.

Denna gång uttrycker skribenten förvisso inte att hon hatar män,
som det så ofta görs, och det hedrar henne iofs en aning.
Men hon ”hatar manssamhället” istället.
Men det är så mycket fel ur både realitetsgranskning och
beskrivning av samhället, samt synen på yttrandefrihet
och ifrågasättande, så även Åsa Petersen snubblar in på
Sverigedemokraternas argumentationssätt,
och syn på yttrandefrihet.

Bara rubriken: ”Ifrågasätt inte ! Låt mig få hata manssamhället”
är så likt SDs sätt att resonera. För det första, i likhet med SD
så är det inte förbjudet att hata män/manssamhället,
bara dumt och kontraproduktivt. Det sitter inga feminister i fängelse
i Sverige idag dör att de uttrycker sitt generaliserande hat mot män,
ingen hindrar dem att uttrycka det i media.

Inga som får så mycket utrymme

Snarare är det så att förhållande till hur många de är finns
det ingen grupp som tar så mycket plats i media idag.
Och att inte ifrågasätta saker, det är oxå en favorit hos
Sverigevänner, Trumpfans, och högerextrema,
och för mig helt motsatt vad ett öppet demokratiskt
samhälle ska uppmana till. Så att en rörelse som kallar sig för
solidarisk, humanistisk, vänsterpolitisk uppmanar till det
samma som extremhögern,
är alarmerande

utdrag ur Åsa art:
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Har för andra gången på två veckor blivit förföljd till t-banan och
skakat av mig random snubbe. Det är alltså 250 meter från min bostad
till stationen, ändå hinner de. Tackar högre makt för mina ögon i
nacken. Hatar manssamhället.”

Det här är en Facebookstatus. Den skrev jag på tunnelbanan för en tid
sedan, illa berörd av en obehaglig man som jag precis hade kommit
undan. Visst skrev jag i affekt. Men det finns inte ett enda ord i
statusen som jag ångrar. (slut på utdrag ur Åsa art)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Det här också en skrämmande utveckling.
Att det givetvis har sin grund i att det förekommer
våldtäkter och ofredanden förstår jag.
Men här baseras ett hat till en gruppering/manssamhället
på hur hon ”upplever” saker på väg från tunnelbanan”,
inte på vad som bevisligen har hänt.

Jag vill på intet sätt förringa själva känslan Åsa beskriver,
att vara rädd och ängslig som ensam kvinna i mörkret,
är väl inte alls så konstigt. Men när man förväxlar känsla med
realitet, och dessutom använder den som slagträ i en infekterad
debatt, då vill jag påstå att Åsa inyte bara i förlängningen
motarbetar jämställdhet, utan även är orättvis och inte längre
trovärdig i sitt ord.

Jo rå … jag oxå

Jag har själv blivit gängmisshandlad för 20 år sedan av tre killar,
som började med en spark i bakhuvudet, och jag föll ner till golvet,
och skyddade huvudet med armar och händer, och skrek högt
för att killarna skulle bli orolig att nån hörde.
Och jag gick kroken för större ansamlingar av män på sena kvällar,
när sprit-timmens början slagit. Men inte anklagade jag 4 miljoner
män för vad dessa tre killar gjort mig.

Och jag har som man även känt av den reaktion från kvinnor
Åsa här berättar om, vilket fått mig att känna mig så obekväm
att jag gått en annan väg för att slippa känna mig iakttagen
och misstänkliggjord.
Men inte ger jag 4 miljoner kvinnor skulden för min
ängslighet där heller.

Med känslan som tillhygge

Jag har oerhört svårt för när människor använder sig av en diffus
känsla som sanningsargument, eller alibi för sina handlingar.
Vare sig det är Sverigevänner som säger att det räcker med hur de upplever saker och ting, även om det inte finns källor till det påstådda, för att hata invandrare och agera utifrån det. Om det är män som ursäktar sin otrohet med ”ja men jag var ju full”
Eller om det är feminister som grundar sitt hat på en misstanke en otrygg känsla om någon som skulle kunnat vara ett hot,( ”random snubbe, obehaglig man jag just kommit undan) Eller om det är kvinnor som motiverar sin otrohet med ”Man kan ju inte rå för hur man känner” el ” Ja men jag har ju länge försökt prata, så det är ju hans fel”
Nej man kan inte rå för hur man känner,
men man kan rå för hur man agerar !

