…
Livet kan tyckas oerhört långt, om man tänker på alla erfarenheter man fått, alla platser man varit på, alla människor man mött, och hur många gånger man rest sig från avgrunden. Och när man begrundar hur många olika ”världar”, livsmiljöer man befunnit sig i, och lämnat.
Och livet kan te sig oerhört kort, när ens far och mor-föräldrar, ens föräldrar försvinner från dessa världar och miljöer, in i det okända som vi kallar för döden.
Hur vissa i bekantskapen och släkten valt att gå dit själva, hur friska renlevnadsmänniskor plötsligt i ett enda slag tappar livet, utan att dö, i en stroke.
Dagarna är långa som veckor när mörkret tar dig. Veckorna är som en enda dag, när ljuset når dig, och du lever i lycka för ett tag. Livet bara susar förbi, säger de.
Mycket av det man tog för vackert var bara kosmetika, och mycket av det man inte tyckte var vackert, var det vackraste på jorden, när man tittade ordentligt.
En av mina lyckligare ögonblick, var kramen jag fick från en 8-årig flicka med finskt påbrå, när jag var 12 år gammal. Det var på ett Verdandiläger, där hon hade gråtit i förtvivlan över att hon kände sig värdelös, riktigt mörka ord kom från en så liten tjej. Och jag vet inte vart det kom ifrån, för jag hade själv inte hört de orden jag sa, men kanske skulle behövt få höra. Jag vet inte vart jag fick det från, men jag föste undan en jämnårig pojke som hela tiden tog plats och pratade oavbrutet. Jag sade åt honom att vara tyst, för nu är det Tarjas tur (tror hon hete så, men minns ej)
Och jag öste beröm över flickan, talade om hur värdefull hon är, medan tårarna sprutade på henne och hulkade. När lägret var slut, och min far, busschauffören hämtade gänget av socialt utsatta människor i missbruk mm. Och hon hämtades av sin mor, kastade hon sig runt halsen på mig. Ett av mina lyckligare ögonblick.
Ett annat, stolt ögonblick, kanske inte samma genomgripande lyckokänsla nödvändigtvis var när jag stod upp för en människa jag inte ens tyckte om.
När en grupp människor jag kände ytligt började trakassera honom och hitta på och lägga till, fara med osanningar och skvaller…. Så stod jag upp och sa ifrån, ifrågasatte vad de sa, och hur de agerade.
Dessa två berättelser, är en del av vem jag är.
Inte så tokigt ändå wouldn’t you say ?
Alla kan vi väl i större el mindre utsträckning räkna upp stunder vi gjort oss själva stolta eller lyckliga, och förvisso även tillfällen då vi inte lyckats leva upp till de vi vill vara. Men jag är rätt säker på att jag och många med mig har oräkneliga godhjärtade ageranden, direkt från hjärtat. Och det är mänsklighetens hopp, inte tillväxt och/eller murar.