…
Jag funderar…
Jag springer ibland, motionerar. När jag började med det var det enkom för det meditativa i att få igång puls och andning i en vacker miljö i form av skog, vatten och natur. Men så en gång kände jag att varken kropp och själ inte fann något meditativt i joggingen den gången. Så jag gick… tog det lugnt, sen pausade jag med löpning en vecka. Och nu springer jag ibland igen.
Jag tänker att när stressnivån är hög, och faktorerna till stress är många, så kan verktyget som nyss lugnat, bli stress… en flykt, som blir lite desperat, gjorde tillfälligt den verkan för mig. Men det handlar väl om att vara i nuet, vad man än åtar sig i syfte att meditera, fokusera, bli lugn, prestera… gissar jag. Och jag tänker att allt som går att vända åt ena hållet går att vända tillbaks …i rätt riktning. 
Det finns nog inget ”universalverktyg” för alla situationer.
Men att hitta nya ”verktyg” är alltid bra. Sen är det kanske inte per automatik att man varken förstår NÄR man ska använda det nya verktyget, eller använder det rätt. Om man gör metaforen tydlig: En Hammare är ju bra att slå ned spik med, otvivelaktigt, definitivt bättre som verktyg för det ändamålet än en skruvmejsel. Men om man aldrig hamrat, krävs det nog lite övning innan man träffar spikhuvudet. Och än längre innan man flyttar bak handen långt bak på skaftet och får mer kraft i varje smäll.
Så tror jag det är med den själsliga ”verktygslådan” oxå.
Behövs således en välutrustad ”verktygslåda” och en del övning, för att bli en bra ”snickare”. Dvs krävs en del övning kring det känslomässiga också, och bra ”verktyg” innan man lär sig hantera rädslor och stress …tex.
Inte ens den fantastiska berättelsen jag nyligt berättade på bloggen om pojken med spökrädslan, och krokodilen som hjälpte mot hans rädsla, hjälper i alla lägen, men är bra mot just spöken. Tror jag går ut o springer lite nu faktiskt i skymningen …
Lite så tänker jag om det just nu