Och du Åsa .,… fortsätt hata du, om du tror det är lösningen.
du är inte förbjuden som du antyder.
Men ännu finns inget dokumenterat exempel i mänsklighetens
historia på när hat skapat kärlek och rättvisa.

…
Det regnar ute.
Jag har just tagit mig en kopp kaffe,
med mörk chokladbit till,
efter att ha sett på ”Arvinge okänd”

Jag fäller några tårar, när William träffar sin fattiga mor
i Moçambique, samt sin syster.
Jag har för evigt gråten inom mig,
över min förlorade familj.
Och man tänker ibland desperat och bakvänt,
för att dämpa sin sorg och saknad,
för att försöka förklara det för hjärtat oförklarliga,
hur en förälder överger sina barn.

Längtan

Jag kan önska att jag hade nå’n fattig familj i Afrika,
Asien eller Sydamerika som pga fattigdom var tvungna
att adoptera bort mig…
På så sätt skulle det inte bero på att jag var oönskad, oälskad,
av min egen mor, och i långa perioder övergiven av min far,
som jag älskade av hela mitt hjärta

Jag är nog rätt lik min far till sättet.
Och hade jag vart en fader,
kan hända att jag varit lika varm och skämtsam
far som min far, men kanske också lika frånvarande.

Kaffet och chokladen var jättegott.
Jag grundade med havregryn och hemkokt lingonsylt
Det är småmulet ute, och regnet har upphört

Det som varit är inte oviktigt

Jag har ofta känt mig rotlös, oönskad, utanför.
Rädd för ensamhet, rädd för döden, rädd för livet.
rädd.

Och jag kan varken förändra det som hänt o inte hänt,
eller att det lämnat blödande sår i mitt hjärta.
Jag har bara att leva med det, plåstra om mitt hjärta med
balsamerande tårar, de gånger inte skratten kluckar
hjärtligt från diafragman i livet.

Den viktiga gråa vardagen

Idag, en grå septemberdag, utan planer för dagen.
Disken avklarad, ingen fullspäckad kalender,
inga tusenlappar att sätta sprätt på,
ingen familjemiddag eller desperat kryssning för att
övertyga mig själv om hur lycklig jag är,
och hur väl jag ”fångar dagen”

Jag tänker att jag inte skall försöka tvinga fram lycka
genom att vara eftertraktad var sekund, eller genom att
visa alla på Facebook hur duktig, lycklig och positiv jag är.
Jag tänker att rätt som det är, så springer lyckan förbi en stund,
genom ett barns leende, en gamlings visdom,
eller en främlings vänlighet.
Och kanske till och med genom
att vara förnöjd över mig själv en stund, och hur jag är,
hur jag gör.
Jag får helt enkelt lyda ett råd som vissa föräldrar ger till
sina barn, men många gånger vuxna själva är dåliga att följa:

– Men ha tråkigt då !!

Då brukar barn hitta på nåt inom bara några minuter.
Kanske tar lite längre tid för oss vuxna,*
men tråkighet föder nog ändå kreativitet i slutändan.
Och många i världen skulle varit väldigt avundsjuka
över min trista gråa vardag… ja eller lördag då.

Ur askan …

ur tråkiga stunder, och avvecklande skeden i livet,
föds också humoristiskt sätt att se på livet.
Min 85-åriga moster som numer valt att bo på
servicehus i Domsjö, närmare yngsta dottern på 60 bast,
vittnar ibland om detta.

Det går ju inte fort fram för varken moster eller
hennes grannar i servicehuset, men en lång, lång
inomhus-korridor som binder samman huset,
har av åldringshumorn döpts till: ”E4-an”

Och en inglasad balkong, där många av dem sitter
och surrar till mat eller kaffe har de döpt om till ”Kuvösen”
Men man behöver i alla fall inte göra det så tråkigt för sig
så att man tittar på centerpartiets partistämma i 16 timmar,
som visas i helgen,
nån j-a måtta får det vara

…
Jag har funnit att jag nog inte är den typiske
svenske mannen, på flera vis. Ändå är jag ju svensk,
och jag är man. Jag har kanske inte fastnat lika mycket
i könsrollspelet som många svenska män och kvinnor har.

