…
”Hörrni sola skin, o de ä unnerbart o leva,
fånga da’n , och styrkekramar och ”snygging”
osså att ha bake o plocke bära.
Jo’rå säkra kort för mass-lajkning på Annsikts-boka. 
ja o nann gulli’en katt-jävel
Va en gla skit utan åsikter !
Det är bara det att det är lite grann som att
radera ut sig själv i längden, åtminstone för mig.
Nu beror det på, hur man definierar vänskap,
men jag jag har nog inte så många vänner som jag trott,
hur än man definierar det. För grundbulten i en vänskap känns
ändå som att man visar att man vill ha kontakt, hör av sig
åtminstone en femtedel av gångerna, mellan två vänner
… eller åtminstone nån enda gång
…. och att man typ VILL höras av, umgås och kanske längtas lite.
…men jag kan ha fel ?
”Men sluta gnäll gubbjävel, gå ur Facebook då,
om de inte duger”
.. kanske nån tänker som lessnat
på att jag är så ”negativ”.
Absolut, det är en möjlighet, som jag då och då nyttjat,
men det förändrar inte så mycket, annat än att jag inte
längre genom Facebook-likes kan låtsas att jag inte
innerst inne känner mig ensam då och då.
I grund och botten…
Och det är egentligen inte FB som är det jag funderar kring,
FB är kanske bara ett symptom på vad det blivit av oss,
hur vi delvis avhumaniserats, avtrubbats, desillusionerats
till att inte bry oss om nånting…
inte ens vänner … i verkliga livet (IRL)
Jag är ändå något förvånad över,
något frustrerad över att så få har egna åsikter,
att så få tänker själva, eller går ut offentligt med att de tänker själva.
Att få människor håller med mig om värderingar är
väl iofs inte så konstigt,
det finns lika mycket åsikter som det finns människor, och lite till.
Åsiktslöshet
Men nästan ingen tycker nånting, och när vissa tycker något
och man tycker olika så slutar de tycka med motiveringen att de
inte får tycka som de vill… vilket är en märklig hållning.
Med tanke på att de faktiskt får tycka
…. fast andra tycker annorlunda.
En vän till mig sa att jag var lite ”negativ”
… detta, antar jag, baserat på antalet upprörda inlägg
på bloggen över saker jag vill bidra till att förändra,
eller åtminstone visa vem jag är, vart jag står.
Samma sak fast olika klang
En bekant till mig yttrade sig om en bekant till hen,
att hens bekanta, efter depression blivit något
personlighetsförändrad.
Intressant…. ”Personlighetsförändring” är långt ifrån någon
positiv utmärkelse,
ofta använd inom psykologin, för att påvisa ett sjukdomstillstånd.
Men om du döper om det till ”personlighetsutveckling”,
så blir det nästan företagslikt, och som ett förbättrat varumärke,
av arbetsenheten du säljer dig själv som,
och/eller marknadsvärdet på dig som potentiell kärlekspartner,
eller tom sängkamrat.
Men egentligen har du väl även då blivit ”personlighetsförändrad” ?
Men användandet av ordet det negativt klingande ordet
”Personlighetsförändring” kan faktiskt avslöja mer om den som
använder det, än personen de har som objekt.
Det kan helt enkelt vara så att personen ifråga inte längre är
den person som ANVÄNDAREN av ordet finner önskvärt.
Apropå vänskap o sånt.
Hämta fiskhåven
Men det kanske är bäst att visa upp en gla-skit,
och säga att allt är bra när nå’n frågar,
och inte ha nån åsikt om nåt annat än vädret.
…o inte ”va så negativ” så att man tex upprör sig över
rasism, förtryck, klassklyftor och andra, gentemot vädret,
lätt vägande problem.
… nu ska jag väl ut o fånga dagen eller nåt då,
…på nåt mystiskt vis, …
har fiskhåv på golfen jag kan låna. 