…
Jag älskade melodifestivalen när jag var liten pöjk.
Satt som klistrad vid TVn och hejade på mitt favoritbidrag till den milda grad att tröjan blev genomblöt av svett.
På med ny tröja och se färdigt omröstningen,
av jurys utspridda i vårt avlånga land.
På den tiden tävlades det om bästa låt/melodi förstår ni.
Och inga ekonomiska intressen styrde urvalet av tävlingsbidrag.
Och det var den underbara tiden då alltid ”fel låt vann” pga av att juryn tänkte fel.
Det fanns otroligt töntiga tävlingsbidrag. MEN de var oftast väldigt karakteristiska och hade ett signum. Man kom ihåg en fras, en melodislinga. Och det var klart vilket bidrag som gick vidare till eurovision redan samma kväll.
Även själva Eurovisions-schlagerfestival-finalen var så otroligt mycket mer intressant, då man fick höra tävlingsbidragen sjungas på landets eget språk. Det var en exotisk musikfest.
EN tävling i Sverige och EN tävling i Europa (som ju alla vet att Israel tillhör) 
Då (innan blomkrukor hade kastats på publik, innan det talats i tungor i livets ord= så blev jag liksom ett par miljoner svenskar förälskade i ”Främlingen” Carola Häggkvist, iklädd en blek-påskgul sparkdräkt, bekännande sin tro i direktsändning. Då kunde man glatt sjunga med i Ann–Christine Bärnstens: ”ska vi plocka körsbär i min trädgård” och lite ”wow wow wa”. och just då, kunde vi sjunga ”just nu” och höra skillnad på de olika tävlingsbidragen.
Sedan förstod – tyvärr – någon affärsidkare hur mycket pengar det gick att mjölka ur denna folkliga folkfest framför det lagoma tv-tittandet, i det lagoma landet, av det lagoma folket med lagomt antal tv-kanaler, som alltid sett upp till det svulstiga USA där allt ska vara störst, värst, dyrast. Och man släppte loss sensationen att folket fick rösta. via en avgift på telefon. Och sedan dess har man även insett att om man direktsänder flera delfinaler, andra chansen och en stor final kan man mångdubbla inkomsterna. Allt enligt amerikansk, more and more modell. Men med festivalen hände precis som med allt annat man försöker mjölka ut miljoner ur på alla möjliga sätt. Det går inflation i både kvalitet på kvantitetens bekostnad, och det unika tillfället blir till ett enda långt utdraget bingolotto, eller bröstcancergala. Precis som när vi nu fått mellan 10 – 100 kanaler på TV, ”valfrihet” så är det enda som hänt att antalet skräpprogram har multiplicerats med 100. Kommer ETT matlagningsprogram, kommer hundra till. Kommer ETT förnedringsprogram, kommer 100 till osv och det är det vi betalar för avgifter eller reklam. Bedrööööövligt. Dert var bättre förr, återinför 2 kanaler och förbjud reklam-TV !!!
Tom när de tar in en gammal artist som Owe Thörnqvist, så gör de detta för att locka äldre tittare, och tjäna pengar på deras röster. Och han ställer upp med en låt som redan skrivits för decennier sedan. Säkra på att ungdomarnas röststyrka i slutändan ska rösta fram en upp-stylad höftjuckande superstylad ung tjej, kille, idol fär sitt utseendes, sin sex appeals skull. Och vips har vi klämt ut nån miljon till ur tittarnas plånböcker. * (Plånbok = ett läderfodral från förr i tiden, med flera fack, där man kunde förvara sina fysiska betalningsmedel i form av mynt och sedlar. Dagens motsvarighet kallas mobiltelefoner med digitala swish, bank-id och kreditkort, som går att råna från filipinerna istället för på plats)
Numera hör för övrigt även Australien till Europa. Det måste vara kontinentalplattornas förflyttning eller nåt. Tänk va utbildande TV kan vara.
Härom dagen försökte verkligen att återuppväcka min forna kärlek till programmet …. ”nä jag ska ge det en chans” tänkte jag. Jag stod ut i fem minuter och insåg att det går inte, det är helt enkelt för dåligt, för utstuderat kommersiellt, för utdraget, för uppstyltat, för konstlat, tillgjort, för förutsägbart, för prostituerat, för äckligt.
Så nu sitter jag demonstrativt och lyssnar på vemodig finsk tango, och myser.
Hyvä Suomi !!! Rakastan Suomi !