Nu kom det till min vetskap att en som varit/är en av
mina närmaste vänner, de senaste 15 åren, inte längre
var älskvärd.
Denne man som likt oss övriga människor ha sina sidor,
men är en av de snällaste människor jag träffat på.
Så snäll och självuppoffrande att man nästan får lust
att klappa till honom, mest ur uppvaknande-aspekt.

Att människor skiljs åt är jag den siste att vara fördömande över.
Jag som har svårt att förstå hur människor klarar av att bo ihop,
leva ihop, ha sex, laga mat, etc etc mer än ett år.
Varenda par som lyckas längre än så ser jag som
magicians, trollkarlar och feer, och är imponerad, förtrollad och
står häpen med vidöppen mun.

Däremot… så tycker jag väl att en partner som den andra
partnern träffat en längre tid, förtjänar ärlighet.
Kalla mig tokig om ni vill, men så tycker jag.
Så ibland känner jag mig som från en
annan planet kring den typen av moralfrågor.

I alla fall, hur som helst,jag har själv oftast pratat med
kvinnor när jag varit som mest nere i skosulorna,
eller ska jag säga, gråtit ut hos kvinnliga vänner.
För jag pratar även med män under
själslig ”lågkonjunktur”.

Nu såg jag en vän i nöd.
En man som inte jag lärt känna som den sentimentale,
känslosamme gråt-samtalaren.
Och jag tänker att kanske, om man vill hjälpa den typiske
Karla-karln med själslig balsam, så ska man erbjuda tjänster
för praktiska göromål, inte ringa upp för gråtsamtal, som ofta
varit ett av mina verktyg. Sen öppnar man en dörr för polaren
att ventilera, medan man hjälps åt med det praktiska,
som för de flesta män är den enda godtagbara ursäkten för att
höras av och umgås.

Kanske skulle min polare sagt som en kompis kompis
som blev ratad i unga år av sin tjej, och jag beklagade att hon gjort slut.
Då sa han bara

– ”Ja hon trodde väl hon kunde få nån bättre”

…tänk på det polarn, tänk på det !

…
Det var vackert vindstilla väder.
Den lågt stående solen,
förvandlade den Ångermanländska och jämtska hösten
till ett levande konstverk, som förändras varje minut.
Guldgula lövträds höstlöv insprängd i gallrad tallskog,
där de låga solstrålarna sipprade igenom trädkronorna,
och målade lövträden med guldpensel.
Skuggorna från trädstammarna gjorde den levande tavlan
än mer levande och tredimensionell.
Och allt detta oemotståndliga dubblerades uppochned
i klarblanka sjöar och tjärn, med en himmel blå,
där molnen var få, små och vita som bomull.

Ingen högteknologisk kamera,
ingen död eller nu levande konstnär skulle förmå att överträffa
den mest talangfulla konstnären av dem alla, moder natur.
Därav publicerar jag inte de färglösa mobilkamerakort jag i
naiv förhoppning om dess resultat ändå tog.

Det var alltså mot Junsele, och även Rossön min resa tog fart,
redan klockan 6 på morgonen. Och hur mycket jag än planerar
för sådana tidiga avresor med buss,
så finner jag mig alltid i tidsnöd
… tror jag … och småjoggar därför för att inte missa en buss,
som jag i slutändan bredvid två resvana skolungdomar,
får stå och vänta på i 10 minuter,

Målet med resan var att hjälpa en vän med ved,
samt även med gott samvete som belöning för
mödan efter 10 timmars fysiskt arbete,
erhålla lite ved för höstiga brasor
vid älvkanten.

