…
Det har funnits stunder då jag känt mig så trasig,
att jag tvivlat på, om jag vet vad mänsklig kärlek är, hur det känns.
Och ibland har jag förväxlat kärlek, med självuppoffring.
Men jag vet, jag vet verkligen hur det känns,
och jag vet vad kärlek är.
Jag kanske bara av förklarliga skäl,
haft svårt att lita på att den även finns för mig.
Svårt att finna mig själv.
Jag har haft svårt att tro att jag har samma rättigheter,
som andra människor, haft svårt att tro att jag är värd något.
Men det är jag, jag är värd något,
och jag har rättigheter.
Så många gånger jag har varit uträknad av ringdomaren,
publiken har lämnat och lamporna slocknat,
och jag har kravlat mig upp på alla fyra,
utan att se, utan att höra, utan att känna,
tills plötsligt det gjort så ont inuti att jag har förstått,
varför människor inte orkar fortsätta leva.
Men jag har alltid fortsatt, även när hoppet varit ute,
och mörkret tagit mig, så har jag fortsatt.
Långt efter att ”publiken” lämnat, och ljuset släckts.
Jag är ingen firad hjälte, ingen stabil familjefar.
Jag är ingen förvärvsarbetare, eller dansgud.
Men jag har fler ärr inuti än Börje Salming och
ice-racingföraren Posa Serenius har på sina kroppar.
Men inga som syns. Jag är dock glad att jag är den jag är,
med alla osynliga ärr. Ibland har det gjort så ont,
att jag önskat jag vore nån annan.
Men jag är glad att jag inte växt upp med silversked.
Jag tänker nu att jag ska bli mer Tomas,
inte bli som någon annan.
Ikväll såg jag på Brittiska ”Akuten”,
vilket är mitt absoluta favoritprogram för närvarande.
Inte för spänningen, inte pga intresse för det helande
yrket eller nån slags action-nerv i mig.
Men för all kärlek som strålar mellan människor,
personal, familjemedlemmar.
Jag har aldrig upplevt sådan känsla av kärlek i kärleksfilmer,
kärlekskomedier, vilka ofta är fyllda med svek, otrohet,
Fotomodeller, orimliga förväntningar,
Amerikansk highscool-popularitet, eller the love of wealth.
På ”Akuten” såg jag ikväll sonens kärlek till sin alkoholiserade pappa,
när han kom in för blodförgiftning. Och hur barnbarnen till den alkoholiserade mannen fick veta att deras pappa måste ta hand om farfar nu, och den lilla pojken säger:
”Men du ska väl ta hand om oss oxå, osså ska vi ta hand om dig sen”.
Den lilla tjejen som hade fraktur i axeln, men var så otroligt modig, och hur hennes pappa … var så mycket pappa, att jag bara ville gråta tårar av guld.
Den gamla damen som hade frakturer i bägge handlederna, och när sjuksystern skulle ta av hennes ring innan händerna svullnar, så gjorde det så onty så hon skrek, ochsjuksystern sa ”sorry”
”It’s not your fault is it”
svarar hon då mitt i all smärta.
I saw love, Jag såg kärlek.
Och jag tankar mina sinnen.
Jag har nog några ronder kvar i mig ännu.