…
Jo rå s’att …
Det går nog framåt (även om farten känns lite sniglig emellanåt)
Jag försöker att använda ordval och språk när jag resonerar med mig själv, som ger mig utrymme, är förlåtande och ändå …eller kanske just därför är konstruktiva och kreativa. ”Nu har jag möjlighet att” ”Nu kan jag välja att göra”, ”Nu har jag nöjet att få….” . Väljer gärna nu och framöver, bort tankesätt/ord som ”måste” eller ”ska”
Och jag ämnar, om möjligt, vara tydlig, både mot andra, och blir då på köpet tydlig med mig själv oxå. Men man kan vara tydlig och samtidigt vänlig, och tom ge medmänniskor val, och på så sätt visa mig och andra respekt. Talar om vart jag står, men ber inte om ursäkt för det, eller börjar förklara. Dvs: ”Det finns eg inget förhandlingsutrymme på vart jag står i frågan om vad jag vill ge av mig själv denna gång, var vänlig respektera !” ska vara andemeningen, men inte ordvalet.
Sen finns det tillfällen då budskap på det hänsynsfylla viset, kanske inte riktigt går fram hos ”mottagaren” (i konversationen) Och då kan det vara befogat att vara skarpare ”Jag vill inte !” Utan att förklara varför.
Och går det inte fram ändå så finns ju möjligheten att tänka ”skit på’re då” Le och gå vidare.
Men kanske är det bra att det bra att det går snigligt framåt. För då hinner jag med.
Jag tror tom att jag ska göra det till en symbol för mig, att snigla mera. Den och krokodilen som jag nyss skrev om som symbol för att skrämma bort ”spöken”.
Så det är små steg jag tar, men det är rätt steg. Det ska jag verkligen ge mig, det ska jag ge mig kred för. Braaaavo Kai Tooooomas !
Nu ska jag väcka kroppen för kommande dag (stretching)