Det var ett fysiskt tungt arbete,
trots att jag ibland gillar att ta i med kroppen.
Då de flesta trädstammar var mellan 30-40 cm i diameter,
och tung furu, med täta årsringar.
Då jag är helt novis på motorsågsteknik, kapade ved-ägaren
upp stammarna som var tjockast, 80 cm långa bitar,
som jag sen skulle hiva upp på ställningen för sågklingan,
skjuta fram dem, kapa dem trots att klingan inte nådde igenom
hela stammen.

Det innebar att jag fick vrida på dem 1-2 gånger för
att komma igenom. Och givet var stammarna ju inte jämna,
utan knotiga och kvistiga så sågskåran inte kom mitt på när
man vred på stockbiten.
Jag har stor respekt för sågklingor och dylikt,
så jag försökte kontinuerligt hålla rent från färdig-kapade
”kubbar” runt fötterna, så att jag inte snubblar in i sågklingan.
Det skulle varit högst O-skönt !
Samt att hålla händer och armar långt ifrån klingan,
på rätt sida. Det lönade sig denna gång, då den enda
”skadan” jag erhöll, vad skrubbsår på bröstvårtan av
en kubb. På kvällen som till slut kom, ca 23 för mig,
kan man säga att jag ”sov som en stock”

…
Den där lilla korgen i mitten, med röd diskborste,
glädjer mig elefantligt mycket,
var gång jag ser den. Inget märkvärdigt kan tyckas.
Det är flera aspekter på det något ovanliga glädjeämnet.
Och för de flesta kanske en självklarhet,
som enbart går att vara sur över, om man är utan,
inte glad när man har den.

Jag köpte den på Jysk, för ett annat syfte,
att ha i badrummet för schampoflaskor och tvål.
Och i begynnelsen var det nå slags sugkoppar på den
som skulle sätta fast korgen på kaklet utan att borra.
Men antingen var jag ”klommrit” eller så var det dålig kvalitet.
För den gick sônt när jag skulle hä upp’an.

jag har genom åren varit bedrövligt dålig på att klaga på
inköpta defekta varor, samt begära återköp.
”Men nu jäääklar” svor jag så det nästan hördes.
Jo ru passa er noga 🙂
Den här gången ska jag minsann lämna tillbaks, tänkte jag
och knöt näven i fickan, och sparade kartong och kvitto.

Nä… ni gissade rätt, det blev inte av.
Det som glädjer mig ändå, är att jag hittade ett
användningsområde för den defekta varan,
och slapp var gnällig kund, o tjafsa med expediter,
vilket jag avskyyyyr. Och jag fick göra det med nyinköpta
verktyg, som dessutom var lätta att hitta åt
(har inte haft världens ordning)
Jag hade alla verktyg jag behövde, slapp tex låna.

I ca 30 år har jag inte ens reflekterat över behovet
att göra det praktiskt för mig själv med diskborste och diskpropp,
som jag tidigare, mycket ”omafalt och bänt”,
lagt på hushållspappershållaren ovan diskbänken.
O de har ramlat ner o klatrat o jäklats.

Och nu hörrni, har jag äntligen fått korgen.

Och det ligger faktiskt mer än så i det här till synes
världsliga glädjeämnet. Det handlar för MIG om en sak jag tidigare
aldrig ens reflekterat över, inte förstått att det finns..
… att ha en egen vilja. Att tänka lite på mig själv ibland oxå.

…på vad jag vill…

Den fantastiskt goda vegetariska pastan däremot,
fick jag på restaurang Gallegos/Thorell vid bruket.
Där även en halv kasse äpplen följde med mig hem.

En sån dag gör det inget om man inte är bäst på boulen.

…
Kanske det är dags att börja generalisera kvinnor ?

Jag har rätt länge varit noga med att inte skuldbelägga
grupper utifrån nedsättande, fördomsfulla generaliseringar.
Eller som det heter när man beter sig på det viset med ras,
religion eller etnicitet som grund:

”rasism”

Att jag har den inställningen har säkerligen sin grund i att
ha blivit utsatt för beteendet nedsättande generaliseringar
i överdos, eller bevittnat detsamma
för närstående och främlingar.
Jag har till och med funnit mig verbalt stå och försvara
människor jag tycker genuint illa om på personkemi-basis,
när jag funnit att det varit frågan om illasinnat obevisat
skvaller. Och kanske jag har den inställningen för att jag vid
ett flertal tillfällen råkat illa ut av just illasinnat, ogrundat,
skvaller som för vissa väger tyngre i bedömning av sina
medmänniskor än bevis, fakta och medmänsklighet

Språklig diplomatisk immunitet

Allt för många feministiska journalister jobbar uppenbarligen
hårt på att förändra debattklimatet och ge sig själva nån
slags språklig diplomatisk immunitet,
och fördelar utifrån vilket kön de har.

Och då har jag främst i åtanke när i första hand feminister
förbehåller sig rätten att generalisera över män,
utifrån vad en ändå förhållandevis liten procent av männen gör.
Och då inte bara förbehåller sig rätten, utan aggressivt,
gång på gång, med en anklagande tonläge i tidningar och sociala
medier, kräver att vi män skall sitta tyst och acceptera dessa
om oss nedlåtande generaliseringar.

Kopierar ärkefiendens tillvägagångssätt

Jag finner det inte bara skrämmande, utan även alarmerande
att stora delar av feminismen, den feminism som en gång gick
ut på gator och torg, och faktiskt var DEN betydligt mest
drivande faktorn för demokrati,
rösträtt och jämställdhet, nu istället valt att följa nationalismens
tillvägagångssätt.

Och i likhet med de högerextrema värderingarnas återtåg
i västvärlden, så fungerar det. acceptansen för generaliseringar ökar,
acceptansen för exkluderande, pga av feminism OCH nationalism,
ökar … sakta, sakta, så sakta att den historielösa massan
långsamt glider in i, och återupprepar historiens misstag,
som i förlängningen kan bli ett återupprepande av historiens fasor.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mikaela Nordlund, som skrev i DN (utdrag, länkat till hela art här)

….När ska ni män sluta skydda varandra så
förbaskat? Det är faktiskt så att det är fullt möjligt för en man att
erkänna att män beter sig som totala drägg, alldeles för ofta, utan att
han själv behöver specificera att det bara gäller andra män, inte alla
män, inte han själv. Ni kommer inte automatiskt implodera om ni pratar
om män i en generell term.

Alla som har en fungerande hjärna vet
redan att det inte är alla män, men vi har inte tid att specificera det
varje dag så att ni inte ska känna er kränkta, vi har nämligen fullt upp
med att försöka inte bli trakasserade samt att utbilda er på en och
samma gång om hur ni borde sluta trakassera oss.

När ska ni män sluta skydda varandra på
detta extrema vis och istället börja ta individuellt ansvar för att bli
bättre? Det känns som att det är dags.

Jag väntar spänt på era kommentarer om hur kränkta ni känner er av detta inlägg. …..

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Byt ut orden i fet stil ovan ”män” el ”man” mot ordet ”invandrare” i Mikaelas text, och föreställ er reaktionerna i media.

Sista raden där förresten är intressant, för jag uppfattar det som att Mikaela själv verkar vara just rätt så KRÄNKT

…och NEJ, jag tänker inte börja generalisera kvinnor,
på det sätt som allt för många feministiska journalister
gör med män. Dock har jag utifrån mina skrivelser på nätet
blivit ”anklagad” för att vara lika generaliserande själv,
dvs då lika generaliserande som vissa feministiska journalister
då är, allt detta enligt en manlig feminist och FB-vän.

Själv anser jag det iofs vara stor skillnad på att sakligt kritisera
tillvägagångssättet hos en politisk inriktning, som dessutom är
på väg att spåra ur, jämfört med att generalisera över halva
befolkningen utifrån om man sitter eller står och kissar.
Skillnaden är väsentlig.
Man väljer att vara feminist, men man väljer inte kön.
Vill man då stå upp för feminismens grundidé om jämställdhet,
så tycker jag att det är på sin plats att kritisera ledande feministers
nedlåtande generaliseringar, samt makthunger.

NEJ, jag tänker inte börja generalisera kvinnor,
men tanken är värd att väckas för att
belysa att det inte är jämställdhet dessa
journalister arbetar för.

Vad som skiljer mig och Mikaela är kanske att hon
i likhet med nationalisterna tänker för mycket i termer av
”vi och dom” utifrån kön, eller ras,
Medan jag kanske tänker mer utifrån vad folk
faktiskt säger och tycker.
För det Mikaela i grunden upprör sig över,
upprör sig även en absolut majoritet av Sveriges
befolkning över. … förena dig med oss, istället för att alienera
dig från oss Mikaela.

Kanske Mikaela bara behöver en kram !?

…
Man blir bara trött ibland,
Hatet regerar … och kaoset är dess
justitieminister.

Svenskar som hatar invandrare.
Invandrare som fått komma till Sverige
från krig och förföljelse, som nu tycker sig blivit tillräckligt
svenska att hata invandrare.

Kvinnor som hatar män, kvinnor som baktalar män.
Ungar som är utan gränser, ungar som styr de vuxna.
Ungar som ger sig på vuxna, påhejade av föräldrar
med curlingkvast.
Föräldrar som skiter i sina barn,
och föräldrar som curlar sina barn.

Politiker som skickat cancersjuka ut ur sjukförsäkringen,
som känner sig kränkta när de kritiseras för det,
och kallar kritiken ”ovärdig”
Arbetare som klättrat på karriärstegen ett ynka steg,
och beter sig som de ägde världen, och gärna pissa neråt på trappstegen
Politiker som käftar likt 3-åringar i sandlådan, med kärnvapen
istället för stenkastning som vapen.

…
Femtioett år
och under dessa år bara önskat en enda sak:
Tyck om mig !

En fundamental önskan för alla kan hända,
men kanske än mer för vissa av oss.
Många lärdomar lärda,
men fortfarande finner jag mig då
och då dansa runt runt, för att bli omtyckt,
finner jag mig göra mig till för att bli omtyckt,
en liten liten stund.

Och fortfarande finner jag mig tro att jag inte är omtyckt,
om inte det jag presterar gillas, uppmärksammas.
Fortfarande kommer jag på mig tycka det är viktigare vad
andra tycker om mig, än vad jag tycker om mig.
Jag tror det är högst mänskligt.

Det är mest pengahungriga Amerikanska
positivitets-psykologi-författare,
som påstår sig funnit en enkel lösning på dilemmat,
eftersom alla enkla lösningar på komplicerade saker kan
uppfattas som attraktiva för den som söker råd.
Typ att när man läst deras bok,,.
.. eh jag menar köpt deras bok….
… så blir du lyck… jag menar så blir författaren
lyckl… eh jag menar rikare !

Och det är mest de som tror sig vara förmer,
som läser deras böcker och fnyser åt oss som försöker
tänka själva, fnyser åt oss som är miserabla och mänskliga,
bräckliga. Fnyser åt oss som inte alltid ”lever i nuet” som det står
i de bästsäljande psykologiböckerna. Fnyser åt oss om inte ”lämnar
det förflutna bakom oss”

Jag tror mig veta att det är imbecillt att lämna det förflutna
bakom oss, det är en del av oss,
som är med oss till sista andetaget.
utan det förflutna är vi ingen alls.
Vi är heller ingen alls utan en framtid,
och nä visst vi är heller inget utan nuet.
jag tror det hör ihop.

Allt jag nånsin velat är:
tyck om mig !
Bränn alla förmanande böcker på bål,
som pratar om självkärlek, fånga dagen,
ta tag i ditt liv, bli en bättre chef, bli en bättre älskare.
Bränn dem på bål… och tyck om mig istället !
De ger mig ingenting, de ger dig inget äkta,
de ger möjligtvis författaren rikedom.

När allt kommer omkring så finns det bara en sak som är viktig,
och det är att tycka om, och bli omtyckt,
och inga böcker i världen kan ordna det.

När allt kommer omkring är det enda som är viktigt är kärlek,
empati, omtanke, solidaritet, att lyssna,
att säga det man har på hjärtat…

… och kaffe !

…
Ja men visst får man väl det !
Är man en idiot om man är emot invandring ?
Nej det behöver man absolut inte vara,
oinsatt i nationalekonomi möjligtvis,
och möjligtvis oinsatt vad som orsakar vad.
Och oinsatt i alla fördelar invandring har gett oss
svenskar, eller ointresserad av dem.

Är någon enda person som tycker illa om
invandring förhindrad att tycka så ?
Nej givetvis inte… folk tycker så de storknar,
och ingen åker i fängelse för det.
Inte så länge vi genom information, röstsedeln,
och lagar,håller borta från makten,
de som åberopar yttrandefriheten
för att i längden avskaffa den samma.

Gillar jag invandrare ?

Gillar jag invandrare ?
Det är en dum fråga !
Men jag ställer den för att belysa att man inte
kan gilla invandrare, lika
lite som man kan ogilla invandrare.

Varför kan man inte gilla invandrare ?
Därför att alla invandrare är olika människor,
precis som svenskar är olika människor.
Det går inte att gilla svenskar, inte
ogilla svenskar heller.

Jag undrar ju bara …

Jag tycker bara att om man tycker en sak,
och står för det, så borde man väl tåla granskning av åsikten,
när den baseras på händelser som påstås vara sanna.
…av låt oss säga någon som påstår sig ogilla invandring.
EN enkel fråga välter oftast hela resonemanget för den
som ogillar invandring, och den frågan är:

– Varför !?

Anledningen är att nu ska den som tycker det hitta
faktiska orsaker till det, och då letar man ofta enstaka
fall där invandrare betett sig illa, och menar på att det
är bevis för att invandring är dåligt för Sverige.
Och det är väl illa nog kan man tycka att låta en majoritet av
en konstruerad grupp, bära hundhuvud för en liten klicks
ageranden.

Icke adlade ”riddares” förhållande till samvete och uppriktighet

Men dessa främlingsfientlighetens icke adlade riddare
nöjer sig inte med att leta upp negativa exempel,
om än de är i minoritet.
Utan man ägnar även mycket energi åt att klistra ihop
rena rövarhistorier, klistra in bilder från helt andra sammanhang,
medvetet omskriva länkade artiklar.
Eller som vi säger på svenska: Ljuga!

Är man en idiot då ?

Är man en idiot om man trots överbevisning om lögner
i ett ärende fortsätter hävda dess relevans,
samt hävda ”yttrandefrihet” som grund ?

Ja … då är man faktiskt en idiot !

Är man en idiot om man i ren oförsiktighet och ilska tagit
dessa ”yttrandefrihetens”
främlingsfientliga ”riddares” påstående för sanningar?
Nej det tycker inte jag i alla fall. Naiv kanske,
blåögd i värsta fall, om det sker vid nåt enstaka tillfälle.

Är man en idiot om man följer dessa ”riddare” i blint hat,
oavsett vad lögner de kommer med, oavsett hur rasistiskt
de uttalar sig.
Jo ja då är man nog dessvärre en idiot !

Den söta tanten pratar från hjärtat, men har hjärnan intakt

En gammal halvblind söt liten tant, brukar ofta komma
haltandes ner till parken när jag och Janne P spelar boule.
Jag tycker hon är beundransvärd som går ut i parken,
sitter och njuter av livet…och har ett subtilt leende, med spår
av ålderdomskrämpor.

Jag brukar alltid gå fram och småprata med henne,
om väder och vind, berätta vad vi gör (hon ser ju inte)
Och varje gång tala om vem jag är (hon ser ju inte)
Hon säger att hon tycker det är så roligt när folk
kommer fram och pratar.

En gång när vi pratade om livet,
och kom in på invandring
så sa hon lite ängsligt:

– ”Man känner inte igen sig längre”

Hon menade på tex att det nu bodde invandrare
i hennes port. Och det var inte för att de var otrevliga
mot henne, inte högljudda, men hon nämnde att det
luktade utländsk mat i trappen tex.

Sambandet mellan tantens oskyldiga oro, och långt värre företeelser

Jag skriver om henne i samband med första halvan av blogginlägget,
för att jag tycker denna söta tants reaktion
är förståelig. Och jag tycker det var fint uttryckt av henne,
det är närmare kärnan, när allt kommer omkring,
vad många känner kring tex invandring.
Man känner inte igen sig.
Och det kan vara lite jobbigt för vissa

Och nånstans tror jag att det är detta det egentligen
handlar om, för alla de som går från skalan
”kritisk till invandringspolitiken” till fullfjädrade
hatiska rasister. Man känner inte igen sig.

Det övriga som får oss att känna oss vilsna

Sen finns det miljoner saker till, som inte alls har med
invandring att göra, som gör att vi inte längre känner igen oss.
Det globala informationsflödet internet, teknisk avans,
sämre sjukvård pga av att pengar flödar uppåt i samhället,
vädret blir annorlunda, människor vi känner går bort och dör,
etc etc … Men dessa är inte lika lättigenkännliga som fenomenet invandring,
och inte lika lätta att göra till syndabockar och fjärma sig ifrån

Att se eller inte se – det är frågan

Men när jag då tänker på den oskyldigt ängsliga damen,
som rent faktiskt inte ser med ögonen,
och behöver få lite extra information.
ja då tänker jag att jag försöker göra samma sak,
när det gäller de som blir lurade att tycka illa om invandring
på felaktiga uppgifter, eller i bästa fall bara vinklade uppgifter

jag berättar goda exempel och följder av invandringen,
(för dom ser ju inte)
jag visar hela bilden med ord
(för dom ser ju inte)
1jag berättar om den lilla prinsessan från Syrien,
som numera har ett stort leende på sina läppar,
istället för att bli ett lik under Assads gasningar
(för dom ser ju inte)

Får man tycka illa om invandrare ?
Ja det är inte olagligt,
men det är enfaldigt !
alla är individer, det finns idioter och
änglar bland alla folkslag.

Får man tycka illa om invandring ?
Ja det är inte olagligt,
men det är självdestruktivt och
okunnigt.

Den gamla damen ser kanske långt mer i sin blindhet,
än många många seende …i sin vägran att se

…
Ja titeln är väl en travesti på filmtiteln
”Hur många lingon finns det i världen ?”
Jag älskade den filmen.
Skådisarna var underbara, och handlingen skön.
Och frågan var underbar.

Men när man om och om igen ”snubblar” på Facebookinlägg,
som poppar upp som tusentals flugsvampar i kantarellskogen.
Då undrar jag hur många idioter det finns i världen.
För jag börjar mer och mer se många av dem som idioter
mer än rasister faktiskt.
Inlägg där källor till påstående totalignoreras. Och man tom går
så långt att man tycker det inte behövs styrka det man påstår
om saker man bevisligen inte kan ha en aning om.
Och man anser att detta är ”yttrandefrihet”

Jag får verkligen om och om igen bita mig i tungan,
för att inte påpeka hur korkade de framställer sig själva,
och inte vara nedlåtande, när jag bemöter deras uttalanden.
Jag har fått mycket träning på just detta genom åren,
så jag börjar behärska tekniken.

En snubbe var idag förbannad:

”Så min fråga är: hur kan miljoner av våra skattepengar gå till 1 person
med 3 fruar? Vad är det som gör att våra kommuner totalt tappar
fattningen när det gäller invandrare? ”

Han bifogade en länk till Norrtälje nyheter som ”bevis”
för hur bigamister, invandrare fick miljoner av våra skattepengar.
Bara en detalj… han glömde läsa artikeln i tidningen,
innan han delade med sig av sina ”bevis”.

Det visade sig vara så att Nacka kommun ägde lägenheterna, och att de var 47 st. Så inget av den nedlåtande propaganda herrn ifråga basunerade ut stämde. Men det hindrade inte honom från att få hundratals likes, samt att de kommenterade att jag inte såg skogen för alla träden, och att jag var … hmmm … ”PK” tror jag det var..

… *jag tror det står för ”Politiskt Kunnig” faktiskt, och jag tycker faktiskt så, och det är min yttrandefrihet faktiskt, och alla som inte tycker det är blinda för problemen
(obs ironi, satir, sista kursiva meningen)